Paris hösten 2014 - mångtydig scenkonst med dokumentära och poetiska uttryck

En fransk teaterkritiker konstaterade nyligen roat att det har blivit påfallande vanligt med kontorsbord på franska scener. Vid dessa bord sätter sig medlemmar i unga scenkonstkollektiv för att utifrån improvisationer undersöka politiska och historiska frågor. Enkla mötesbord skapar scenrum för idédebatter och utbyten av kunskaper som inhämtats från samhället utanför teatern. Uppmärksammade kollektiv, som Julie Deliquets In Vitro och Sylvain Creuzevaults d’Ores et déjà, har i år gett sig i kast med ämnen som Frankrikes utveckling i generationen efter 1968 respektive Karl Marx och revolutionen. Med den enkla estetiska inramningen antyder de att publiken bjuds in till teaterns interna work in progress. Skådespelarna tycks befinna sig mitt i sin instudering, vid bord där man läser högt ur texter och dokument. Själva den till synes ofärdiga formen gör anspråk på autenticitet och pekar på en tänkbar utveckling av arbetet även efter föreställningen, som om vi befinner oss mitt emellan teaterns verklighet och den fiktion som ska formuleras.

På årets Festival d’Automne i Paris medverkar det tyska nyfeministiska scenkonstkollektivet She She Pop med två uppsättningar. I Schubladen (Lådor) sitter sex kvinnor på kontorsstolar vid tre mötesbord, omgivna av högar med böcker, dagböcker, fotoalbum och kläder, som de tömt ur lådor i scenens framkant. De har satt på sig kläder från sin ungdom, sitter parvis och utbyter berättelser från sin uppväxt: hur familjen såg ut, hur de bodde, vad man hade för ämnen i skolan, vilka böcker och intellektuella referenser som föräldrarna hade, vad man lyssnade på för musik etc. Men detta är inte bara en nostalgitripp till ett välbekant förflutet. Tre av kvinnorna är nämligen uppväxta i Västberlin och de tre andra i Östberlin. Schubladen tar upp den okunnighet och de fördomar de hade om varandras världar på ömse sidor Berlinmuren.

Iscensättningen är som ett researchförlopp, där de hejdar varandras redogörelser och upptäcker hur olika de definierar begrepp som emancipation, kapitalism och pacifism. De talar humoristiskt om västkvinnors skruvade fantasier om östkvinnor som sexuellt hämningslösa, och omvänt om hur kvinnor i öst trodde att ”Wessies” var degenererade kvinnor, beroende av psykoterapi och kyrka. Men viktigast mot denna bakgrund är att höra deras tankar kring återföreningen efter 1989, med alla missförstånd som bottnade i just dessa föreställningar. I förlängningen handlar det ju om hur vi i väst och öst har bemött varandra, gått in i en gemensam historia. Där framgår hur lättvindigt vi västeuropéer har förutsatt att våra politiska och ekonomiska modeller var överlägsna samt att östeuropéers strävan efter demokrati och ekonomisk utveckling automatiskt skulle återförena européer kring gemensamma ideal. Vad Schubladen belyser är att dagens Tyskland och Europa släpar efter med den kulturella integrationen. Vi tänker helt enkelt inte likadant i öst och väst, har inte självklart samma värderingar kring privatliv, samhälle och politik.

Hur formas då gemensamma myter, en samtidshistoria som ett folk kan enas kring? Detta är en fråga som uppfyller den libanesiske dramatikern, bild-, performance- och scenkonstnären Rabih Mroué. Det senaste decenniet har han turnerat mycket, bland annat i våras till Göteborgs dans- och teaterfestival, och är numera bosatt i Berlin. Rabih Mroué spelar ofta i Frankrike, i höst inbjuden till Festival d’Automne med fyra så kallade performance-föreläsningar. Även här utgörs scenografin av ett enkelt bord på Théâtre de la Bastilles stora scen, där Mroué tar plats med dator och bildspel.

Rabih Mroué deklarerar att han som konstnär inte önskar belamra världen med flera bilder. Tvärtom går hans performanceprojekt ut på att i ett slags dokumentärt/fiktiva föreläsningar dekonstruera existerande bilder och dokument som politiserats i vår samtid. Fokus för hans undersökningar har länge varit de mytologier som skapats av olika intressegrupper i Libanon, under och efter det söndrande inbördeskriget 1975-90. I sina senaste verk tar han upp de motstridiga informationer som via privata vittnesvideor och iscensatt propaganda förmedlas kring den arabiska våren. I den trilogi av performance-föreläsningar som Mroué just presenterat i Paris utforskar han de mekanismer och överväganden som ligger bakom ”sanna” bilder och videodokument. Utan att fördöma upphovsmän eller avfärda material som ren fotomanipulation pekar han på medvetna iscensättningar och lyfter frågeställningar om vem som har intresse av att sprida en viss typ av visuell information.

Det intressanta med dessa föreläsningar är att de ofta synliggör absurda aspekter av en tragisk verklighet. Med projektet On Three Posters analyserar Rabih Mroué en ung självmordsbombares avskedsvideo – en film som visar sig ha repeterats i fyra olika versioner eftersom aktivisten vet att den politiska appell han där formulerar kommer att göra honom till en martyr. Mroué diskuterar videofilmens klichéer och funderar över det faktum att filmen egentligen har större politisk betydelse än självmordshandlingen. Det är avskedsvideon som förstärker hans självbild och placerar hans död i en större, kollektiv historia.

I performanceverket The Pixelated Revolution studerar Rabih Mroué mobiltelefonfilmer från Syriens inbördeskrig, publicerade via sociala medier. Han tittar närmare på scener där filmaren blir skjuten. Indirekt hamnar även vi betraktare i skottgluggen. Dessa ryckiga, pixlade filmer blir vittnesmål till varje pris, dokument där förövare identifieras, i tron på en morgondag, efter kriget, då rättvisa ska skipas. Mroué ser dessa stridsscener som en konfrontation mellan gammaldags makthavares fysiska våld och vår tids strategier: foton, filmer och publiceringar på internet. Med dagens globaliserade nätgemenskaper räcker det inte med vapen och tortyr för att ta kontroll över människor.

Just scenkonsten erbjuder med sina mångtydiga uttryck en kraft att möta våldets entoniga tyranni. Och Paris visar inte bara dokumentär föredragsteater vid kontorsbord utan är alltjämt ett centrum för scenkonst präglad av en konstnärlig komplexitet. I höstens utbud märks det i nya uppsättningar av scenkonstnärer som Robert Wilson, Stephane Braunschweig, Romeo Castellucci, Lucinda Childs och kollektivet Théâtre du Radeau. Alla kan de nog ansluta sig till följande formulering av dramatikern Jean Genet, i förordet till pjäsen Les Nègres: ”Det teatrala uttrycket är inte ett föredrag. Det vänder sig inte till människans rationella förmåga. Teatern är en poetisk handling och gör sig därför gällande som ett kategoriskt imperativ, vilket förvisso inte slår ut förnuftet men försätter det i viloläge.”

Robert Wilson sätter på Odéon-Théâtre de l’Europe upp Jean Genets sällan spelade Les Nègres från 1958 i en kraftigt nedstruken och stiliserad tolkning. Pjäsen, vars titel är en offensiv besvärjelse av ett problematiserat ord, är ett rasande poetiskt utbrott mot vitas fördomar och kolonialt betingade förtryck av svarta. Wilson tar fasta på Genets beteckning ”clownerie” och spelar stycket som en grotesk cabaret, där en grupp svarta iscensätter en dramatisk ceremoni inför en annan grupp svarta, som agerar vitsminkade karikatyrer av makthavare. Spelet i spelet tar som i en skrattspegel upp den nedsättande vokabulär och de vilda fantasier som vita genom tiderna har använt eller projicerat mot svarta. Löje, lyriska utspel, livejazz och dans i Wilsons sublimt färgskiftande scenografi får paradoxalt nog fram pjäsens subversiva raseri. Wilson har av en del franska kritiker anklagats för att förenkla Genets språk och reducera Les Nègres till en elegant stilövning. Jag anser att de missar den vassa udden i Wilsons scenspråk. Redan i föreställningens inledande 15 minuter skapas en hårt stiliserad, ordlös scen där de svarta skådespelarna en efter en gör entré till musik. Var och en utsätts för våldsamt maskingevärssmatter, som får dem att förstenas likt figurer på ett tivolis skjutbana, med händer upp i luften som i slow motion sänks till knutna nävar. Till stilla musik sprids projiceringar av eld och rökmoln mot fondbilden, som avbildar fasaden av ett traditionellt lerhus för dogonfolket. Aldrig har jag sett en så stark, renodlad bild av århundradens övervåld mot svarta.

Det kan vara svårt i våra polariserade tider att ta till sig konstnärliga uttryck som abstraherar, stiliserar och poetiserar mänskliga motsättningar. Samtidigt är konstens styrka att den frigör oss ur våra låsta positioner, öppnar oväntade perspektiv, skapar en självdistans. Robert Wilson förklarar sin speciella estetik med att all hans teater är dans. Med sina konstverk ställer han frågan: ”Vad är detta?” – han kommer aldrig med påståendet: ”Så här är det!”. På samma sätt, om än i mer pedagogiska former, lyfter scenkonstnärer som Rabih Mroué och kollektivet She She Pop frågor som utmanar våra invanda föreställningar och värderingar. Scenkonstens mångtydighet behövs mer än någonsin.

Publicerad Under strecket i SvD 26/11 2014

Läs mer om Rabih Mroué:

• Teaterfestival i Avignon 2009: 1/3 Wajdi Mouawad, Lina Saneh/Rabih Mroué m fl >>>
• Teaterfestival i Avignon 2009: 2/3 - Lina Saneh och Rabih Mroué, Jan Lauwers m fl >>>

• Paris Festival d'Automne 2013/14 inbjuder Robert Wilson som huvudgäst – nya verket The Old Woman visar uppsluppen scenkonst på högsta nivå >>>
• Robert Wilson – en banbrytande scenkonstnär >>>
• Robert Wilson sätter upp Wagners Ringcykel i Paris: Rhenguldet & Valkyrien >>>
• Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson >>>
• Postdramatisk teater >>>
• Armani – modekonstnären utsökt iscensatt av Robert Wilson >>>