Tristan och Isolde – Peter Sellars, Esa-Pekka Salonen och Bill Viola, Opera National de Paris

”C’est nul!” (Det är botten!), vrålar en åskådare mitt i första akten och saboterar en lågmäld utläggning från Waltraud Meiers Isolde. Provokatören blir ilsket utbuad. När ridån faller för paus uppstår en kakofoni av bu och bravo i publiken.

I stället för scenografi är en stor filmduk uppspänd över hela scenen. Där förlöper ett slags kosmisk tolkning av Tristan och Isolde. Viola alluderar på medeltida diptyker med en man och en kvinna som genomgår rening från kroppens begär. Filmen löper långsamt och känsligt i en vacker symbolik kring transformationer genom vatten och eld. Den utvecklar operans teman om rening, andlig förening, död och pånyttfödelse.

Filmbilderna blir aldrig reducerande eller förklarande. Tvärtom öppnar de för meditation kring de buddhistiskt inspirerade tankar som Wagner sökte förmedla i kompositionen. Ibland blir de ett med dramat på scenen. Då Tristan och Isolde har druckit den magiska kärleksbrygden, ser man två människor med svepande slöjor i blått vatten som slingras in i varandra likt yin och yang.

Regissören Peter Sellars har under 20 år ruskat om i operavärlden med egensinniga, postmoderna tolkningar av klassikerna. Han är van att leka med video, anakronismer och en ironiskt stiliserad gestik. Han söker gärna samtida politiska referenser eller drömmer sig iväg i en new age-influerad romantisk humanism. I denna uppsättning är Sellars överraskande sober och stram. Sångarna hålls relativt statiska på den lilla avsats till scen som finns mellan Violas filmduk och orkesterdiket. Sellars betonar dramats utveckling inom de enskilda individerna, deras inre väg till befrielse från jordiska begär. Personerna står ofta vid orkesterkanten och utforskar sina egna erfarenheter i långa, inåtvända partier.

Detta passar perfekt med Esa-Pekka Salonens återhållsamma intensitet. Salonen möter Wagner med en stram klarsyn, alltid med sinnena öppna för partiturets våldsamma känslostormar, men utan att någonsin falla offer för dem. Esa-Pekka Salonen tecknar långa, mörka konturer, och likt oceanvågorna på Violas videor utvecklar han musikens tunga, djuplodande energi. Ofta blir såväl interpreter som publik utmattade av Tristan och Isoldes många extatiska utbrott. Här lyfts man av dem, Salonen omvandlar dem till kreativ dynamik.

Sångarna är helt med i denna tolkning. Waltraud Meiers röst leker med musiken som en fri mås gentemot havet: lyfter, cirkulerar, glider, landar och flyter. Rödhårig, spontan och närvarande uttrycker Meier den irländska Isoldes trotsighet, passioner och smärta med total övertygelse. Bredvid sig har hon tjänarinnan Brangäne i en varm, stark tolkning av Yvonne Naef.

Den kanadensiske tenoren Ben Heppner betraktas av många som världens bästa Tristan just nu. Heppners runda, fylliga röst är också enastående, inte minst i tredje aktens långa, krävande monolog, där Tristan ligger i koma. Heppners röst rullar som en tryckvåg på scenen, oerhört kraftfull. Han är obeveklig när Tristan uttrycker arrogans och vrede. Personligen saknar jag dock en sårbarhet och smärta i hans gestaltning. Där har traditionella tenorer mer nerv och flexibilitet.

Desto mer emotionellt översiggiven är basen Franz-Josef Selig i Kung Markes roll. Sellars har betonat en förbjuden, homosexuell kärlek mellan Marke och Tristan. Selig skildrar nyansrikt Markes ouppfyllda längtan och hans sorg när den unge hjälten slutligen dör.

Slutscenen är sublim. Marke sörjer intill Tristans dödsbädd, medan Isolde står stark och oåtkomlig vid scenkanten, vänd mot publiken. Hon tar upp ”Liebestod” med den själsligt frigjorda kvinnans avklarnade balans. Samtidigt visas på Violas filmduk den kosmiske Tristan död på ett podium. Sakta sköljs han över av vatten, som lyfter honom upp i bilden till en öppning ut i ett oändligt hav där han flyter iväg. Salonen bär honom musikaliskt ut i denna evighet, men håller igen stråkarna när Isolde når arians klimax. För Tristans död är inte förintande. Slutackordet är lätt, ljust och levande. Man dör för att leva.

Opéra national de Paris, Bastille

Musik och text: Richard Wagner

Regi: Peter Sellars. Video: Bill Viola. Dirigent Esa-Pekka Salonen

Medv: WALTRAUD MEIER, BEN HEPPNER, YVONNE NAEF, FRANZ-JOSEF SELIG, JUKKA RASILAINEN M FL

Publicerad SvD 25/4 2005