Drottningens juvelsmycke – regi Örjan Andersson, Helsingborgs stadsteater

Hyllade koreografen Örjan Andersson sätter upp Magnus Lindmans dramatisering av Drottningens juvelsmycke i Helsingborg. Teatralt och associativt rör sig en fantastisk ensemble genom föränderlig historia och nutid.

Oavlåtligt fascinerande i Örjan Anderssons fria scentolkning av Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke är regissörens förmåga att låta trådar löst spreta ut i tid och rum men ändå obevekligt driva fram en berättelse ur den svenska litteraturens kanon. Från första stund kastas vi in i dramat, i en säregen poetisk värld av förställningar, kommentarer och maskspel, som om allt avgörande i livet egentligen utspelas i en repsal på operan.

Ensemblens nio personer består av fantastiska skådespelare och dansare som i högt tempo under 90 minuter rör sig in och ut genom rollfigurer och gruppkompositioner. De iscensätter sig själva bland golvluckor och ljuskäglor, skrattar och gråter med utstuderad hysteri, formulerar en orolig stämning som sammanför 1700-tal med nutid.

En kung (Annika Kofoed) går på maskeradbal och mördas. En kronjuvel försvinner vilket kanske har koppling till konspiration och regentmord. Unga adelsmän (Gustav Berg och Einar Bredefeldt) tuppar sig i duell, men faller pladask för den osminkade, oåtkomliga androgynen Tintomara (Sophie Augot). Det gör även deras flickvänner (Sasha Becker och Emma Mehonic).

Örjan Andersson, mest känd förstås som koreograf, får figurerna att dansa och orera om vartannat, i en flödande musikalisk värld där Franz Edvard Cedrins har samplat allt från medryckande, franskinspirerade barocktoner till surrealistiska elektroniska dissonanser.

Varje situation är markant teatraliserad. När Karin Li Körsbärsdals Anckarström avfyrar skott mot Gustav III segnar alla ned i slow motion till svaga, sirenliknande toner. När kungen dör på en fällsäng från Ikea samlas alla vid bädden i sorgeposition, så även den döde. Och när Tintomaras mor tar arsenik och dör formerar sig ensemblen i en tung klump över henne.

Upptågen vet inga gränser, och plötsligt utbryter Einar Bredefeldt att detta ju är obegripligt för publiken. Kollegorna, som tillfälligt tagit av sig Yvonne Ericssons ironiskt tuperade peruker och stilrena sidenkreationer, instämmer och anser att de måste klargöra källorna. Som konstnärer friskriver de sig dock från ansvar för vad som är sanning eller lögn. All historieskrivning var ju relativ redan under Almqvists 1830-tal; en blandning av muntliga redogörelser, brev, fiktioner, pamfletter och protokoll.

Drottningens juvelsmycke blir sålunda en rörelse genom fragment av en dåtid speglad in i en nutid. Detta uttrycks också i Chrisander Bruns scenbild, där kylskåp och kaffemaskin samsas med rokokokanapé och historisk rekvisita. Här vävs i simultana associationer en förunderlig, föränderlig berättelse om vårt förflutna och vår samtid.

Drottningens juvelsmycke

Text: Magnus Lindman, efter CJL Almqvist

Regi: Örjan Andersson

Kostym, mask: Yvonne Ericsson

Medv: Sophie Augot, Karin Li Körsbärsdal, Javier Perez Perez, Jernej Bizjak m fl

Helsingborgs stadsteater

Foton, Drottningens juvelsmycke, Helsingborgs stadsteater, Emmalisa Pauly

Publicerad 13/10 2018 i SvD.