Bovary – av Tiago Rodrigues, Théâtre de la Bastille, Paris
På Théâtre de la Bastille i Paris spelas just nu succépjäsen Bovary, av portugisiske dramatikern och teatermannen Tiago Rodrigues. I centrum för denna intelligenta och briljant välspelade komedi står frågan om en konstnärs ansvar för moral och goda seder i sitt verk.
Ramberättelse är den rättegång som 1857 hölls mot Gustave Flaubert sedan han i följetongsform hade låtit publicera romanen Madame Bovary (vars undertitel i det franska originalet är moeurs de province – ”seder på landet”). Flaubert ansågs genom sin hjältinnas äventyr ha uppmuntrat till otrohet och osedlighet.
Ensemblens fem skådespelare står inledningsvis och småpratar bland drivor av papper på scengolvet (scenografi signerad Angela Rocha). Flaubert (Mathieu Boisliveau) träder fram mot publiken och förklarar situationen om hur han anklagas för att ha angripit moral och religion. Monologen har Rodrigues format utifrån Flauberts korrespondens med väninnan Elisa Schlésinger – och författaren ska flera gånger under pjäsens gång kommentera skeendet, så som han gjorde i sina brev medan rättegången pågick.
Och allt i denna pjäs är just kommenterade berättelser och gestaltningar. Flauberts inledning öppnar till den nitiske åklagaren Pinards introduktion.
Halvsvenska skådespelerskan Ruth Vega Fernandez gör redan från början ett bravurnummer när hon i rollen som Pinard med distinkt gestikulation och ironiserande betoningar refererar hela romanen Madame Bovary.
Pinard bemöts av försvarsadvokaten Sénard (David Geselson), vars främsta argument är att man inte kan ställa verkligheten inför rätta. Om Gustave Flaubert har skildrat fru Bovarys öde och landsortstillvaro som han gjort, så beror det enbart på att han har klarsyn som en fotograf. Han redovisar bara ärligt vad han ser.
Sedan utvecklas stycket som en halsbrytande argumentation mellan Pinard och Sénard, men genom deras munhuggande gestaltas hela romanen. Scen för scen går de igenom vad som utspelas, och detta iscensätts bland dem på golvet.
Emma (Alma Palacios) och Charles (Grégoire Monsaingeon) Bovary agerar fram centrala scener ur romanen – älskarna Léon och Rodolphe spelas av ”Flaubert” respektive ”Pinard”, dvs det uppstår dubbla rollspel som skapar dråpliga sammanträffanden. Plötsligt kan åklagaren stå strängt och fördöma de sexuella undertonerna i enskilda stycken – för att så plötsligt hängivet kyssa Emma i rollen som Rodolphe.
Över huvud taget blir åklagaren och försvarsadvokaten så indragna i romanens stundtals erotiskt laddade formuleringar att de båda turas om att upphetsat kyssa Emma.
Ibland vänder sig även den uttråkade Emma till Flaubert och vädjar om att han ska skriva in en bal eller något uppmuntrande till henne. Och på slutet önskar den trogne maken Charles att författaren ska låta Emma leva vidare. Men samtidigt håller han ett underbart hyllningstal till sin älskade hustru: han radar upp hur alla i romanen ska dö och bli bortglömda, hur Flaubert kommer att dö en smärtsam död, ja även Pinard och Sénard. Men en person kommer att leva vidare genom historien – och det är förstås Emma.
Av ovan nämnda text framgår säkert att Tiago Rodrigues Bovary är en ömsint dekonstruktion och rekonstruktion av Flauberts berömda roman. Den rymmer både bal på slottet, hemliga möten i katedralen, provinsiell instängdhet, sexuellt rus i en hisnande droskfärd – skuldsättning och död. Alma Palacios beskriver med viss ironisk distans att det tar Emma 20 sidor att dö.
Men den centrala diskussionen, som genomsyrar hela föreställningen, är huruvida en författare bör ta ställning mot sina fiktiva figurers ”omoraliska” handlingar. Åklagaren, som enligt Flaubert egentligen är den som bäst har förstått romanen, hävdar att upphovsmannen här med sin subjektiva realism (dvs att han målar verkligheten ur Emmas perspektiv) gör sig skyldig till att propagera för osedligt beteende. Försvarsadvokaten, däremot, anser att diktaren måste vara fri att skildra livet sådant det nu är.
Den principiella frågeställningen är högaktuell även i vår tid. Se exempelvis hur kontroversiellt det alltid är med Michel Houellebecqs romaner.
Gustave Flaubert friades i sin process – kanske något vi alla bör känna tacksamhet inför, i yttrandefrihetens namn.
Publicerat 24/3 2018 exklusivt på theresabener.se
Bovary
Text, regi: Tiago Rodrigues
Scenografi, kostym: Angela Rocha
Medv: Ruth Vega Fernandez, Alma Palacios, Mathieu Boisliveau, David Geselson och Grégoire Monsaingeon
Théâtre de la Bastille, Paris, t o m 28/3 2018
Turné våren 2018 i Frankrike
Foton, Bovary, Théâtre de la Bastille, Pierre Grosbois