Kirsten, Ghita, Stig - Thomas Bernhards Ritter, Dene, Voss på Betty Nansen Teatret
1986 uruppfördes den österrikiske dramatikern Thomas Bernhards pjäs Ritter, Dene, Voss, skriven för de tyska stjärnskådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss. Texten är en giftig, drastisk uppgörelse med småborgerlig kultursyn och förtryckande familjeband som kväver människors fria tankar och projekt. I centrum står Ludwig, en fiktiv figur byggd på filosofen Wittgenstein, som är hemma på permission från mentalsjukhuset Steinhof.
Det är djärvt av teaterchefen och regissören Peter Langdal att ta upp denna delvis abstrakta pjäs, som blandar reflektioner om geni kontra galenskap med småaktiga konstnärsrivaliteter och monomana utfall mot medelklassens döda konventioner. Men Betty Nansen når sin publik genom att låta tre toppskådespelare, Kirsten Lehfeldt, Ghita Nørby och Stig Hoffmeyer spela och låna sina namn åt den danska versionen.
Kirsten Lehfeldt och Ghita Nørby spelar Ludwigs yngre respektive äldre syster, två medelmåttiga skådespelerskor på väg bort från scenen. I några ljuvligt ironiska scener diskuterar de teatern, där Ghita krasst konstaterar att hon kan vara sublim i högst tre minuter under en föreställning. Skådespelare, hävdar hon, kan aldrig vara genier, de är bara uttolkare. Den beskare systern Kirsten säger sanningen om deras karriär: att de alls engagerats berodde ju på att deras förmögne far ägde aktiemajoriteten i teatern.
Systrarnas handlingar består mest i att finna maktpositioner gentemot varandra och brodern. Ghita Nørby intar briljant storasysterns roll i familjehemmet, på en gång underkastad och kontrollsökande, med metoder nedärvda från modern. Kirsten Lehfeldts rollfigur är mer upprorisk, säger att hon vill flytta till Rom, men lever med undertryckt självförakt fastnaglad i familjens borgerliga trygghet.
Peter Langdals regi tar fasta på syskonens inlåsta, antytt incestuösa situation och deras försök att få makt över varandra. Han tycks mindre uppfylld av Thomas Bernhards skildring av filosofens/tänkarens utanförskap och ensamhet. Stig Hoffmeyers tolkning av Ludwig hålls ensidigt manisk och komiskt rastlös. Han får inte fram det allvarligt grundade raseriet i figuren. Men Ludwigs hatiska utbrott mot familjen, traditionella maträtter, medioker porträttkonst och teater bottnar ju i en känsla av förtvivlan inför ett helt folk som är oförmöget att tänka och agera självständigt, som oreflekterat följer rådande konventioner.
Detta hindrar inte att Thomas Bernhards text gnisslar och svider och att skådespeleriet från de två kvinnorna sjuder av lustfylld absurdism och teatral ironi. Kirsten, Ghita, Stig ger mersmak på Thomas Bernhard, som oförtjänt hamnat i skymundan på europeiska scener efter sin storhetstid på 80- och 90-talen.
Kirsten, Ghita, Stig
Betty Nansen Teatret, Köpenhamn
Text: Thomas Bernhard, övers Karen Maria Bille. Regi: Peter Langdal. Scenografi: Karin Trille Høy. Medv: Kirsten Lehfeldt, Ghita Nørby och Stig Hoffmeyer
Publicerad SvD januari 2011
Mer om Peter Langdal: -
- Ibsens Hedda i queerversion - regi Peter Langdal
- Hotel Strindberg - nordiskt Strindbergscollage i regi av Peter Langdal
- Dansk teater til eftersyn - essä om teatern i Danmark