teaterkritik - kulturproduktion

Robert Wilson sätter upp Wagners Ringcykel i Paris: Rhenguldet & Valkyrien

Det råder något av en Ring-feber i Paris. Dels tack vare den amerikanske regissören Robert Wilson, som sedan länge åtnjuter kultstatus i Frankrike. Dels för att Wagners kompletta Ring-cykel är en raritet. Det har gått elva år sedan verkets fyra delar senast sattes upp i Paris, även då på stadsteatern Châtelet, medan franska nationaloperan har ignorerat Wagners monument under 50 år. Den franska operapubliken minns i gengäld Patrice Chéreaus och Pierre Boulez berömda uppsättning i Bayreuth 1976-81, som också blev en populär tv-succé (finns nu på DVD, med fylligt extramaterial). Medan Chéreau närmade sig Wagners nordiska gudasaga i ett heterogent formspråk, fullt av medvetna stilbrott och anakronismer för att framhäva dramats känslor och psykologi, går Wilson den rakt motsatta vägen. Wilson identifierar mytologiska strukturer och försöker renodla operans teman i ett stramt konturtecknat, minimalistiskt scenspråk. Hans ambitioner lyckas inte helt. Iscensättningen framhäver den dramatiska handlingen och rymmer stunder av sublim poesi, medan andra scener urholkas av Wilsons schematiska estetisering.

Robert Wilson har själv förklarat att han ser Nibelungens ring som en operakonstens Stjärnornas krig, ett verk som utspelas i en annan galax. Tillsammans med dirigenten Christoph Eschenbach har han velat frilägga Wagners underliggande nätverk av musikaliska ledmotiv, utan att dekorera dem eller illustrera texten. Scenen är därför nästan tom i de två första delar som nu spelas. Wilson skapar rum av ljus och skuggor, utsökta färgspel och rökeffekter. Sångarna rör sig oerhört långsamt, ofta i profil med händerna fram, som egyptiska reliefer. Men deras scenerier, och kostymerna, skurna som japanska kimonos och samurajdräkter, för även tankarna till klassiska japanska nospel.

Denna hårt strukturerade, ofta statiska spelstil ställer höga krav på precision i sångarnas fysiska och vokala utspel. I prologen Rhenguldet håller sig alla inom den givna ramen. Jukka Rasilainen som guden Wotan och Mihoko Fujimura som hans hustru Fricka visar gudomlig värdighet med total kontroll över fraseringar och gester. Inte minst Fujimura har en ekonomi i uttrycken som är kongenial med regins stilisering. Hon blir en arketyp, som trovärdigt hävdar gudars moral och ansvar. Wotan och halvguden Loge (David Kuebler) konfronteras med Sergei Leiferkus samurajlike kraftkarl Alberich, som har snott det åtråvärda Rhenguldet. Här finns även jättarna Fasolt (Franz-Josef Selig) och Fafner (Günther Groissböck) som bullrigt intar scenen, upphöjda och förstorade i monumentala block till dräkter med väldiga skuggor som dominerar gudarna. Eschenbach håller musiken i tätt samspel med dialogen och dramats snabba skiftningar, analytiskt, ironiskt och fantasifullt.

I Valkyrian uppstår däremot problem med iscensättningen. Här möts syskonparet Sieglinde och Siegmund i en incestuös kärlek, som bärs av Wagners romantiska musik. Petra-Maria Schnitzer försöker bevara Sieglinde inom en icke psykologiserande ram, men Peter Seiffert som Siegmund tycks strunta i Wilsons idéer. Han tar ut varje nyans av lyrik och känslighet i sin sång om våren, medan kroppen förmedlar en hel historia av Wagner- och Bayreuthkonventioner. Seifferts sensuella ”snedsprång” och ovilja att agera abstrakt à la Wilson medför att hans medspelares stilrena estetiseringar plötsligt framstår som sterila och meningslösa. Även om Wilson i ett vackert ögonblick fokuserar syskonparets förening med en spotlight där deras händer nästan möts, kommer man att sakna fysiska beröringar när musiken så starkt uttrycker begär och längtan.

Detta känns också i den berömda slutscenen, då Wotan skiljs från favoritdottern Brünnhilde (Linda Watson). Rasilainen, som är slank och en fysiskt rätt oansenlig gudagestalt, fångar Wotans känslor av tvivel och sorg, medan Linda Watson just har givit varmt inkännande argument för varför valkyrian bröt mot faderns order. Eschenbach släpper loss musiken i ett emotionellt flöde, men aktörerna tvingas hålla en konstlad distans.

Nibelungens ring är ett drama om gudars svårighet att bevara en idealisk ordning i en värld styrd av mänskliga begär efter kärlek och makt. Robert ”Wotan” Wilson har samma problem. Ibland når han en gudomlig perfektion med sin visuella teater. Men ibland kastas hans ideal lyckligtvis omkull av teaterns mänskliga, köttsliga och kaotiska ofullständighet.

Der Ring des Nibelungen fortsätter på Châtelet med Siegfried och Götterdämmerung i januari-februari. I april spelas hela cykeln i två omgångar. Se www.chatelet-theatre.com

DER RING DES NIBELUNGEN: Das Rheingold, Die Walküre

Théâtre du Châtelet, Paris. Musik och text: Richard Wagner. Regi, scenografi och ljus: Robert Wilson. Dirigent: Christoph Eschenbach. Kostym: Frida Parmeggiani. Medv: Jukka Rasilainen, Sergei Leiferkus, Mihoko Fujimura, Peter Seiffert, Linda Watson, Stephen Milling, Annalena Persson m fl

Publicerad SvD november 2005

Läs mer om Robert Wilson:

  • Einstein on the Beach – opera av Robert Wilson, Philip Glass & Lucinda Childs >>>
  • Robert Wilson – en banbrytande scenkonstnär >>>
  • Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson >>>
  • Armani – modekonstnären utsökt iscensatt av Robert Wilson >>>