Tartuffe – Luc Bondys farväl till teatern, Odéon Paris

Kort före julen 2015 kom det sorgliga budet att chefen för Odéon-Théâtre de l’Europe, den blott 67-årige schweiziske regissören Luc Bondy hade avlidit. Hans sjukdom medförde avbrott i repetitionerna för Shakespeares Othello, som skulle inleda vårsäsongen -16 på Odéon. Den ersattes med nypremiär på Bondys drastiskt intelligenta tolkning av Molières Tartuffe, mer om denna nedan.

Med Bondys bortgång kan man i sanning tala om en förlust för europeisk scenkonst. Under närmare 40 år uppmärksammades han för sin regikonst inom talteater och opera – av såväl nyskrivet som klassiskt, främst i Tyskland, Frankrike, Österrike, Belgien, Italien och Schweiz. Med sina fantastiska internationella nätverk var Luc Bondy under många år en dynamisk konstnärlig ledare för Wiener Festwochen och Salzburgfestivalen, liksom han 1985-88 verkade som respekterad teaterchef på Schaubühne i Berlin, där han efterträdde Peter Stein. Europateatern Odéon i Paris ledde han sedan 2012. Bondy verkade för europeiska samproduktioner, i den anda som profilerat teatern alltsedan starten 1983, då teatermannen Giorgio Strehler utsågs till konstnärlig ledare, under dåvarande kulturministern Jack Lang.

Luc Bondy var under många år en hyllad regissör på Paristeatrar, inte minst på Odéon. Dramatiker som Botho Strauss, Martin Crimp och Harold Pinter inspirerade honom lika mycket som Tjechov, Beckett, Schnitzler och Marivaux. Hos Bondy stod skådespelaren i centrum, i en organisk scenkonst som andades av möten mellan verkliga människor. Så arbetade han också med framstående aktörer, som Gert Voss, Jutta Lampe, Isabelle Huppert, Bruno Ganz, Louis Garrel m fl. De sista åren kunde denna stjärnteater ibland, paradoxalt nog, bli lite kylig i sin egen perfektion: det drabbade Ionescos Les chaises (Stolarna) 2010 och i någon mån Marivaux Les fausses confidences (2014).

Men regissörens förtroende för skådespelarna var totalt. Med sin grund i en kritisk, centraleuropeisk bildningstradition avskydde Bondy allt artificiellt effektsökeri och förhöll sig för egen del skeptisk till bruk av video och elektronisk mediering på scenen. Människan stod i centrum, ofta placerad i monumentala miljöer, speciellt i Bondys återkommande samarbeten med scenografen Richard Peduzzi. Via Peduzzi fanns för övrigt en naturlig koppling till den franske teater- och operaregissören Patrice Chéreau (f 1944), som tyvärr gick bort redan 2013. I minnesorden över Bondy har många lyft fram de båda regissörernas konstnärliga själsfrändskap, uttryckt som en närgången elegans i rolltolkningarna, ett kärleksfullt blottläggande av sårbarhet, passioner och inre motsättningar i både män och kvinnor.

I den Tartuffe som nu spelas på Odéons scen Berthier arbetar Richard Peduzzi både horisontellt och vertikalt med scenografin. Vi befinner oss i huset Orgons enorma kök, med stort matbord i mitten, en övervåning med mezzaninavsats i fonden, och anslutande vestibuler som kan avdelas med mycket höga draperier. Överallt kan man stå dold och avlyssna vad som sker i köket. Golvet är schackrutigt och möblerna en chic blandning av nutida design och 1700-talssirliga karmstolar.

Bondy presenterar oss för en typisk fransk övre medelklassfamilj: Orgon (Samuel Labarthe) en nutida företagsledare med läderportfölj och tredelad kostym, hans välklädda lyxhustru Elmire (Audrey Fleurot), två väluppfostrade, bortskämda barn och en uppkäftig hushållerska, Dorine (Chantal Neuwirth). Bondy låter sig inte frestas att skruva upp figurerna i mekaniska replikskiften. I stället drar han ner tempot (och har i gengäld bantat bort kanske en tredjedel av pjästexten) och låter skådespelarna verkligen smaka på orden.

Det intressanta här är att den extrema situationen av bedrägeri uppstår i en miljö som på alla sätt andas patriarkal kontroll, rationalism och klassmedvetande. Orgon har inbjudit den smått groteska figuren Tartuffe att tills vidare bo i familjens hem. Anledningen tycks vara att Tartuffe utger sig för att förmedla en andlighet, något som saknas i Orgons inrutade vardag. Men Orgon har uppenbart blivit så verklighetsfrånvänd av finansvärld och affärer, att han inte förmår genomskåda det falskspel som Micha Lescauts barfotafrälsare ägnar sig åt. Tartuffe – en man med långt stripigt hår och slipprigt sirliga manér – söker med bedrägliga förevändningar kila in sig för att snylta på denna förmögna familj. Micha Lescaut agerar med ljuvlig detaljkomik när han växlar mellan tiggarmunkens underdånighet och hänsynslös arrogans så fort familjemedlemmarna tittar bort.

Bondy driver fram dramat med säker hand och får denne galning att punktera den rationella ordningen i huset Orgon. Den berömda scenen där Tartuffe försöker förföra fru Elmire på matbordet – under vilket Orgon ligger gömd – utgör en komisk klimax, inte minst med ett par komprometterande trosor som dråpligt kastas runt mellan kontrahenterna. Över huvud taget är det små detaljer i gester och betoningar som får denna tolkning att bubbla av liv och komik.

Luc Bondy förklarade för inte så länge sedan att han gärna hade velat regissera en lättsam musikal, innan han slutade med teater. Nu blev hans testamente i stället ett stycke Molière, avlyssnat och uttolkat med virtuositet i en ledigt elegant stil.

Tartuffe
Text: Molière
Regi: Luc Bondy
Scenografi: Richard Peduzzi
Medv: Micha Lescot, Audrey Fleurot, Chantal Neuwirth, Samuel Labarthe, Christiane Cohendy m fl
Odéon–Théâtre de l’Europe, Paris

Publicerad exklusivt på webben, 19/2 2016

Läs mer om Luc Bondy här:

• Les fausses confidences – Marivaux kyligt uttolkad av stjärnensemble på Odéon-Théâtre de l'Europe >>>

• Kan konsten avvärja våld? Luc Bondys uruppsättning av Botho Strauss Schändung, Théâtre de l'Odéon Paris >>>

• Strindbergs Fröken Julie som opera av Philippe Boesmans och Luc Bondy, urpremiär i Aix-en-Provence >>>
• Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès... >>>