Lulu - Alban Berg/Stefan Herheim, Det Kgl Teater Operaen

Det är en förförande, skrämmande och våldsam cirkusmanege som den hyllade norske stjärnregissören Stefan Herheim har iscensatt kring Lulu på Köpenhamnsoperan. Herheim tar ett expressionistiskt grepp om Alban Bergs mäktiga mästerverk från 1937 och utmejslar en intensivt komplex scengestaltning. Liv, död, sex, lek, eufori och tragedi – allt är tätt sammanbundet i denna ödesbundna malström.

Hela tiden agerar hon som i en cirkus, läckert scenograferad av Heike Scheele, med kostymer av Gesine Völlm, som blandar clowner med borgare från förra sekelskiftets centraleuropeiska salonger. Just clownerna spelar en central roll i denna tolkning. De bevittnar hela dramat från kulisserna och orkesterbalkongen på scen. Varje gång någon dör bär de personen till en sminkloge på framscenen, där vederbörande får vit clownmask och blir del av deras lilla armé av gengångare.

I slutakten kommer också Lulus vitsminkade döda män att gå igen, som brutala skuggfigurer av sig själva, värst av dem Jack the Ripper, som är negativet av Dr Schön. På så sätt skapar Stefan Herheim en freudiansk cirkusvärld, där erotiskt begär och dödsdrift är sammanbundna i ett större livsförlopp. Även Lulus mest hängivna beundrare, den lesbiska grevinnan Geschwitz, som Randi Stene skildrar med stark integritet, dör i kärlek.

Herheim gör också metafor av teatern. En kasperteater av Det Kongeliges klassiska teaterhus flyttas runt, samtidigt som vissa scener utspelas på en modell av Gamle scene, under den berömda inskriptionen ”Ei blot til lyst”. Och hela föreställningen diktas fiktivt fram av rollfiguren Alwa (Johnny van Hal), den unge kompositören, som tidigt säger att om Lulu skulle man kunna skriva en intressant opera!

Denna Lulu är alltså som ett fantastiskt drömspel av förvandlingar och spel i spelet, med musik fylld av citat i en tvångsmässig virvel av liv och död. Dirigenten Michael Boder har en kontrollerad balans mellan romantik och dramatisk abstraktion, i tätt samspel med sångarna och handlingen på scen.

Publicerad Kvällsposten november 2010