Teatern berättar nationens historia - Shakespeares kungadramer på RSC, spelåret 2000/2001
Historie- och litteraturundervisningen har under new labour-regeringen skurits ned rejält i engelska skolor. Alltfler unga britter har svårt att definiera eller ens betrakta sig själva kulturellt och historiskt. De drivs in i en historielöshet som de tyvärr delar med åtskilliga ungdomar i Europa. Det är därför glädjande att konstatera med vilken spontan entusiasm publik och kritiker har mottagit Royal Shakespeare Companys (RSC) stora teaterprojekt ”This England – The Histories”. Under det gångna året har RSC spelat Shakespeares historiska kungapjäser i en sammanhängande cykel: Richard II-Henry IV (del 1-2)-Henry V-Henry VI (del 1-3)-Richard III. Med 79 skådespelare i 264 roller har man gestaltat Englands historia 1337-1485, med bland annat Hundraårskriget mot Frankrike och Rosornas krig. Detta unika projekt utgör inte bara ett viktigt konstnärligt kapitel i teaterhistorien utan tränger in i vår tid med en nyanserad diskussion om monarkers och politiska makthavares legitimitet, vad de har för relation till folket och hur man alls definierar folk, nationer och deras historiska passé. Få konstarter har så tydliga paralleller med historien och staten som teatern: kungar och figuranter intar scenen under en begränsad tid, väl medvetna om att de är del av en längre tradition, att deras röster och gester till stor del styrs av det förflutna, ger igenkännbara ekon av tidigare, stora aktörer – men att varje individ också har en unik chans att prägla sin roll med en särart som är specifik för hans samtid.
En av förtjänsterna med RSC:s uppsättningar är att man i koncentrerad form har kunnat jämföra Shakespeares utforskning av kungarnas sätt att uppnå och förvalta sin legitimitet. Richard II definierar sin makt som given från Gud och låter sitt privata jag sammansmälta med kungarollen. Han mister all känsla av identitet när han avsätts av sin kusin, Bolingbroke. Denne blir Henry IV och söker stärka sitt bräckliga regentskap med att förena England, Wales och Skottland. Henry V är en mer folktillvänd ledare. Han mobiliserar rucklare, huliganer och jobbare i enad kamp mot Frankrike för att återvinna styret över engelska provinser. I RSC:s uppsättning mognar den ostyrige festprissen Henry V till att bli en lågmäld, ödmjuk krigssegrare. Ingen triumf ska skrålas ut över motståndarnas lik. Segrarnas belöning är vissheten om att England i kollektiv aktion alltid kan stå upp och hävda sin nationella integritet. Shakespeare visar ofta prov på sin djupaste humanism i krigsscenerna, där man i sann engelsk anda hyllar fair play och föraktar billig blodtörst. Därför känns nationens kollaps total i Henry VI och Richard III, där olika fraktioner kräver att få ärva tronen och snart sagt alla karaktärer mördas i vendettor och maktintriger. Ingen av statens höga ämbetsmän har långsiktiga ideal: de är opportunistiska medlöpare med ledaren för dagen och drivs runt i självdestruktiva våldsspiraler för att hämnas en mördad far eller bror. RSC:s uppsättningar illustrerar historiens paralleller och upprepningar av meningslösa dödsfall – hur likartad döden, lidandet och sorgen är i alla läger. Teaterns styrka är att den ger en fysisk konkretion åt bataljerna, den låter oss dela de svåra besluten, den framdriver vår sorg över förlorade fredsförsök. Historien är ett spel om känslor, stolthet, psykologi och sex. Och just teatern kan inringa denna typ av energi, som förefaller vara en bärande ingrediens i det som är en nations föränderliga själ. John Julius Norwich ser i dessa konfliktfyllda kungapjäser en sann hjälte: England, ett England som missköts och misshandlas av ledares olika ambitioner men ändå överlever. I Shakespeares dramer står staten som den slutliga segraren. Bardens budskap till oss är att den som gör anspråk på statsmakten också ödmjukt måste ta ansvar för och tjäna hela dess tumultartade historia.
Publicerad SvD juli 2001