Avignonfestivalen 2007:2 – franska regissörerna Gildas Milin, Julie Brochen, Christophe Fiat m fl

Avignonfestivalen 6-27 juli är en fantastisk mötesplats för den som vill få inblick i nutida teaterkonst. Här presenteras uppsättningar av ledande scenkonstnärer från hela Europa, i år även från Japan och Afrika. Glädjande är dessutom att upptäcka den kreativa glöden och intelligensen i den yngre franska teatern, som just nu utvecklas på bred front.

Somliga spelar klassiska texter, som Julie Brochen, ledare för Théâtre de l’Aquarium i Paris. Hon presenterar Paul Claudels L’Échange i en tolkning som utgår från andningen i Claudels blankvers, där skådespelarna ibland modulerar fraseringen musikaliskt eller agerar fysiskt utifrån ordens rytm. Brochen samarbetar också med en ljudkonstnär som tagit plats på scenen med märkliga blåsljudsapparater som skapar dissonanser och ibland gör inpass mitt i spelet. Det är helgjutet sublimt.

Mathieu Bauer, som är musiker och regissör, har gjort en bearbetning av John Steinbecks Sweet Thursday, där handlingen inramas av stora filmdukar och ett liveband. Tyvärr lyckas inte Bauer sammansmälta de olika elementen utan spelar traditionella korta teaterscener mitt i den rörliga filmdekoren och kör musik mellan scenerna.

En som däremot lyckas förena en musikalisk estetik med den teatrala gestaltningen är Christophe Fiat i La jeune fille à la bombe (Den unga flickan med bomben). Det är en fascinerande historia om en kvinnas försvinnande som vilar på dagens globala instabilitet och terroristhot. Fiat har iscensatt som en rockkonsert, där fyra personer står vid varsin mikrofon, med ryggen mot publiken och läser texten växelvis med olika rytmiska förskjutningar, plötsliga inslag av performance och filmfragment på en duk i fonden. Deras redogörelser skapar en känsla av olika nivåer i historien, mikrofonerna ger en artificiell distans och gestaltar en osäkerhet. Kan man tro på detta? Hur verifiera information? Mot slutet läser de fyra aktörerna i kör, som om alla berättelsens trådar sammanfaller i en (tillrättalagd) sanning, men med överraskande fantasibilder, som bryter alla förväntningar.

Gildas Milin upprättar ett poetiskt, charmigt ensemblespel i Machine sans cible (Maskin utan mål). Milin samlar en grupp vänner för att spela in deras tankar om sambandet mellan kärlek och intelligens. De prövar sig fram i fria associationer och lekar med ord och stavelser, improviserar koreografiska utspel enskilt eller i grupp, där de gestaltar motsättningar och samspel mellan tanke och kropp. Metafor i föreställningen är en fjäril, som målats och tecknats på papper och rekvisita i det helvita rummet. En fjäril kan man bara observera med fascination, för om man fångar den riskerar den att krossas eller begränsas i sitt fria, unika rörelsemönster.

På samma sätt ger Gildas Milins uppsättning en rad poetiska impulser omkring ett tema, utan anspråk att fånga det eller vara intellektuellt uttömmande. Formen är öppen och lekfull, ödmjuk i mötet med publiken, och det känns som en lovande öppning till nya vägar för teatern.

Publicerad SvD juli 2007

Läs mer om Avignonfestivalen 2007:

• Avignonfestivalen 2007:2 – franska regissörerna Gildas Milin, Julie Brochen, Christophe Fiat m fl
  
• Avignonfestivalen 2007:1 – Frédéric Fisbach konstnärlig ledare, presenterar Jean Genets Skärmarna (Les Paravents)