Avignonfestivalen 2005 del 2/2: Upprörd teaterdebatt och suverän performance av Marina Abramovic

Egentligen är det bara att instämma med den italienska som efter en föreställning utbrast: ”É molto interessante! É incredibile...”. Årets teaterfestival i Avignon är intressant men tämligen obegriplig.

För festivalens konstnärlige ledare, Jan Fabre, har det länge varit självklart att sammansmälta dans, musik, skulptur och poesi i varje verk. Avignonprogrammet domineras av hans konstnärliga fränder: Jan Lauwers, Wim Vandekeybus, Jan Decorte, Jacques Delcuvellerie, Jean-Michel Bruyère, Romeo Castellucci, för att nämna några. De arbetar kollektivt, gärna i platsspecifika uppsättningar, och ser teatern som en fabrik för genreöverskridande konstbyggen. Deras aktuella uppsättningar har en del vackra bilder, starka ljudeffekter och snygga koreografiska kompositioner, men ofta saknas djup och sammanhang.

Här i Avignon har Vandekeybus intagit det gamla stenbrottet Boulbon för ”Puur”, en uppsättning som i dans, musik och video tycks söka ursprungliga former av liv. Jan Decorte utforskar troligen människans hudlösa jag i ”Dieu et les esprits vivants”, som inleds med 20 minuter där en man omsorgsfullt tvättar sin nakna kropp. Jean-Michel Bruyère har invaderat den övergivna klosterkyrkan Célestins i Avignon, där en neontext på centralväggen spyr ut: ”Gud är en fitta, mamma är en fitta, pappa är en fitta, språket är en fitta”. Sedan går åskådaren runt till resterna av kyrkans olika helgonaltare, som ersatts av projicerade videofragment. De skildrar scener från Afrika, där svarta män utväxlar brutala könsinvektiv. Allt ackompanjerat av dånande elektronisk musik. Är detta en bild av Afrikas förödelse, kulturellt och ekologiskt? Titeln på ”verket” är ”L’insulte faite au paysage”, Förolämpningen mot landskapet, men det är främst ett hån mot publiken med detta aggressiva, tomma effektsökeri.

Den franske teatermannen Olivier Py är kategorisk i sitt omdöme: man kan inte separera dikten från scengestaltningen, då dör teatern. Föreställningar som inte uppstår ur en dramatisk text är enligt honom cirkus, eller bildkonst.

En som då skickligt förenar alla dessa genrer är performance-konstnären Marina Abramovic (född i Belgrad 1946). I 30 år har hon iscensatt sig själv, främst i fysiskt utmanande situationer, där smärta och fara mobiliserar djupare andliga och emotionella resurser. I 13 år levde och arbetade hon med konstnären Ulay. Performancevideor där de gallskriker åt varandra eller balanserar med en hårt spänd pilbåge mellan sig är redan klassiker på moderna museer. 1997 fick hon Guldlejonet vid Venedigbiennalen för sin performance-installation ”Balkan Baroque”, där hon sitter på ett berg av kadaver och tvättar benbitar. En grotesk skildring av hennes förtvivlan inför kriget i forna Jugoslavien.

I Avignon möter Abramovic ett teaterrum med ”Biography Remix”. Iscensatt av Michael Laub speglas hennes liv i fragment som blandar scenisk performance med klipp ur ovan nämnda videor. Varje levnadsår sammanfattas med en rad på en textremsa, koncist, självironiskt och fantasifullt: ”Rädd”, ”Pappa lär mig använda revolver”, ”Min första utställning”, från det mest privata till officiella data, som att hon blir professor i performance. Hon ger i action, film, bilder och ord en mosaik av sitt liv. Detta självutlämnande går bortom den privata biografin och berör frågor om en individs frihet, etik och handlingsmöjligheter i olika sociala och politiska sammanhang.

Marina Abramovic utsätter sig på scen för reella hot i spel med ormar, knivar och pilbåge. Hon utnyttjar medvetet teaterns specifika energi och koder, men utvecklar detta i ett helt eget, tydligt scenspråk. Hennes intelligens känns befriande på denna märkliga teaterfestival.

Publicerad SvD juli 2005

Läs mer om Avignonfestivalen 2005 här: