Yukio Mishimas Mme de Sade – Stefan Larsson regisserar dansk stjärnensemble
På ett ytligt plan kan man se Yukio Mishimas pjäs Madame de Sade från 1965 som en teatral stilövning, där sex stjärnskådespelerskor talar om sex och förbjudna begär i relation till en fascinerande men frånvarande man. Gott så. Underhållande kanske.
Mer givande är det att betrakta stycket som en filosofisk studie av hur människan, formad och bunden av strukturer, normer och värdesystem, söker formulera sin egen frihet och självkänsla.
Stefan Larsson, som i vintras satte upp texten på Dramaten, med en toppensemble av krinolinklädda 1700-talskvinnor, förlägger denna danska tolkning till nutid. Adelsdamerna är av Ann Bonander Looft klädda med chic nonchalans. Rufus Didwiszus scenografi antyder en sliten skolsal, där alla sex är på scen hela tiden, som inneslutna i en kapsel.
Här skärskådas deras tolkningar av den värld som omger och definierar dem, symboliserad av den manliga principens mest extreme representant, Markis Alphonse de Sade. Hans gränsöverskridande iscensättningar av våld och sexorgier, som gör att han hålls fängslad i decennier, är uttryck för en både frigörande och förtryckande hållning till kvinnan.
Damerna förhåller sig olikartat till detta kraftfält, söker skydd i olika normsystem. Mme de Simiane (Marie Louise Wille) styr sitt begär i religionens dygd, Mme de Saint-Fond (Cecilie Stenspil) tar makt över sin kropp genom att ge sig hän åt lustens alla olydiga spel. Den unga fröken Anne (Molly Blixt Egelind) låter sig naivt förföras och utnyttjas av män med makt.
Den stora konfrontationen står mellan Kirsten Olesens Mme de Montreuil och hennes dotter Renée, gift med markis de Sade. Renée upplever absolut frihet i en total underkastelse inför sin mans våld. Sonja Richter ger uttryck för hennes orubbliga styrka i en vibrerande skörhet, där poetiska fantasier (utsökt dansk text av Josefine Klougart) ger Renée ett slags andliga frizoner, en integritet bortom sociala rollspel.
Modern, som är en kraftfull feminist – och egoist – motarbetar Sade och försöker återföra Renée till konventioner och salongsstrategier. I kampen mellan mor och dotter hanteras ett samurajsvärd. Den som håller svärdet, fallossymbolen, har tillfälligt makt. Men svärdet refererar också till Mishima, som i ett rituellt självmord, seppuku, fullbordade sitt eget frigörelseprojekt.
Stefan Larssons strama tolkning på Betty Nansen Teatret (där han numera är chef) utforskar sålunda Mishimas tanke att vi alla är fångna på olika nivåer i kodade normsystem. Ty i jordelivet råder endast relativ frihet.
Betty Nansen Teatret, Köpenhamn
Madame de Sade
Text: Yukio Mishima, övers Josefine Klougart
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medv: Kirsten Olesen, Sonja Richter, Cecilie Stenspil, Sonja Oppenhagen m fl
Publicerad SvD 22/9 2015
Läs mer om Stefan Larsson:
Hamlet - regi Stefan Larsson, med Jonas Karlsson på danska, Århus Teater >>>