Paristeater våren 2007 - Declan Donnellan, Thomas Ostermeier, Lars Norén, Bernard-Marie Koltès...

Det verkligt upplyftande med teaterlivet i Paris är att se hur villigt den franska teatern alltjämt låter sig påverkas av internationell scenkonst. Paris har i mer än 100 år varit en magnet för experimenterande teaterkonstnärer från hela världen. Ryssar, argentinare, centraleuropéer och nordafrikaner har under hela 1900-talet självklart fått ta plats på Parisscenerna och där fört in sina specifika accenter och energier i mötet med en mottaglig fransk publik. En av de viktiga institutionerna i Paris är Théâtre de l’Europe-Odéon, grundad av franska staten med den legendariske italienske teatermannen Giorgio Strehler, som alltsedan 1990 är en permanent scen för nationsöverskridande europeisk teater. Medan vi i Sverige diskuterar hur kulturlivet kan bidra till integration, och våra teatrar ofta av social och politisk plikt söker mångfald i produktionsledet, ser man hur otvunget en mängd franska teatrar frammanar en positiv dynamik genom en aktiv inblandning av icke-fransk scenkonst.

I Paris förorter är det främst två teatrar som kontinuerligt satsar på internationella samarbeten: kulturhuset MC93 i Bobigny och Les Gémeaux i Sceaux. Deras politik är att engagera publiken med utländsk teater av hög konstnärlig kvalitet, enligt en public service-tanke som etablerades redan av teatermannen Jean Vilar på 50-talet: elitteater för alla. Språkproblemen löses som inom operan med övertexter. MC93 har nyligen avverkat årets festival ”Le Standard Idéal”, med uppsättningar av bland annat Lev Dodin från Malyteatern i Sankt Petersburg, det ungerska regisnillet Arpàd Schilling från Kretakörteatern i Budapest och Frank Castorf från Volksbühne i Berlin. Även på Les Gémeaux odlas det central- och östeuropeiska inflytandet. Schaubühne i Berlin gästspelar varje år, nyligen med den kritikerrosade ”Hedda Gabler” i regi av Schaubühnes konstnärlige ledare Thomas Ostermeier. Den åtföljdes av premiären på den brittiske regissören Declan Donnellans nya uppsättning av Shakespeares ”Cymbeline”, spelad på engelska men samproducerad av Les Gémeaux.

Donnellan och hans flexibelt sammansatta grupp Cheek By Jowl arbetar på denna teater varje år, antingen med rysk ensemble eller engelsk. I Sceaux har jag sett dem spela en rysk ”Tre systrar” av Tjechov, en engelsk ”The Changeling” av Shakespeares samtida Thomas Middleton och nu senast ”Cymbeline”. Donnellan rör sig smidigt genom olika språk (har även satt upp Corneille på franska) och hans produktioner är alltid avsedda för Europaturnéer, utan att på minsta sätt framstå som diplomatiskt utslätade. Det kan bero på att hans regi är starkt inriktad på ett kollektivt berättande, förankrat i konkreta situationer. I allmänhet samlas hela ensemblen i första scenen som till en gruppövning. De inleder med repliker som tydligt fördelar och definierar rollerna och sedan spelar de fram dramat, ofta med kommentarer och gester mot publiken som förklarar vilken konflikt de just står redo att skildra. Donnellan har en dynamik i framställningen, som fokuserar de enskilda skådespelarnas sätt att formulera och genomföra olika deluppgifter i pjäsen. Gestalterna och deras drivkrafter tydliggörs i varje scen så att en större, snårig historia blir gripbar i mindre beståndsdelar. I en pjäs som ”Cymbeline”, full av tvära kast med svek, bedrägerier, förklädnader, borttappade kungasöner och döda som visar sig leva, lyckas Donnellan och ensemblen bena upp och frilägga de enskilda scenernas konflikter. Han överväldigas aldrig av till synes splittrade historier, vilket också gör Donnellan till en ypperlig uttolkare och utforskare av Tjechovs ocentrerade dramatiska tillstånd. ”Cymbeline” går nu på turné och landar på Londons Barbican för en längre spelperiod i maj-juni, tillsammans med ”Tre systrar”. Det vore intressant att få se hans arbete även i Sverige. Då Donnellan nu sitter i styrelsen för Union des Théâtres de l’Europe, där Staffan Valdemar Holm just utsetts till vice ordförande, kanske de två kunde komma överens. Unionen, som koordinerar gemensamma europeiska teaterprojekt, grundades just utifrån ovan nämnda Odéon i Paris för att bidra till en öppen kulturell dialog i Europa.

Théâtre des Amandiers i Paris västra förort Nanterre bedriver också punktvis internationella samarbeten. Här tar man gärna in regissörer utifrån som arbetar med franska skådespelare. Schweizarna Luc Bondy, Matthias Langhoff och ryssen Anatolij Vassiliev har gjort remarkabla uppsättningar på Amandiers. Det har även Lars Norén, som här regisserade urpremiären på sin egen pjäs ”Krig” 2003. Norén och Riks Drama har därefter fått gästspel i Sverige av Amandiers med Aziz Chouakis ”En tripp i Alger”, iscensatt av teaterchefen Jean-Louis Martinelli. Martinelli, som 2000 uppmärksammades i Frankrike för sin tolkning av Noréns ”Personkrets 3.1”, sätter nu upp ”Kliniken”, skriven av Norén 1994. Jean-Louis Martinelli ser ”Kliniken” som en logisk fortsättning på ”Personkrets 3.1” då den belyser baksidan av välfärdssamhället, närmare bestämt de personer som hamnat utanför våra gängse kriterier för social framgång. Pjäsen utspelas på en öppen avdelning av ett mentalsjukhus och undersöker tolv individer som av olika skäl nått en psykologisk brytpunkt där de inte riktigt kan fungera ”normalt” i samhället. Martinelli har lagt en avsiktligt dämpad, ”svensk” ton, som ibland blir nästan långtråkig, för att successivt nästla sig in i deras livssituationer, men också för att skapa intim samhörighet med publiken. Deras öden är våra. Realismen avbryts ibland av sånginslag, där ensemblen förenas i någon populär fransk låt med enkel text. Deras sång påminner om hur nära de egentligen har till att vara delaktiga i ett större gemensamt projekt, och ifrågasätter de normer som just nu placerar dem ”där inne” och oss ”här ute”. Vi kan alla identifiera oss med populärkulturens rätt banala drömmar om vad det är att vara en lycklig människa.

Jean-Louis Martinelli har ett inträngande allvar i sitt sätt att lyssna på gestalterna, vilket skiljer hans regi från den rappare spelstil man sett i franska tolkningar av Norén. Franska regissörer spelar gärna Norén i ett högre tempo där de tar vara på hans sarkasmer och galghumor. Detta var påtagligt när Comédie-Française spelade ”Och ge oss skuggorna” för två år sedan, där familjen O’Neills kollaps framfördes som en hårt uppskruvad strindbergsk dödsdans och man skrattade sig in i deras oändliga sorg. (”Dödsdansen” spelas för övrigt nu i Paris i en uppmärksammad version av tysken Hans-Peter Cloos med Charlotte Rampling som Alice.) Det har varit tal om att Lars Norén härnäst skulle regissera någon egen pjäs på Comédie-Française, men det har ännu inte bekräftats vilken eller när.

I gengäld har den franske dramatikern Bernard-Marie Koltès äntligen tagits upp på Comédie-Françaises repertoar, med pjäsen ”Le retour au désert” (Återkomsten till öknen). Koltès, som dog 1989, 41 år gammal, är den franska nutidsdramatiker som varit i särklass mest spelad internationellt och många har förundrats över att han ännu inte hade tagit plats på hemlandets nationalscen. På Dramaten har den svenska publiken kunnat se fyra av hans pjäser, bland annat just ”Återkomsten till öknen” i regi av Staffan Valdemar Holm 2001, och i vår spelar Stockholms stadsteater Koltès ”Västra kajen”. Under 80-talet hade han ett nära samarbete med regissören Patrice Chéreau, som då var chef för Amandiers i Nanterre och satte upp alla Koltès pjäser. Dramatikern var ofta missnöjd med andra regissörer och tolkningar i utlandet där han fann en bristande känsla för den sceniska poesin i hans pjäser och rollfigurer. I en tidskriftstext 1986 (Théâtre en Europe nr 9) klagade han på de svenskar som skulle sätta upp ”Negerns och hundarnas kamp”. Man hade invänt att det i Sverige inte fanns någon bra svart skådespelare till rollen: ”Det vore som att säga: jag vill sätta upp er pjäs men jag har ingen teater och inga skådespelare. Varför då sätta upp den?”, undrade Koltès, som också förargades över en tysk teaterman som hävdade att Tyskland hade problem med turkar, inte med svarta. Jag har inte diktat fram ett problem utan en rollfigur, svarade Koltès, som i nästan alla sina pjäser specifikt har med en svart rollfigur.

Bernard Marie Koltès storhet som dramatiker ligger just i hans speciella sätt att utifrån en potentiellt realistisk situation skapa poetiska metaforer, myt och ironisk distans, just när dramat dras åt som mest. Många har tagit fasta på mörkret och en destruktiv uppgivenhet i hans texter, men Patrice Chéreau framhöll snarare Koltès som en lycklig desperado. ”Återkomsten till öknen” skrev han som en rasande komedi, direkt för den oerhört folkkära boulevardskådespelerskan Jacqueline Maillan som spelade i Chéreaus uruppsättning 1988 mot Michel Piccoli. Den utspelas under Algerietkriget på 60-talet, handlar om ett medelålders syskonpars kamp om familjehemmet och tar upp frågor om identitet och tillhörighet, som även i dag har akut relevans för fransmännen, vare sig de är av kontinentalt eller algeriskt ursprung. Alla i pjäsen upplever en rotlöshet, som är både kulturellt, politiskt och psykologiskt betingad: Mathilde, som levt 15 år i Algeriet, tror sig förgäves kunna finna ett ”hem” i den franska uppväxtstaden. Hennes bror håller sig kulturellt och socialt isolerad bakom mycket höga murar i hemmet men förmår inte leva i den motsättningsfyllda verkligheten. Hans algeriske husföreståndare hör varken hemma i Frankrike eller i Algeriet, betraktad som suspekt förrädare av alla. I den aktuella uppsättningen, signerad av Comédie-Françaises nyutnämnda chef, Muriel Mayette, dras Koltès text på ett intressant sätt in i en Molièretradition. Där Chéreau skapade en boulevardfars med ångestladdad underton för att driva med provinsens inkrökta småborgare har Mayette fångat upp den fenomenala retoriken och de infama sarkasmerna i texten. Det borgerliga syskonparet slåss och grälar sig igenom pjäsen men behöver samtidigt varandra i en ömsesidig bekräftelse av sin historia. De utgör i sig en träffande bild av det franska folket, som alltid är inbegripet i interna dispyter. Mayette håller Molière-andan vid liv när hon driver hejdlöst med pjäsens korrupta byråkrater och framhäver tjänstefolket som rejäla och pålitliga. Pjäsens idealism, lyrik och frihetslängtan uttrycks genom syskonparets barn, ungdomarna, som vågar bejaka sin rotlöshet och söka nya vägar att upprätta en tillhörighet med själva livet och i förlängningen med varandra. De skaffar redskap i religion, vetenskap och en folklig andevärld, pusslar ihop sina drömmar till en egen dikt. Här visar Koltès en visionär känsla för den kulturellt gränsöverskridande potentialen i vår samtid. I ”Återkomsten till öknen” använder han komedin och löjet för att peka på den illusoriska tryggheten i idén om en nationell identitet och tydligt avgränsade kulturella rötter. I ett samhälle genomströmmat av både tolerans och rasism, av levande historia, moraliska kompromisser och främmande impulser, är föränderlighet och uppbrott det enda vi kan vara säkra på. Var och en har möjlighet och borde få frihet att väva sin egen dikt i detta obeständiga ”hem”. Utifrån den kultursynen, som präglar Bernard-Marie Koltès dramatik, är det tänkvärt att han i 20 år har spelats så flitigt både internationellt och på andra teatrar i Frankrike men först nu ges tillträde till den franska kulturens högborg, Comédie-Française. Kanske ett tecken på att den franska självbilden håller på att modifieras på allvar?

Publicerad SvD Under strecket 10/4 2007