teaterkritik - kulturproduktion

Harold Pinter död - 2008

Det var oförglömligt att se Harold Pinter i hans sista rollframträdande, i Samuel Becketts Krapps sista band på Royal Court Theatre i London hösten 2006. Pinter hade vintern dessförinnan tilldelats Nobelpriset i litteratur men var på grund av sin sjukdom sparsam med offentliga framträdanden. Han hade ju annars de sista 10-15 åren blivit alltmer aktiv med högläsningar av sina politiska dikter, där han knivskarpt blottlade intolerans och förtryck, i synnerhet i den förment demokratiska retoriken.

Nu hade Pinter lovat att ställa upp i Royal Courts jubileumssäsong. Han var en rutinerad, omtalat grupplojal teaterman – under hela sin karriär både spelade och regisserade han och gav in i det sista workshops där han förmedlade sina erfarenheter till yngre skådespelare.

Publiken satt andlöst koncentrerad i Royal Courts lilla teaterrum ”Upstairs”, då Pinter intog scenen sittandes i en rullstol. I säkert ett par minuter satt han i en förtätad tystnad vid ett bord, tittade granskande ut på publiken och ner på bordets papper - och rullade sedan ut igen. Alla släppte andan, vi skrattade åt vår egen förväntan, och så kunde allt börja igen. Det blev 45 minuters sublim skådespelarkonst med de två Nobelpristagarna, läromästaren Beckett och eleven Pinter, i ett unikt möte. De pinterska pauserna, utforskandet av orden och språkets resonans – allt fanns där i koncentrat och gestaltades med total auktoritet.

För Harold Pinter var orden och språket inte någon oskyldig del av ett rörligt socialt umgänge mellan människor. I sina pjäser visade han gång på gång att språket framför allt är ett instrument för människan att ta m akten över sig själv och i förlängningen över andra.

Jublet var inte överväldigande i Storbritannien när Harold Pinter fick Nobelpriset i litteratur 2005 och många stod oförstående inför hans starkt västkritiska Nobelföreläsning. Han var ingen folkkär dramatiker, lyckades inte alls som kollegan Alan Ayckbourn vinna engelsmännens förtroende (trots att de båda skildrar liknande tillstånd av individuell alienation, fast med olika metoder). Pinter var och är för många engelsmän alltför kompromisslöst genomskådande, en som förstör gemenskapen i vardagens triviala chit-chat genom att märka ord och avslöja språkligt förtryck som man helst inte vill reflektera over.

Efter Nobelpriset har stoltheten dock växt successivt och Pinters dramatik spelas nu som aldrig förr på engelska scener. I London har National Theatre gått i täten men även de kommersiella teatrarna i West End har haft flera publiksuccéer. I West End gick tidigare i år The Collection och The Lover där Pinter excellerade i gåtfulla rollspel.

The Lover skildrar ett par som ger näring åt sitt kärleksliv genom ett rollspel där de blir varandras hemliga älskare och kan utagera en underliggande brutalitet i relationen. Pjäsen avslöjar dock att de egentligen alltid är inbegripna i en konstlad dialog med varandra och detta lyfter fram ett främlingskap i våra mest intima relationer. Pinter hade en osviklig blick for mellanmänskliga rollspel, som han blottlade på alla nivåer, från sängkammaren till regeringskabinetten.

Därför är det ett misstag att försöka upprätta en gräns mellan hans ”privata” och ”politiska” dramatik. Allt grundas på samma analys av språkets struktur och användning.

Harold Pinter levde sina sista år ganska tillbakadraget vid Holland Park med starkt stöd av sin andra hustru, författaren och historikern Lady Antonia Fraser (de gifte sig 1980). Jag såg paret regelbundet på min franska kvartersrestaurang i South Kensington och värmdes alltid av att se deras inbördes fortrolighet och tillgivenhet för varandra. Vid ett tillfälle gick jag bort till deras bord, presenterade mig och framförde min beundran for Harold Pinters verk. Han tittade på mig med sin intensivt utforskande, öppna blick och tackade för de vänliga orden med en uppriktig, nästan förvånad ödmjukhet.

Publicerad SvD december 2008

Läs mer om Harold Pinter: