Hamlet – regi Robert Icke, Almeida Theatre, London

Outsäglig sorg och därmed förknippad sömnlöshet härjar den Hamlet som Andrew Scott just nu gestaltar, inför fullsatta hus på Almeida Theatre i London. Han gnuggar sina förgråtna ögon, tömmer ut sin bottenlösa förtvivlan i hulkande kramar med mamma Gertrud och flickvännen Ofelia. Detta är en ung tronarvinge som rivits upp ur sig själv efter pappa kungens plötsliga död och drottningens hastiga val att gifta om sig med sin döde mans bror.

Sällan har att vara-monologens tankar om att sova, drömma, ja även dö klingat som en mer naturlig längtan än hos denne Hamlet, som inte tycks ha sovit en blund på två månader. Andrew Scott har ett intimt tonläge i sina monologer mot publiken, är fullt medveten om hur Shakespeare bygger upp den inre logiken i sina resonemang.

30-åriga stjärnskottet Robert Ickes uppsättning är över huvud taget genomlyst av resonerande, konkreta samtal mellan rollfigurerna. Trots att regissören valt att spela pjästexten utan strykningar (fyra timmars teater) undgår vi deklamationer. Fokus i detta nutida drama ligger snarare på relationer.

I den danska kungafamiljen är det mycket beröring och informella samspel. Juliet Stevensons drottning Gertrud omfamnar inte bara sin son, utan även den unga Ofelia (Jessica Brown-Findlay) och hennes bror Laertes (Luke Thompson). De unga syskonen har alltid en trygg björnfamn hos sin far, hovmarskalken Polonius, som Peter Wight porträtterar med generös kroppshydda och sällsynt innerlighet. Gertrud och den nye kung Claudius (Angus Wright) är så lustfyllt nyförälskade att de efter en lång natts bröllopsfestande kraschlandar i älskog på soffan, för att väckas först på förmiddagen av ett diplomatiskt sändebud från Paris.

Robert Ickes läsning av Hamlet vilar på denna familjära, närgående skildring av personerna i samhällets maktelit. Den kompletteras av massmedias ständigt närvarande kameror. Tal Yardens videoreportage imiterar Danmarks Radios livesändningar om landssorg och begravning av gamle kungen, bröllopsyran kring nya kungaparet och till sist specialinsatta minnesprogram om den bortgångne kronprins Hamlet. Däremellan förmedlar tv-skärmarna hoten utifrån, med den norske Fortinbras upprustning och tåg mot Danmark.

Det är en miljö där alla är personligt engagerade i varandra men där man aldrig kan vara helt privat eller ensam. Hildegard Bechtlers scenografi skapar flera utrymmen mot scenens fond, avskilda med glasväggar och halvtransparenta ridåer, där man kan stå och lyssna utan att synas. Kameror följer personerna dygnet runt, både i och utanför palatset. Det är just på en övervakningskamera som den döde kungens vålnad uppenbarar sig – något på en gång verkligt och immateriellt. Endast för Hamlet blir han fysiskt närvarande, i David Rintouls behärskade spel. Sonen kastar sig om halsen på fadern, kramar hans hand, vill att allt ska vara som förr.

Och det är i detta avseende som Andrew Scotts tolkning övertygar. Självklart kan man få psykotiska episoder med hallucinationer och paranoida föreställningar när man i självupptagen sorg och brist på sömn har svårt att ta in verkligheten. Hamlets obalans blir hela familjens problem. När han av misstag skjuter ihjäl den tjuvlyssnande Polonius framstår väpnat våld plötsligt som en tänkbar väg i hans måttlösa utagerande för att komma bort från sin inre stress.

Andrew Scott har en beundrande publik på grund av sin roll som Moriarty i den populära BBC-serien Sherlock. Robert Ickes regi rider på detta, så till den grad att Hamletfiguren alltmer tar över föreställningen. Scott håller hela vägen, men ensemblespelet blir ibland lidande.

Ändå vill jag särskilt framhålla Juliet Stevenson, som gör drottning Gertrud till en tänkande och kännande kvinna. När hon inser att hennes nye make är intrigmakare, eventuell brodermördare och dessutom avser att låta mörda hennes son, anar hon att det faktiskt inte finns någon annan utväg för henne än död eller flykt. Juliet Stevenson nästan kryper längs väggarna och flackar med blicken för att fysiskt förmedla Gertruds instängda position. Hon är rakt av rädd både för sin ”galne” son och för den nye maken. Innan dess har hon visat djup empati med Ofelia, som från att ha varit en levnadsglad ung societetstjej blir en traumatiserad självskadepatient med oberäkneligt raseri som sin sista självhävdelse.

Som så ofta i moderna Shakespearetolkningar framställs makteliten som en klass av tämligen enkla, mediokra uppkomlingar. I vår tid föds man inte till att vara ädel, upphöjd, ansvarstagande, utan man skapar sig en yttre bild av att vara ”landsfaderlig”, trygg och trovärdig. När hela det danska hovet internt är i upplösning gör Claudius ett tv-framträdande och bedyrar att landet har en god beredskap mot yttre hot och att han själv är en garant för rikets säkerhet. Ja, vi har ju hört det förut, inte sant?

Robert Icke, associate director på Almeida Theatre, har redan fått stora priser för sina uppsättningar av Orestien, Onkel Vanja och 1984. Denna tolkning av Hamlet bekräftar hans dynamiska sätt att följa klassikernas dramaturgi och föra dem rakt in i nutida värderingar och livsstilar.

Hamlet

Text: William Shakespeare

Regi: Robert Icke

Almeida Theatre, London, till 15/4 2017

Scenografi, kostym: Hildegard Bechtler, Video: Tal Yarden, ljud: Tom Gibbons. Medv: Andrew Scott, Juliet Stevenson, David Rintoul, Jessica Brown Findlay, Elliot Barnes-Worrell, Angus Wright m fl

Foton, Hamlet, Almeida Theatre, Manuel Harlan

Publicerad 10/3 2017, exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Hamlet:

• Hamlet - Jude Law och Donmar Warehouse i gästspel på Kronborg Slot >>>
• Thomas Ostermeiers Hamlet på Kronborg Slott >>>
• Stefan Larssons Hamlet, med Jonas Karlsson, på Århus Teater >>>
• Peter Brooks Hamlet, Bouffes du Nord i Paris >>>
• Alexander Mørk-Eidems Hamlet på Det Kgl Teater, Köpenhamn >>>
• Ryske Nikolai Kolyadas trashversion av Hamlet, Festival d'Automne, Paris >>>
• Teatr Weimars Hamlet II: exit ghost, av Jörgen Dahlqvist och Kent Olofsson >>>