La Cosa av Claudio Stellato, Le Vide av Fragan Gehlker m fl, KIT nycirkusfestival

Har man en gång staplat vedklabbar för att säkra kommande höst och vinters myskvällar i det egna huset, så ger det en alldeles särskild, fysisk identifikation att se fyra kostymklädda män i La Cosa klyva och hantera ved i de mest utmanande former.

Redan från första stund skapas visuellt en frågeställning: är männen herrar över de två ton ved som ligger på scenen, eller är det träet som styr deras liv? Vi är utomhus, på Refshaleøens naturområde, omgivna av buskar och träd. De fyra är på olika sätt involverade i materien – två män är inbyggda i stiligt välbalanserade vedskulpturer, medan en ligger begravd under ved och en annan ligger på en ömtålig bädd av stående vedträn.

Sakta bryter sig männen ur dessa fixerade positioner, börjar jonglera runt med träbitarna, bygga upp dem i nya former, eller bara samla dem i en hörna. Det finns en delad hängivenhet inför uppgiften, en intensiv lust att hela tiden konstruera nya, om än svajiga torn, att studera hur långt man kan gå med bara en sista extra bit på toppen.

Claudio Stellato och hans belgiska kompani speglar här med sina oslipade klabbar människans djupt liggande dröm att ständigt bygga högre, större eller i omöjliga former. Vilken arkitekt eller innovativ byggmästare har inte på liknande sätt testat hållbarhet och formspråk till det yttersta?

Men det är inte bara nya världar som konstrueras i La Cosa. Det är också ett verk som möter en sorts urdrift i människan, i synnerhet i mannen – den att ansvara för eld och värme i familjens bo. Att gå till skogs och hugga ved, hur motsträvigt och jobbigt det än må vara.

Det illustreras i en lång scen där de fyra performerna tar sig an varsin maffig björkbit, som de ska klyva. Några av dem lyckas snabbt kila ner yxan rätt, så att träet spricker. Men en kämpar och kämpar, i en alltmer absurd energiförlust, medan svetten sprutar. Att ge upp är inget alternativ i en värld av konkurrens, där de andra tittar på.

Claudio Stellato fångar där själva kärnan i nycirkus – och i människors liv. Vi må vara involverade i uppgifter som ibland tycks meningslöst omöjliga, men ändå handlar livet mycket om att vi ska ta oss igenom dem för att komma vidare.

Just denna envisa kamp för att övervinna en förment hopplös utmaning står i centrum för Fragan Gehlkers ”cirkusessä” Le Vide. Gehlker har inspirerats av Albert Camus essä Myten om Sisyfos (1942), dvs om kungen som i dödsriket skulle rulla ett stenblock till toppen av en kulle för att få återvända till livet. Men varje gång han nästan nått fram tappar han greppet och han får börja på nytt.

Fragan Gehlker, Alexis Auffray och Maroussia Diaz Verbèke har av detta stoff skapat en analogi för repartisten Gehlker. I det gamla ridhuset Den grå hal på Christiania sitter publiken i arenaform runt ett spelgolv, där Gehlker ser upp på nio rep som hänger från det tolv meter höga taket. Till violinmusik av Alexis Auffray börjar han klättra upp…

Det ena repet efter det andra sviker honom. Lossnar från fästet eller bryts av på mitten. Mödosamt söker Gehlker lösningar. Efter ett tag ligger alla rep, kassa, på golvet. Auffray rör sig däremot snabbt och ledigt runt scenen, så småningom i hög fart på rullskridskor. En raspig bandspelare återger en intervju där en man tillfrågas vad han egentligen jobbar med, hur lång tid det tar att inöva ett nummer.

Situationen har en allmängiltighet, långt utanför nycirkusens eller Sisyfos världar. Vi kan tycka att Gehlker lika gärna kunde lämna övningen, snarare än att ta sig upp livsfarligt bland takstolarna för att fästa nya rep att bestiga. Samtidigt är ju människan dömd att konstruera sin illusion av livsmening genom att utveckla färdigheter – i att klättra, hugga ved, bygga hus, skriva böcker, undervisa, vårda, skipa rättvisa etc. Oavsett uppgift kämpar hon någon gång mot tvivlet: har jag nu nått ända fram, uttömt min kompetens, funnit min rätta plats i tillvaron?

Denna existentiella kamp ligger i hjärtat av både La Cosa (Tinget) och Le Vide (Tomheten) – två fascinerande verk med talande titlar. De gestaltar frågorna och tvivlen, för att locka var och en till reflektion över de svar som ligger inom oss.

La Cosa – av Claudio Stellato, Refshaleøen
Le Vide – av Fragan Gehlker, Alexis Auffray, Maroussia Diaz Verbèke
Københavns Internationale Teater nycirkusfestival, 15/8 2016
www.kit.dk