Jag går över gränser men är ändå kvar

Den lilla Malmöbaserade gruppen Teater Theatron har små medel att göra teater för. Ändå räds de inte att ta tag i de stora frågorna – som rotlöshet, uppbrott, identitet. Och deras uppsättningar präglas alltid av en medveten, underfundig teatralitet, kopplad till de mer teatrala speltraditionerna på Balkan, som är deras ursprung.

I den nya pjäsen Jag går över gränser men är ändå kvar, skriven av Jan Mark speciellt för Theatrons Suzanna och Zeljko Santrac, får vi följa två personers uppbrott från ett land med inbördeskrig (utgångspunkten är det forna Jugoslavien men det specificeras inte av texten). De har mötts på teaterhögskolan, inlett en relation, och plötsligt får kvinnan möjlighet att lämna det alltmer hopplöst sönderfallande landet. Mannen är kvar, spelar teater – men det känns meningslöst utan den kvinna han älskar och vill upptäcka mer om.

I Peter Holms scenografi agerar Suzanna och Zeljko Santrac framför en mur av flyttkartonger. Enskilda boxar tas efterhand ner på scen och visar sig rymma betydelsebärande rekvisita – rollhäften, lyktor, lexikon med mera. Andra lådor omvandlas till resväskor, eller läspulpeter.

Scengolvet delas diagonalt av en avlång bassäng med vatten, som på båda kortsidor utmynnar i jord. En fysisk bild av gräns, land och avstånd. I en poetisk scen sitter de båda älskande i varsin jordände och skriver kärleksbrev till varandra: de viker små fina båtar av varsitt ark papper och sjösätter dem mot varandra.

Tomas Lindström har iscensatt detta stycke, som faktiskt är mestadels skrivet på vers, i pregnanta episoder, med en rytm som slås an av musik som växlar mellan nordiska och balkanska melodier. Musiken framförs på det balkanska stränginstrumentet tambura av den hela tiden närvarande Merima Tikvicki.

I en inledande replik talas det om gränser som dofter, glädje och förväntningar. Den positiva synen på gränser kan endast vi ha som är privilegierade av att leva i fria, fredliga länder med ”rätt” medborgarskap. Föreställningen skildrar glimtar ur den mentala process det blir att överskrida geografiska och byråkratiska gränser, när man plötsligt inte längre är hemma i sitt eget hemland.

En nyckel till att integreras i det nya, okända, tar jag med mig från Zeljko Santrac: att snabbast möjligt lära sig det främmande språkets verb. Verb, som i älska eller arbeta. Med den handling och föränderlighet som verb frammanar finns verktygen vi behöver för att våga leva vidare på andra sidan gränsen.

Jag går över gränser men är ändå kvar

Text: Jan Mark

Regi: Tomas Lindström

Scenbild, kostym: Peter Holm

Medv: Suzanna Santrac, Zeljko Santrac och Merima Tikvicki

Teater Theatron, Moriskan, Malmö

Publicerat på webben 11 mars 2016