Jerusalem – efter Selma Lagerlöf, regi Madeleine Røn Juul
Helsingborgs stadsteater gör Selma Lagerlöfs Jerusalem till en mångbottnad konflikt mellan olika värdesystem. Bondesamhällets traditioner ställs mot en exalterad religiositet i en balanserad, välspelad uppsättning.
Två slags tempel står emot varandra i Tom Silkebergs och Madeleine Røn Juuls dramatisering och iscensättning av Selma Lagerlöfs romanklassiker Jerusalem. Å ena sidan Ingmarsgården, där åtskilliga generationer sedan hedenhös har förvaltat sekulära traditioner, relaterade till skogsbruk och bygemenskap. Namnet Ingmar går i arv till äldste sonen som förväntas upprätthålla gård, heder och pålitliga värdesystem i byn.
Det andra templet bygger byinvånarna själva, ett missionshus, dit människor söker sig i en tid av nöd och vanmakt, och plötsligt tycker sig se andra ljus och möjligheter.
I Sven Dahlbergs scenografi på Helsingborgs stadsteaters stora scen får vi aldrig se Ingmarsgården. Den är ett begrepp. Missionshuset däremot är en liten modell, en som skolmästaren Storm (Nils Dernevik) kan ta under armen och gå, samme Storm som fåfängt hoppats få styra de gudssökande besökarnas själar med sina lekmannapredikningar.
Spelplatsen är innesluten av en mörk halvcirkel. Den skissar ett litet samhälle i Dalarna, där män och kvinnor är likartat klädda i mörkgrå vadmalsvästar och svarta byxor eller långkjolar. Där man ser storögt på en granne som rest så långt som till Falun. Skådespelarna träder fram och agerar på scenen, men sitter annars på pallar i fonden och betraktar de agerande, precis som i en snäv social gemenskap.
I kraftfältet mellan skogen, gården och missionshusets olika världsbilder formar människorna sina liv. Främst engageras vi i det unga paret Ingmar och Gertrud (dotter till Storm) som Einar Bredefeldt och Emma Mehonic gör till ljust levande gestalter, slitna mellan plikt, livslust och oförlösta drömmar om en gemensam framtid.
Dramat drivs effektivt framåt i ett växelspel mellan enskilda scener, där problem och utmaningar formuleras, och kollektiva berättarsekvenser, där ensemblen gemensamt bygger upp pregnanta bilder till förtätande ackompanjemang av Hal Parfitt-Murrays spelman med violin.
De kollektiva scenerna skildrar Ingmars pappas våldsamma död, liksom syster Karins (Kajsa Ericsson) plötsliga förlamning samt hennes befrielse från denna då hennes kropp i akut kris rör sig för att rädda ett barn från öppen eld. Dessa berättarsekvenser gestaltar likt en grekisk kör hur man bevittnar och kommenterar dramatiska händelser inom byns gemenskap. Alla förvaltar varandras historia.
Därför blir det också betvingande när den karismatiske predikaren Hellgum (Dag Malmberg) slår ner i missionshuset och fundamentalistiskt förkunnar den enda lära som ska frälsa alla troende från deras nöd. Grupptrycket blir enormt. Syskon som man trodde var oskiljaktiga står plötsligt på varsin sida av en avgrund. De strukturer som format kärleken mellan Ingmar och Gertrud omprövas av en religiös kraft vars oåterkalleliga förändring av individen skildras övertygande av Emma Mehonic.
Madeleine Røn Juuls balanserade regi visar hur de andliga och sekulära synsätten strider mot varandra. Som i all framstående teater tecknas en komplex väv, där inget är entydigt ”rätt” eller ”fel”.
Jerusalem
Text: Selma Lagerlöf, dramatisering Tom Silkeberg
Regi: Madeleine Røn Juul
Scenografi, kostym, mask: Sven Dahlberg
Ljusdesign: Kisser Rosenquist
Medv: Emma Mehonic, Einar Bredefeldt, Annika Kofoed, Tobias Borvin m fl
Helsingborgs stadsteater
Publicerad SvD 26/9 2019
Foton, Jerusalem, Helsingborgs stadsteater, Micke Sandström
