teaterkritik - kulturproduktion

Köpenhamn Metropolis 2009 - performanceinstallation och reality-teater

Metropolisfestivalen 09 i Köpenhamn: 2/2

Metropolisprojektet i Köpenhamn är mer än en stadsfestival. Det pågår 2007-2017 och syftar till att integrera kulturella och konstnärliga processer i stadsutvecklingen. Programmet bygger på workshops och laboratorier med scenkonstgrupper, arkitekter, stadsplanerare, konstnärer, sociologer m m, koordinerade av Københavns Internationale Teater.

Frågor om människors relation till platser upptar New York-kollektivet The Builders Association, som förenar performance, text, video, arkitektur och ljud i sceniska verk. På Metropolis framför de Continuous City, som utforskar vår tids ”nätverksnomader”, dvs personer som ofta reser eller har flyttat och uppehåller gränslösa sociala relationer via vloggar (videobloggar), videotelefon och Internets olika forum.
Föreställningen är audiovisuellt raffinerad. Videoskärmar öppnas som små fönster och upprättar direktkontakt mellan figurer på scenen och aktörer ute i världen, från Mexico City till Shanghai. Frågan som utforskas är om dessa digitala plattformar kan ersätta fysisk närhet. Regissören Marianne Weems, som utformat konceptet, går dock inte djupare än att diskutera själva mediet, i stället för att utveckla en dramafiktion som indirekt belyser den sociala problematiken.
Den danske performanceartisten Erik Pold har däremot gått rakt ut i stadslivet för att blanda fiktion och dokumentär. I The Reality Game sitter publiken innanför ett stort skyltfönster på det populära Kultorvet. Ute på torget dyker skådespelare på förbipasserande och frågar hur de förvaltar sin frihet och sitt ansvar som medborgare. En riddare i rustning, hämtad ur Friedrich Schillers Rövarna, ber folk hjälpa honom ur hans dilemma: Är det rätt att döda människor i en revolution för att försvara frihet? Samtalen är stundtals livliga och ljudet förmedlas trådlöst till oss i publiken. The Reality Game gör stadsrummet till en scen vars dramatiska energi dock är avhängig av folks verbala förmåga och lekfullhet.
Performance i samspel med vanliga människor får en särskild närvarokänsla men kräver också en tydlig rollmedvetenhet av aktörerna för att dialogen ska frigöras. Denna når en topp i gruppen Signas 54 timmar långa performance-installation The Oracle’s Boat, som Metropolis visat i samarbete med Black/North SEAS (se SvD 12/8). Signa leds av Signa och Arthur Köstler, som utformat ett spel i hela Helsingörs teaterhus till minne av oraklet Martha Rubin.
Oracle’s Boat är ett stycke ritualiserad totalteater, där ett antal spelare utifrån några lyckohjul tilldelas roller och egenskaper de ska gestalta. Vi besökare kan satsa något (t ex en peng, frukt, cigarrett) på en utvald spelare. Vi rör oss sedan i deras improvisationer och interagerar med dem. Två ”Game masters” leder leken. Mitt i rummet ligger en halvnaken gudinna, som påstås härbärgera Martha Rubins ande och som vi besökare knäböjer inför. Tjänstefolk passar upp och kommer med goda råd.
Varje skådespelare i den internationella gruppen håller sig strikt inom fiktionens olika lager. Spelmästarna (Arthur Köstler och Frank Bätge) är barocka i peruker, vitsminkad mask och teatrala långklänningar. Skådespelarna agerar ivriga spelare som går in i tillfälliga rollfigurer. Jag fascineras av hur snabbt vi besökare dras in i denna vuxenlek, accepterar dess premisser med hierarkier, regler, risk för bestraffningar, vördnad inför gudinnan och så vidare. Oracle’s Boat skapar sina egna myter och ritualer, visar maktmissbruk och förtryck. Föreställningen är konstnärligt helgjuten och väcker djupa reflektioner om de godtyckliga överenskommelser vi lever med i all social gemenskap.
Metropolis pågår till 31 augusti, se programmet på www.cph-metropolis.dk
Publicerad i SvD augusti 2009