Avignonfestivalen 2007:3 – Faustin Linyekulas koreografiska agitationsteater och Rodrigo Garcías argentinska raseri

”Söker EN biljett till R. García!”, ”Biljett till Dieudonné?”, ”Th du Soleil – plats?”. Så står det skrivet på små kartongbitar som man förväntansfullt håller upp i folkvimlet utanför några av Avignonfestivalens kultföreställningar.

Samtliga drivs av estetiska och politiska engagemang som de sammanför i originella teatrala uttryck. Ariane Mnouchkines legendariska grupp Théâtre du Soleil spelar här ”Les Ephémères”, en mosaik av enskilda personers avgörande ögonblick i livet, iscensatt på små rörliga platåer. Tillsammans utgör dessa intima, till synes isolerade scener och livssituationer en större fresk på åtta timmar, som avspeglar modern europeisk historia.

Koreografen och dramatikern Faustin Linyekula har i hemstaden Kisangani skapat Studios Kabako, ett center för dans och scenkonst. Här i Avignon presenterar han en multimedial uppsättning, Dinozord: The Dialogues Series III, som tar upp Kongo/Zaires traumatiska nutidshistoria och svårigheten att enas kring gemensamma bilder av det förflutna och framtiden. Linyekula blandar dans, dokumentära filminslag, operasång (med en afrikanskt magdansande kontratenor!) och musik i ett spretigt men konsekvent verk, som får en allt argare och tydligare politisk ton. ”Vad är dina drömmar?”, frågar han flera gånger men blir utan svar i ett samhälle där konflikter och ekonomisk kris kväver folks visioner.

Fullständigt rasande är festivalfavoriten Rodrigo García, 43-årig argentinsk teaterman som är verksam i Madrid sedan 1986, där han skapat gruppen La Carnicería Teatro. García driver en fysisk grymhetens teater där han framför en frustande kritik mot globalisering, kulturell konformism och sociala orättvisor i vår tid. Han vräker oftast ut mat och vätskor över scen och aktörer för att skapa äckel inför medelklassens konsumism och överflöd.

I årets uppsättning, Cruda.Vuelta y vuelta. Al punto. Chamuscada. (Rått. Blodigt. Lagom. Genomgrillat.), har García samarbetat med ett gäng murgueros, unga män i Buenos Aires som dansar murga, en traditionell, vild gatudans som utförs främst i karnevalstider. Scenen invaderas av denna flock med killar, som berättar historier från sin fattiga vardag med våld, fylleri, knark och hot. På en filmduk visar García bilder av risiga löshundar på Buenos Aires gator. Och så brakar killarna ut i sina murga-danser, ibland till hård destroyrock, ibland till öronbedövande slagverk och visselpipor.

Killarna formligen exploderar i dans och på filmduken i fonden formulerar García med stora bokstäver långa politiska haranger som attackerar den europeiska medelklassens ytliga materialism. Särskilt provocerande är han mot rättänkande svartklädda intellektuella (rikligt representerade i publiken…) som betraktar verkligheten från sina babelstorn och ägnar lång tid åt att välja rätt iPod eller mobil.

Rodrigo García ser sig själv som en solidarisk uttolkare av gatans barn, han älskar deras oborstade energi som så ofta går vilse i destruktiva konflikter eller utnyttjas cyniskt i kommersiella manipulationer. Utifrån denna argentinska råmateria, köttet som titeln anspelar på, vill han skapa en teater som är fysiskt berörande – en teater som Avignonfestivalens habituéer älskar att låta sig provoceras av.

Publicerad i SvD juli 2007

Läs mer om Avignonfestivalen 2007:

• Avignonfestivalen 2007:1 – Frédéric Fisbach konstnärlig ledare, presenterar Jean Genets Skärmarna (Les Paravents) >>>
  
• Avignonfestivalen 2007:2 – franska regissörerna Gildas Milin, Julie Brochen, Christophe Fiat m fl >>>