Harold Pinters The Homecoming och Peter Nichols A Day in the Death of Joe Egg

"Det finns ingen klar skiljelinje mellan det som är verkligt och det som är overkligt, inte heller mellan det som är sant och det som är osant. En företeelse måste inte vara antingen sann eller falsk, den kan vara både och.” Det här skrev den brittiske dramatikern Harold Pinter i slutet av 50-talet. Man kan säga att Pinters hela dramatik är placerad i denna laddade, osäkra zon mellan verkligt och overkligt, sant och osant. För honom är teatern ett instrument som kan utforska de olika nyanserna av det vi kallar verkligheten. Hans karaktärer är ofta inbegripna i en outtalad konflikt om vems verklighetssyn det är som räknas. Den som för stunden har makten, politiskt eller i en familj eller parrelation, har också makt över den verklighetsbild som anses sann. Men Pinter visar genom de andra rollerna att det alltid finns andra möjligheter, andra sätt att betrakta verkligheten. Publiken får välja vem som verkar mest trovärdig.

Pinter är aktuell just nu i London med en av sina klassiker, The Homecoming, Hemkomsten, från 1964, i en uppsättning av Robin Lefèvre från Gate Theatre i Dublin. Uppsättningen balanserar på ett nästan thrillerartat sätt mellan verkligt och overkligt. I centrum av pjäsen står en kvinna i 40-årsåldern. Hon har kommit hem till London på besök med sin man. De bor hos hans familj: där finns två vuxna bröder och fadern, som är änkling. Pjäsen kommer att handla om vilken plats denna kvinna tar i förhållande till de fyra männen. Är hon en madonna eller hora? En medveten förförerska eller ett offer för sexuell exploatering? Kvinnans rollgestaltning har en lätt surrealistisk mystik, som gör att vi faktiskt kan se henne som madonna, lyxluder eller vanlig mor och hemmafru. Männen utspelar en inbördes maktkamp i de projiceringar de gör på kvinnan. Vem av dem ser hennes verkliga jag? Är allting i grunden bara en manlig erotisk fantasi? Det får åskådaren avgöra. Teaterns under är att kvinnan några meter från publiken faktiskt omvandlas och antar de olika egenskaper som hon tillskrivs av de fyra männen. Allt förefaller lika sannolikt.

The Homecoming är ett exempel på hur teatern kan göra oss uppmärksamma på kraften i våra egna projiceringar. Människor, situationer och nyheter blir det vi läser in i dem. Men teatern öppnar för en mångtydighet, pekar också på andra möjligheter.

Kvinnan i The Homecoming blir tidvis besudlad av männens råa projiceringar på henne – men hon lyckas i en paradoxal vändning överta makten över sin egen bild och frigöra sitt liv innan pjäsen är slut. Hon bestämmer sig för att bli den lyxhora som männen tror och önskar att hon är, men tar själv initiativet och dikterar de professionella villkoren.

Projiceringar skapar inte bara förvrängningar eller begränsningar av verkligheten. De kan också skapa positiva öppningar. I en annan av höstens bästa teateruppsättningar i London omvandlas en negativ verklighet till en kreativ fantasi. Pjäsen heter A Day in the Death of Joe Egg, En dag i Joe Eggs död, mig veterligen sällan spelad i Sverige. Den blev den nu 74-årige dramatikern Peter Nichols genombrottspjäs1967 och spelas nu i West End med de kända skådespelarna Victoria Hamilton och Clive Owen i täten för en lysande ensemble.

1967 var det andra villkor som gällde. Samtliga teatrar i West End, liksom National Theatre, tackade nej den gången, de ansåg Peter Nichols pjäs vara ospelbar. En djärv regissör i Glasgow säkrade urpremiären, och sedan har det varit en av Nichols mest älskade pjäser. Varför då? Jo därför att den skapar liv av något till synes olidligt: den handlar om ett ungt par som lever med en sedan födseln gravt hjärnskadad dotter. Hon sitter nu tio år gammal, muskelförlamad i en rullstol och ger ifrån sig obegripliga läten. Dottern är helt hjälpberoende och kommer sannolikt att dö mycket ung. Men hellre än att kvävas av ångest och rädsla inför hennes tillstånd bygger föräldrarna upp historier kring henne. De placerar sin älskade dotter mellan sig och för dialoger med varandra där de gör sig till tolkar för flickans läten. De improviserar scener där de i rollspel parodierar alla klichéer de har fått höra av hjälplösa och ibland värdelösa läkare. De drar ut sin sorg i en kreativ lek av självironier och galghumor. I deras fiktion lever också flickan. Hon blir det som våra delade fantasier lyfter upp henne till att vara.

När A Day in the Death of Joe Egg ursprungligen refuserades var det av rädsla för att den svarta humorn skulle kunna verka stötande. Detta trots att Peter Nichols pjäs var självbiografisk – hans egen lilla dotter var redan död. Men Nichols gick med pjäsen bortom sin egen sorg. Ytterst utnyttjar Peter Nichols, precis som Harold Pinter, teaterns specifika mångtydighet för att peka på hur verkligheten vävs samman av lika delar verkliga och overkliga fiktioner. Allt i livet, även fantasin, blir just så verkligt som man vågar tro att det är.

Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, oktober 2001

Läs mer om Harold Pinter:

Harold Pinters The Homecoming och Peter Nichols A Day in the Death of Joe Egg

Senaste inlägg

Kategorier