Rimini Protokoll och publikens medskapande roll i ny, urban scenkonst
Metropolisprojektet i Köpenhamn pågår 2007-2017, med scenkonst- och kulturfestival vartannat år, laboratorier och workshops vartannat år. Projektet är ett samarbete mellan internationella scenkonstnärer, arkitekter, stadsplanerare, sociologer och forskare inom humaniora. Syftet är att via kulturella interventioner utforska och synliggöra medborgare och miljöer i storstaden. Arrangör är Københavns Internationale Teater, KIT.
En av de mest populära programpunkterna på årets kulturfestival Metropolis i Köpenhamn är en teaterföreställning som iscensätter vanliga köpenhamnare. 100% Köpenhamn, av det tyska scenkonstkollektivet Rimini Protokoll, är ett projekt där 100 personer, som i ålder, kön, civilstånd och etnisk bakgrund motsvarar stadens befolkning, står på scen och svarar på statistiska frågor. Brukar du rösta? Tror du på en gud? Har du varit otrogen? Har du snott en cykel? Den typen av ja- och nejfrågor svarar de hundra medverkande på genom att gruppera sig på scenen. Vi åskådare får då en fysisk bild av köpenhamnares liv och värderingar. Publiken på nationalteatern Det Kongelige jublar av igenkänning och gemenskap.
Rimini Protokoll är en av de internationella grupper som de senaste åren ofta har blivit anlitade av festivaler för att göra platsspecifika iscensättningar. Deras projekt utspelas i allmänhet på arbetsplatser eller i städers offentliga rum, för att peka på okända sidor av den konkreta verklighet som omger oss. På scenkonstfestivalen i Avignon i juli gick jag med i en av deras stadspromenader, Remote Avignon. Där låg fokus främst på att undersöka hur man blir en aktör i staden. Hur betraktar jag andra människor och hur tolkar de mig? Vad är min relation till olika grupper jag ingår i? I Remote Avignon iscensattes vi deltagare som demonstranter, gatulöpare, artister och kändisar. Tryggheten fanns i gruppen, att flera andra gjorde samma sak som jag. Samtidigt uppstod också behovet att identifiera vad för slags grupp vi egentligen blev – drogs vi alla med i att spela sociala roller som vi kanske inte helt kunde försvara?
Köpenhamns Metropolisbiennal, som arrangeras av Köpenhamns Internationella Teater, handlar mycket om att utforska stadsinvånarnas identiteter och rollspel. Hur påverkas vi av de rum och miljöer som finns i staden? Vem söker vi kontakt med? I projektet Like Me går jag runt i stadsdelen Nørrebro med en ipod uppkopplad på ett socialt nätverk. Frågan är hur jag tar plats i gatulivet och vem jag kommunicerar med. Är det med mig själv och mina virtuella vänner på nätverket, eller dem jag faktiskt möter fysiskt? I flera projekt utforskar Metropolis inbjudna konstnärer hur vi människor förhåller oss till staden och formar den, samtidigt som vi avskärmar oss mentalt från den med musik i hörlurar, eller helt enkelt genom att stanna hemma och umgås via datorn. En tankeväckande installation med titeln Saturnus bjöd in åskådare högt upp på taket till en byggnad i det gamla Carlsbergbryggeriet. Därifrån spanade man osedd genom teleskop på människor i helt andra delar av stan. Några stod på tak och verkade vara på väg att hoppa – hur skulle jag då kunna ingripa? Ibland vände de sig och tittade tillbaka på mig, betraktaren. Vilket ansvar har vi för varandra om vi är sedda?
Den här typen av frågor behandlas allt oftare i den nya urbana scenkonsten. Vi åskådare sätts i centrum för vår egen upplevelse, inte genom att passivt betrakta något spektakulärt, utan genom att vår egen roll belyses. Kulturmönstren i dag bygger mycket på att upprätta interaktiva spelplatser, där åskådarens medverkan är bärande för hur verket kommer att gestaltas. Scenkonsten erbjuder en plattform där dessa mekanismer blir särskilt synliga.
Sänt i Sveriges Radio P1, OBS, 20/8 2013
Läs mer: