Martin McDonaghs politiska thriller The Pillowman
Det var en gång en liten flicka som varje dag blev slagen av sin pappa. I åratal pågick detta, och flickan blev mycket olycklig. Hon tog då några fina gröna äpplen och skar ut små gubbar av dem. Hon gav dem till sin elaka pappa och sade att han inte fick äta dem. Han skulle spara dem, så att de en dag kunde påminna honom om de figurer hon gjorde när hon var liten. Självklart tjoffade pappan i sig äpplena på en gång. Vad han inte visste var att den lilla flickan hade lagt rakblad inuti gubbarna. Han dog förstås genast. Men på natten, när den lilla flickan skulle somna, kom det plötsligt en hel liten armé av äppelgubbar uppför hennes bröst. De var upprörda över sina äppelbröders död, så de öppnade flickans mun och slank rakt ner i henne. Den lilla flickan dog i ett stort blodbad.
Det här är en riktigt ruskig historia, en av flera som författaren Katurian i Martin McDonaghs pjäs The Pillowman har skrivit. Katurian skriver många historier om små barn som råkar illa ut. Någon får tårna avskurna av en våldsman. En annan liten flicka, som vill vara Jesus, blir korsfäst av sina föräldrar och levande begravd. Historierna skulle kunna avfärdas som marginella, skrivna som de är av den okände författaren Katurian. Men vad ska man säga när det plötsligt i den engelska staden upptäcks en rad gruvliga barnamord, som tycks ha utförts i enlighet med historierna? Vem är då den skyldige egentligen? Författaren, som kom på och formulerade dessa grymma övergrepp? Eller är den skyldige hans bror Michal, som troligen utförde dåden? Men hur ska man då döma Michal, som är hjärnskadad, efter att hans och Katurians föräldrar utsatte honom för tortyr som barn?
Martin McDonagh har med The Pillowman, Kuddmannen, skrivit en djupt oroande fabel, som försöker utforska vad en författare har för ansvar och vad det skrivna ordet har för relation till verkligheten. Var går gränserna för det man får skriva, och varifrån får en författare sina allra mörkaste och våldsammaste fantasier?
33-årige Martin McDonagh skulle med utgångspunkt från sina egna teaterframgångar de senaste tio åren kunna säga att blod och skräck är toppen, bara man packar in det i galghumor. Men så enkelt är det nu inte. Irländske McDonagh har använt sin oerhörda teaterbegåvning på att utforska det absurda i våldets mekanismer. Han har själsfränder som Quentin Tarantino och David Lynch men hans dramatik ekar också av klassisk absurdism à la Beckett eller Kafka. I den så kallade Leenanetrilogin går han in i den irländska folksjälen och blottlägger underliggande våld i instängda familjerelationer. I sin förra pjäs, Löjtnanten från Inishmore, tillämpade McDonagh sin blodiga svarta humor på att skildra utbrytargrupper från IRA och deras alltmer desperata våld. Den pjäsen vågade varken National Theatre eller ens Royal Court röra vid, det var för känsligt. Men hos Royal Shakespeare Company blev det en stor succé. Man kände då som åskådare att teatern gav nya öppningar, just genom att gå rakt in i det öppna såret och få publiken att skratta åt de mediokra misstag som kan leda fram till dessa stora, utdragna konflikter.
Här i The Pillowman, som spelas på National Theatre i London, går Martin McDonagh ett steg längre. Han söker sig till själva fundamenten för yttrandefriheten. Författaren Katurian och hans bror har arresterats och befinner sig i Kafkaliknande polisförhör. Detta är förstås en bild av åsiktspoliser, sådana som finns överallt omkring oss. Deras syn på fiktion är fundamentalistisk och intolerant. De vill skjuta författaren därför att hans fantasier påstås väcka våld. De förmår inte se att han kanske har skapat metaforer för våld, just för att avvärja övergrepp, just för att vi ska kunna utforska och förstå livets mörka krafter men avstå från att blint följa dem. ”Historieberättarens enda plikt är att berätta historier”, säger Katurian, hur märkliga och obegripliga de än är. Hans författande drivs framför allt av att brodern, som utsatts för så mycket smärta, känner en trygghet i att om och om igen höra samma historier. The Pillowman är en dråplig, allvarlig allegori om fiktionens nödvändighet. Den visar att vi aldrig skulle orka leva i vår mörka, groteska värld, om det inte fanns sagor för att göra den lite mera verklig.
Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, februari 2004