Hotel Strindberg – av Simon Stone, Bergmanfestivalen (1)
Det första man slås av i Simon Stones energiladdade nutida drömspel Hotel Strindberg är den mäktiga scenografin av Alice Babidge. Över tre våningar som fyller hela prosceniet på Dramatens stora scen brer hon ut en genomskärning av sex dubbelrum på ett modernt storstadshotell. Här slåss en nutida europeisk medelklass om kärlek och makt i sina relationer. De brottas med sina egna destruktiva drifter, sexualneuroser och undermedvetna begär, alltmedan en större verklighet går dem förbi.
Det finns något av Arthur Schnitzlers La Ronde över Simon Stones skildring av hur personer och arketyper går igen i varandras liv, i ett slutet kretslopp. Jag ser också Egon Schieles figurer – och i hans följd Francis Bacons – i dessa individer vars liv och kroppar förvrids av deras oförmåga att gå bortom sina mest basala behov att bli bekräftade.
Så är också denna turnerande uppsättning producerad av Burgtheater Wien (i samarbete med Theater Basel). Stadens store son, Sigmund Freud, skulle nog roas av att här få följa med in i Strindbergs och den moderna relationsdramatikens själva urmateria. Här finns både narcissistiska syndrom, oidipuskomplex och hormonell hysteri att nysta i.
Den 34-årige upphovsmannen Simon Stone är ett så kallat stjärnskott i europeisk teater. Med rötter i både Schweiz och Australien har han präglats av västerländsk repertoar och gjort omdiktningar av klassiker. Ibsen, Tjechov, Euripides och Lorca är några av de dramatiker som han iscensatt i egna bearbetningar.
Hotel Strindberg hämtar näring och konflikter från pjäser som Dödsdansen, Ett drömspel, Pelikanen, Fröken Julie, Spöksonaten, Fadren och Leka med elden, liksom romanerna Inferno och En dåres försvarstal. Och från Strindbergs eget liv. Persongalleriet består av självupptagna konstnärer, författare och skådespelare, men också av en företagsledare och en socialarbetare.
De rör sig i en nutid av oavbruten teknologisk kommunikation – med Twitter, Instagram, WhatsApp och FaceTime – men söker förtvivlat nå varandras känslor, få synlighet och bekräftelse.
Här finns Den Store Författaren, Alfred (paradroll för Martin Wuttke) i irriterad friktion med sin skådespelarhustru Charlotte – som prisbelönta Caroline Peters gör till en målmedveten, stark kvinna. Allt enligt Fadren-tematiken är de oense om uppfostran av dottern Laura (hon frilansar tydligen i ganska lättklädda filmroller), och till sist råder även stor osäkerhet om huruvida mannen är far till barnet.
En yngre man kommer ut (i förtid?) från psykvården och söker närhet till sin mor. Men hans mor är – enligt förebild från Pelikanen – fullt upptagen med att förföra sin svärson som hon påpassligt anställt i familjeföretaget, alltmedan den ordentliga dottern Frida förlöjligas i samtalen mellan svärmor och måg.
Här finns flera kända strindbergska spår med förtroligheter som utväxlas mellan svågrar, eller med en ”vän” på besök som av en stridande part inom ett äktenskap används som ”vittne”. Men efterhand som konflikterna i de olika hotellrummen utvecklas visar sig flera rollfigurer vara inblandade i varandras liv. Här är ett myller av otrohet, svek och våld, som i sista akten går över i rena hallucinationer och drömspel.
Då har vi också i över fyra timmar följt med figurerna genom intima konflikter som vi känner igen inte bara från Strindberg, utan i hög grad från Norén, Bergman, Albee, Mamet och Tracy Letts, för att nu bara nämna några som utvecklat den moderna dramatiken utifrån välsignelsen och svårigheten att älska och älskas. När skådespelarna inte är i action går de in i ett av hotellrummen och spelar en jazzig musik som ligger under scenerna hela tiden och väver samman skeendet.
Vi snurrar kanske lite till mans runt i relationskaruseller och kan ibland glömma allt om världen utanför vår egen navel. Men nog är det lite märkligt i ett toppmodernt stycke från 2018 att alla som skildras på scen är vita, genusmedvetna européer, heterosexuella och väldigt medelklass?
Sedd som belysning av de inre konflikterna inom detta specifika befolkningslager är Hotel Strindberg förvisso skarp och underhållande. Är det rentav så, att den vita europeiska medelklassen är så absurt självupptagen att just den lånar sig bäst till en så kritisk skildring? Jag tänker mig att det finns stor igenkänning i publiken när Hotel Strindberg spelas i Wien, precis som här på Dramaten under Bergmanfestivalen.
Att det blivit så kan möjligen bero på att vi är många européer som mentalt och känslomässigt formats i en urban relationskultur som redan Strindberg så insiktsfullt formulerade. När Simon Stone nu med skratt och allvar lyfter fram hur den kan te sig i dag är det kanske för att ge åskådaren argument till introspektion och omprövning av de egna drömmarna och begären.
Hotel Strindberg
Text, regi: Simon Stone, efter August Strindberg
Scenografi, kostym: Alice Babidge
Musik: Bernhard Moshammer
Medv: Caroline Peters, Martin Wuttke, Roland Koch, Aenne Schwarz m fl
Burgtheater (Akademietheater) Wien/Theater Basel, gästspel på Bergmanfestivalen, Dramaten 30-31/8 2018
Foton, Hotel Strindberg, Burgtheater, Reinhard Maximilian Werner
Text publicerad 6/9 2018, exklusivt på theresabener.se
