La Reprise – Histoire(s) du théâtre (1), Milo Rau IIPM
I en djupt gripande och samtidigt intellektuellt stimulerande gestaltning iscensätter Milo Rau berättelsen om ett brutalt homofobiskt mord som 2012 skakade Belgien. La Reprise – Histoire(s) du théâtre (I) är en skildring av en dokumentär händelse men samtidigt en kritisk redovisning av teaterns verktyg för att återberätta. Hur kan man spela upp ett förlopp där en ung man av ren otur misshandlas ihjäl av ett gäng berusade män, utan att dra in det besinningslösa men banala våldet mot hans kropp i ett spektakulärt scenspråk? Och utan att ge våldsmännen identitet och legitimitet? Med andra ord, hur skildra en så tragisk och fullständigt meningslös händelse utan att ännu en gång mörda Ihsane Jarfi som olyckligtvis lät sig skjutsas i en bil från en gaybar i Liège och hamnade med fyra killar som ansåg sig rätt att ”läxa upp honom för att han var bög”?
I essän Verklighetens värld av Milo Rau, återgiven i tidskriften Kritiker nr 45-46 (ett intressant nummer på temat dramaturgier) diskuterar den uppmärksammade schweiziske regissören kärnfrågan inom dokumentärteater och reenactments: ”Hur kan det verkliga representeras av konsten? Och hur kan det på en gång återges konkret (som ett faktum) och som en berättelse, som ett levande minne?”
Frågeställningen besvaras av formspråket i La Reprise. På scenen finns tre professionella skådespelare och tre amatörskådespelare från Liège. De senare intervjuas av de förra i en kort castingprocess. Suzy Cocco, ung pensionär, Fabian Leenders, tidvis arbetslös truckförare, och Tom Adjibi som vill bli skådespelare men förundras över att han alltid bara erbjuds uppdrag utifrån sin etniska tillhörighet (han är färgad). Med varje medverkande sker en genomgång av specifika uppgifter: är det OK att vara naken på scen, kyssa en medspelare, gråta, slå någon så att det ser verkligt ut? Fabian, som också är hobby-DJ, demonstrerar olika ljud han samplat: stadsmiljö, regn, bilmotor etc. Tom kan härma hur olika språk låter, utan att egentligen kunna dem.
Skådespelaren Johan Leysen har för sin del en monolog som reflekterar över var och när en skådespelare går in i sin roll. Är det på scenen, i logen, i mötet med de andra? Spelar skådespelaren en roll som ”skådespelare”? Leysen söker inringa brytpunkten där en skådespelare tar på sig rollens ”dräkt” och formar handlingar som är trovärdigt förankrade i rollens förutsättningar.
I detta första parti av föreställningen undersöks alltså teaterns redskap och uttryck. I nästa parti återskapar de sex aktörerna hur olika personer minns och förhåller sig till vad som utspelades den ödesdigra kvällen – Ihsanes föräldrar, hans pojkvän, en av förövarna, en man som var ute med hunden och hittade den döda manskroppen, samt Ihsane själv. De berättar och gestaltar, nu med hjälp av de teatrala verktyg som tidigare redovisats. Suzy, som spelar Ihsanes mamma, gråter. När hon och Ihsanes far funderar över hur han låg dumpad vid en skogsstig, sönderslagen och naken, är de själva nakna, vilket ger en fysisk påtaglighet åt hur sårbar en människas nakna kropp är.
I en utdragen scen sker det dödliga våldet mot den unge mannen, med slag, effekter och kommentarer. Denna scen är upprörande och otäck, men inte spekulativ. Den visar hur teater konstruerar gester som liknar misshandel, och vi får höra det tidigare inspelade ljudet av regn. Regn som faller på den döda kroppen.
La Reprise, reprisen, betyder bokstavligen omtagningen. Teatern upprepar sålunda inte handlingen, utan tar om den, i en kommenterad reenactment som integrerar kunskap, känslor och tankar från den påföljande rättegången och den publicitet dådet fick i belgisk offentlighet. Milo Rau och ensemblen söker alltså konkret aktualisera en händelse ur det förflutna och samtidigt återge minnena omkring den.
Resultatet är en föreställning som bärs av medkänsla och respekt, samtidigt som den för åskådaren in i händelsens fysiska, sociala och mediala realitet. En filmduk över halva scenen visar både förinspelade scener av aktörernas berättelser liksom liveprojiceringar i närbild samt miljöbilder från de verkliga platserna i och utanför Liège. Det filmade materialet ger ytterligare en dimension av hur en berättelse silas och redigeras fram i medierad form.
Undertiteln Histoire(s) du théâtre (1) anspelar på filmregissören Jean-Luc Godards originella tv-serie Histoire(s) du cinéma (1988-98), där han i filmessäform berättar filmens historia samtidigt som han dekonstruerar ljud, bild och text i det egna formspråket. På motsvarande sätt lanserar Milo Rau som nybliven teaterchef för belgiska NT Gent en tematik i repertoaren, där olika regissörers kommande projekt får denna undertitel, förutsatt att de på liknande sätt inom verket belyser sina egna estetiker. Milo Raus inspirerande radikala Gent-Manifest för framtidens stadsteater kan läsas på svenska här.
La Reprise, som Milo Rau satt upp inom ramen för sitt produktionsbolag IIPM – International Institute of Political Murder – spelades på Nanterre-Amandiers i Paris Festival d’Automne 2018 och är under spelåret fortsatt på Europaturné.
La Reprise – Histoire(s) du théâtre (I)
Koncept, regi: Milo Rau
Text: Milo Rau och ensemblen
Scenografi, kostym: Anton Lukas
Video: Maxime Jennes, Dimitri Petrovic
Medv: Sara De Bosschere, Suzy Cocco, Sébastien Foucault, Fabian Leenders, Johan Leysen, Tom Adjibi
Foton, La Reprise – Histoire(s) du théâtre (1), Hubert Amiel
Publicerad 18/10 2018, exklusivt på theresabener.se
