Gaddafi - a Living Myth - musikteater om den libyske diktatorn på English National Opera

English National Operas omtalade nya produktion om Libyens ledare Muammar Kaddafi är ett märkligt stycke teater. Varken opera, musikal eller show, men något mittemellan. Här radas terrorister upp i välkoreograferade chorus lines med hiphop. Ett kvinnligt livgarde med röda baskrar har exercis med kung fu och magdans. I orkesterdiket blandas smäktande stråkpartier med vibrerande electronica-bas och nordafrikansk musik i multietnisk Buddha Bar-stil, Ronald Reagan reciterar på vers i antydd rap-rytm, medan Kaddafi självupptaget odlar myter om sig själv: ”I am a myth with 1000 different faces”. Mot scenfonden rasslar det fram en kavalkad med fotoprojiceringar av hans många framtoningar: general, diktator, beduin, glamourös showman, landsfader.

ENO har beställt Gaddafi – A Living Myth av electronicakollektivet Asian Dub Foundation under ledning av Steve Chandra Savale. På scenen agerar skådespelare och musikteaterartister, inga sångare. Digitalt sammanställda visuella projiceringar mot scenfonden ger dramat rörelse och närvaro. Här utspelas mäktiga militära invasioner, oljeexploatering med borrtorn som ploppar upp i ökensanden, folkrörelser och terrorangrepp. Dokumentärt material blandas med skickligt utformad fiktiv grafik.

Verket skildrar Kaddafis turbulenta liv, från 1950-talet till i dag, i ett föränderligt Libyen. Han navigerar mellan inviter från kapitalister och kommunister, drömmer med Nasser som förebild om den stora enade Arabnationen. Kaddafi, kraftfullt framställd av Ramon Tikaram, skildras som en ökenson. Det är sanden och vindarna som formar och förändrar honom. Det är till öknen han återvänder när han behöver vägledning för fortsatta handlingar.

Det kan tyckas kontroversiellt att engelska nationaloperan i en tid av terrorhot och obekväma relationer med arabvärlden ger detta verk. Lockerbie, mordattentat och stöd till IRA finns med i Kaddafis CV. Men problemet med detta musikteaterstycke är mest att upphovsmännen inte förmår nyttja sitt tekniska kunnande till en fördjupad utforskning av Kaddafigestalten. Där musiken har djup, intensitet och sofistikering är texten av Shan Khan ganska platt och ofarlig. Han återger olika massmediebilder av Kaddafi utan egna kritiska bottnar. Regin nyttjar ofta musikalklichéer, som transponeras än på revolutionsscener än på militär streetdance. Ibland associerar man till Det våras för Hitler, fast saknar Mel Brooks humor.

ENO har all heder av att vilja öppna operan både för musikaliska blandformer och politik. I somras spelade man John Adams/Peter Sellars mytomspunna opera Nixon in China. Den fördjupar perspektiven i både text och musik, söker poetiskt efter egna tolkningar av historien. Den främsta behållningen med Gaddafi är föreställningens energi och okonventionella musikaliska utforskningar. Intellektuellt är den däremot grund och Kaddafi förblir en gåta.

English National Opera, London

Musik: Asian Dub Foundation och Diaspora

Text/koncept: Shan Khan, Steve Chandra Savale

Regi: David Freeman. Videodesign: Burst TV London. Dirigent: James Morgan. Medv: Ramon Tikaram, Riz Ahmed, Ben Bishop, Martin Turner m fl

Publicerad SvD september 2006