Teaterfestival i Avignon 2009: 1/3 Wajdi Mouawad, Lina Saneh/Rabih Mroué m fl
2009 års teaterfestival i Avignon, den 63dje i ordningen, är i full gång. Den charmiga påvestadens kloster, skolor och palats erbjuder spelplatser för några av dagens främsta scenkonstnärer. Huvudprogrammet har i år ett 40-tal uppsättningar, förutom installationer, performance, utställningar och samtal.
Festivalen har under 2000-talet förnyats genom att man varje år inbjuder en gästande konstnärlig ledare, tidigare bland annat Jan Fabre, Tomas Ostermeier och Josef Nadj. Årets upplaga leds av teatermannen Wajdi Mouawad, född 1968 i Libanon, vars familj levt i exil i Paris och sedan Québec. 2007 blev Mouawad chef för Théâtre francais du Centre national des Arts i Ottawa, en teater som tidigare letts av bland annat Robert Lepage.
Wajdi Mouawad har sålunda arabiskt modersmål, fransk utbildning och kanadensisk teaterskola men lever i en anglosaxiskt dominerad kultur. Han skriver på franska och har själv iscensatt sina pjäser, som kretsar kring frågor om identitet, exil och minne. Med referens till Mouawads ursprung och teman presenterar årets festival bland annat libanesiska scenkonstnärer, som koreografen Rachid Ouramdane och duon Lina Saneh/Rabih Mroué, israeliske filmregissören Amos Gitaï, liksom frankofona dramatiker och teatermän från bl a Madagaskar, Kongo-Brazzaville och Kanada.
Krig, konflikter och kulturella uppbrott genomsyrar flera uppsättningar. Den polske stjärnregissören Krzysztof Warlikowski sätter upp A(pollonia), som grundas på texter av Aiskylos och Euripides. Joël Jouanneau har skrivit och iscensatt Sous l’oeil d’OEdipe utifrån Sofokles och Euripides. Wajdi Mouawad själv dyker in i både Oidipusmyten och Odysseus resor men översätter deras konflikter till en nutida global situation.
Huvudnumret på Avignonfestivalen är hans kvartett av pjäser, under namnet Le sang des promesses (Löftenas blod). Tre av dem spelas under en hel natt, elva timmar med början kl 20, på påvepalatsets innergård. Texterna, Littoral (Kust), Incendies (Eldsvådor) och Forêts (Skogar) är skrivna 1997, 2003 och 2006. Cykeln kompletteras med Ciels (Himlar) som får urpremiär i festivalens senare hälft.
Pjäserna är inbördes helt separata och har på ett diskutabelt sätt sammanförts för att skapa en maratonupplevelse, vilket Avignonpubliken älskar. Stämningen bland de 2 000 åskådarna är förtätad och entusiastisk. Littoral och Incendies är mest likartade och tangerar Mouawads självbiografi. Båda pjäserna börjar med en förälders dödsfall i Québec. Detta driver deras barn ut på resa för att söka föräldrarnas ursprung i hemlandet Libanon. Mouawad väver intrikata band, där döda agerar med de levande på scenen, och berättelserna är som orientaliska pikaresker med osannolika möten, förvandlingar och absurda utmaningar.
Wajdi Mouawads scenspråk tycks influerat av landsmannen Robert Lepage, med snabba scenväxlingar, infallsrikt bruk av rekvisita och lekfullhet i ensemblespelet. Men i takt med att Mouawad blir alltmer uppfylld av personernas tragedier i det socialt och moraliskt söndertrasade Libanon, flyter iscensättningen ut. Han staplar statiska, ordrika scener på varandra, som varken fördjupar eller poetiserar frågeställningarna.
Denna natt i exil under Avignons stjärnhimmel kan därmed på intet sätt mäta sig med två teaterhistoriska föregångare, Peter Brooks Mahabharata (1985) och Antoine Vitez uppsättning av Paul Claudels Sidenskon (1987). De drevs av dramaturgisk nödvändighet, inte av en okonstnärlig önskan att slå rekord.
Publicerad Svenska Dagbladet 18/7 2009