Christoph Marthaler – Bekannte Gefühle Gemischte Gesichter

Christoph Marthaler, mottagare av International Ibsen Award 2018, turnerar med sin sista uppsättning för Volksbühne i Paris under Festival d'Automne 2019. Med körsång och musik gestaltar hans välbekanta skådespelare en grupp vilsna figurer och konstverk, på jakt efter fästpunkter i en historielös samtid.

2018 års internationella Ibsenpristagare, schweiziske Christoph Marthaler (född 1951), har ofta framställts som en av den postdramatiska teaterns främsta konstnärer. I likhet med scenauteurer som Robert Wilson, Heiner Goebbels och Romeo Castellucci låter han scenens situationer och element formulera en rytm och verklighet som öppnar publikens sinnen för en intuitiv varseblivning, bortom ord och linjära resonemang. Det är musikaliteten som bildar struktur i Marthalers verk, och scenerna utvecklas på samma sätt som variationer på musikaliska teman, utan att eftersträva någon konventionell representation av verkligheten. Varje uppsättnings tematik belyses genom sceniska episoder av musik, sång, ordlekar och poetiska yttranden, och får sin dynamik genom ständiga skiften av perspektiv, inte genom analytiska förlopp eller dramatisk spänning.

Platsspecifik scenografi och retromiljöer

Med grund i musiken har Marthaler alltsedan tidigt 90-tal utvecklat sin säregna, lätt absurdistiska och melankoliska scenkonst med sjungande ensembler. Visuellt har hans verk en egenart som skiljer sig från exempelvis Wilsons och Castelluccis utsökta och spektakulära kreationer. Christoph Marthaler samarbetar med scenografen Anna Viebrock, ofta i platsspecifika projekt som i en del fall med sin historia ger stoff till de teman som verken gestaltar (ett av de mest drabbande var Schutz vor der Zukunft som iscensattes på Steinhofsjukhuset i Wien och tog upp den fruktansvärda ideologi som ledde till eutanasi av psykiskt sjuka). Anna Viebrocks scenbilder skildrar annars i allmänhet nedslitna, övergivna interiörer och väntsalar i offentliga institutioner eller opersonligt inredda kontor. De har en ömsint retro-touch, som om tiden har stannat och människorna är fast i mönster från detta förflutna.

Vilsna, sjungande figurer

Christoph Marthalers allra sista uppsättning för ”gamla” Volksbühne, Bekannte Gefühle, Gemischte Gesichter (2016) spelades i Oslo under den internationella Ibsenfestivalen och har därefter turnerat på scener i Europa. Den är ett typexempel på hans scenkonst. Föreställningen utspelas i en stor sal som för tankarna till ett nedgånget museum, tömt på tavlor, skulpturer och artefakter. Titeln anspelar på Botho Strauss pjäs Bekannte Gesichter, Gemischte Gefühle från 1974 – ”ett museum för lidelse”. De höga väggarna har mörka avtryck där målningarna hängt, parkettgolvet är slitet med märken från borttagna montrar. En trött gammal vaktmästare rullar in lådor och inplastade skulpturer, som vid uppackning visar sig vara ensemblens skådespelare och musiker.

Marthaler har till detta verk samlat sina välkända aktörer, från 23 års teater på Volksbühne. De blir som artefakter över sig själva, tillbaka i det rum som nu tömts för att ge plats åt annan scenkonst. Irm Hermann träder ut som en diva ur en plywoodlåda och deklarerar teatralt att hon ”hatar dessa vandringsutställningar!”. Sophie Rois är en mystisk, svartklädd femme fatale med solglasögon som sjunger den italienska balladen Raziellamed stort drama. Olivia Grigoli ligger hopvikt i en liten kartong, men börjar recitera modernistisk poesi när hon tagit sig ut. Musikerna och skådespelarna spelar spinett och orgel, reciterar texter, sjunger arior, hymner och populära sånger ur vårt västerländska kulturarv. Det är andlöst vackert när de alla lägger sig ner på golvet och närmast viskande sjunger Händels aria Lascia ch’io pianga.

I slutet slår de an inledningen till den psalm, Danke für diesen guten Morgen, som in absurdum sjöngs i allt högre tonarter i Marthalers genombrottsverk Murx den Europäer! Murx ihn! Murx ihn! Murx ihn! Murx ihn ab! (1993). Det bildas tillfälliga gemenskaper, igenkänningar, utbrytningar och separationer. Å ena sidan målar föreställningen en bild av scenkonstens frilansande utövare i vår tids nöjesindustri. Mera generellt är de som anonyma, vilsna figurer i en historielös samtid, på jakt efter fästpunkter i Europas kulturhistoriska rum.

Fångna i större system

Precis så här har Marthalers figurer konstlöst och odramatiskt rört sig fram genom olika motivkretsar i hans verk. Det må handla om språk (Meine Faire Dame), klimatförändringar (+-0 Plus minus noll), effekterna av ekonomins globalisering (Groundings), andra världskrigets ideologiska eutanasiprogram (Schutz vor der Zukunft) eller religionens riter och maktspel (Papperlapapp).

Kören agerar som dramaturgisk motor utan att presentera specifika rollfigurer. I antologin Contemporary European Theatre Directors (red Maria M Delgado och Dan Rebellato, 2010) skriver teatervetaren David Barnett om Marthalers spelfigurer, att de förmedlar ”attityder och relationer bortom individuell motivation eller avsikt och uppenbarar bredare kopplingar till krafter som utmanar figurerna”. Genom ett empatiskt, humoristiskt tilltal väcker Marthaler publikens igenkänning och inkännande solidaritet med dessa sceniska gestalter som försöker begripa de kulturella och socioekonomiska system vi alla är fångade i.

Christoph Marthaler gör inte politisk teater i bemärkelsen att den skulle försöka övertyga publiken om vissa åsikter. Ändå är den politisk, då den i okonventionella former skildrar osynliga krafter i samhället och belyser hur vi människor tafatt söker oss till varandra för att tillsammans bemöta hot och konflikter.

Komponera med teaterns element

Processerna bakom Christoph Marthalers verk är kollektiva och kollaborativa. De följer principer som musikteatervetarna Matthias Rebstock och David Roesner finner grundläggande i det de kallar composed theatre (Composed Theatre: Aesthetics, Practices, Processes, 2012). Det handlar om att komponera med teaterns alla element (så som exempelvis Romeo Castellucci gör), att orkestrera scenrummet med de performativa handlingar som ska äga rum. Marthalers musikaliska teater vävs fram kollektivt med Anna Viebrocks scenbilder, Stefanie Carps dramaturgi och ensemblens associativa tolkningar av situationer. De enskilda scenerna får därutöver en mångtydighet genom musik och sånger med rötter i vitt skilda epoker och traditioner. Medeltida sakral stämmosång kan åtföljas av nutida schlager utan att det blir osammanhängande.

När det internationella Ibsenpriset i år tilldelas Christoph Marthaler är det sålunda ett sätt att hylla en betydelsefull företrädare för postdramatisk, ”komponerad” teater. Det pekar också på musikens möjligheter att strukturera scenspråket i otraditionella, mångtydiga uttryck.

Bekannte Gefühle, Gemischte Gesichter

Regi: Christoph Marthaler
Scenografi, kostym: Anna Viebrock
Ljus: Johannes Zotz
Medverkande: Marc Bodnar, Tora Augestad, Magne Håvard Brekke, Sophie Rois, Irm Hermann, Jürg Kienberger m fl
Volksbühne, Berlin, 9/4 2017 (premiär september 2016)

Publicerad i Norsk Shakespearetidsskrift 2/2018, inför Ibsenfestivalen 2018, på theresabener.se november 2019.

Spelas på Festival d'Automne i Paris 22-24/11 2019

Foto: Bekannte Gefühle, Gemischte Gesichter, Volksbühne Berlin, Walter Mair

Läs mer om Christoph Marthaler

• Det Kongelige Teater vitaliseras av internationella scenkonstproduktioner – Marthaler, Mitchell och Kirsten Dehlholm/Hotel Pro Forma >>>
• Teaterfestivalen 2010 i Avignon – nya verk av Christoph Marthaler, Falk Richter, Angelica Liddell >>>
• Christoph Marthalers Schutz vor der Zukunft, Glyptoteket i Köpenhamn >>>
• Avignonfestivalen 2004 del 3/3: Skönhetens krigare, Jan Fabre, Olivier Cadot/Ludovic Lagarde, Christoph Marthaler och Sasha Waltz >>>