Nibelungens Ring – av Richard Wagner, regi Kasper Holten, Operaen Köpenhamn
Det är en unik upplevelse att få resa till Den Kongelige Opera i Köpenhamn och delta i en koncentrerad vecka med hela cykeln av Richard Wagners Nibelungens Ring. 18 timmar teater som väcker ett överväldigande tumult av känslor, drömmar och idéer. Med Ringen reser man in i hjärtat av vår existens på jorden. Här möts naturens och civilisationens krafter i samspel och konflikt på ett sätt som inget annat konstverk ens är i närheten av att kunna gestalta.
Man frågar mig om Kasper Bech Holten har tagit några regigrepp. Svaret är att Ringen inte kan iscensättas utan ”grepp”. Eftersom verket är så oändligt komplext måste varje regissör möta det med egna idéer och ett egensinnigt temperament. Annars går man vilse i Wagners myller av gudar, naturväsen, jättar och människor. I Paris har man just avslutat Robert Wilsons version, vars abstrakt stiliserade minimalism framhäver verkets övermänskliga relationer och mytologiska dimensioner. I Stockholm har Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller nått fram till Valkyrian med en mer psykologisk närläsning, förankrad i Wagners 1800-tal.
Bech Holten har för sin del gjort detta till Brünnhildes Ring. I ett förspel till den inledande Rhenguldet står hon ensam i det nedbrunna gudapalatset Valhalls familjebibliotek. Här börjar hon leta i arkiv och böcker för att blicka tillbaka och förstå sin egen historia. Den skildras så i fyra föreställningar, där blodiga konfrontationer, besvärjelser, svek och kärlekshistorier utspelas kring den magiska ring som smiddes av det stulna guldet från Rhendöttrarna. I slutscenen av Ragnarök, då jorden och gudarna har gått under, står hjältinnan Brünnhilde som överlevande, med ett nyfött barn i sin famn. Detta är ett underbart grepp av Kasper Bech Holten. Brünnhilde föder en helt ny ordning – och med den dramatisk-lyriska kraft som Iréne Theorin besitter i både röst och gestaltning vågar jag tro på hennes sköna, nya värld. Denna Brünnhilde är en ömsint mor och självständig halvgudinna – en stark, mångsidig, modern kvinna.
Kasper Bech Holtens iscensättning spelar mellan 1920-tal och nutid. Uppsättningens specifika atmosfär vilar tryggt på en suverän scenografi och kostym av Marie í Dali och Steffen Aarfing som fullt utnyttjar det nya operahusets tekniska finesser i vertikala scenbyggen, smidiga skift och filmiska fokuseringar. Överguden Wotans skrytbygge Valhall är en väldig skyskrapa, medan dvärgen Alberichs smedja är ett experimentlabb som hämtat ur Fritz Langs Metropolis. Scenbilderna är tydliga men präglas av en teatral abstraktion som bär upp sagans övergripande idéer. Denna Ring har en grundläggande, begriplig konkretion, t ex att hjälten Siegfrieds stridslystnad bottnar i ett pubertalt uppror eller att Ragnaröks maktkamp är ett nutida inbördeskrig. Men dess enskildheter är integrerade i en större bild av Livet, som drivs fram i ett växelspel mellan kärlek och destruktion, maktbegär och förluster.
Det är musiken som uttrycker dessa olika kraftfält. Dirigenten Michael Schønwandt älskar Wagners partitur. Utan minsta reservation lägger han en bred, symfoniskt klangfylld väv under (ibland över) sångarna. Han missar inte en chans att ge sig hän i dramatiska crescendon och våldsamma blåsarutspel. Men framför allt vårdar Michael Schønwandt de berömda ledmotiven. De utmejslas som små tablåer och infinner sig sedan som välbekanta minnesfragment i den alltmer komplexa musikaliska bilden.
Den stora fördelen med att se samtliga delar av Ringen under en vecka är just att man bättre varseblir ledmotiven och musikens olika nivåer. Teman återkommer, förtätas, omprövas och fördjupas. Effekten av den musikaliska uppbyggnaden är att ju längre man når i Ringens saga, desto rikare upplever man även det förflutna. När man ser om verket kommer ännu fler associationer. Det är därför det finns så många wagnerianer som reser jorden runt för att se nya versioner av Ringen. I Paris förra månaden, Köpenhamn just nu. Vi möter dem på nytt i Cardiff i november för Valerij Gergijev och Marinskijoperans gästspel. Där såldes biljetterna slut på en timme.
Själv kastar jag mig över min DVD-box med Patrice Chéreaus och Pierre Boulez berömda uppsättning från Bayreuth 1976. Den som en gång fått smak för Ringen vill bara ha mer, mer, mer.
Publicerad i Kvällsposten februari 2008