teaterkritik - kulturproduktion

Hotel Strindberg - nordiskt Strindbergscollage i regi av Peter Langdal

Tre Strindbergspjäser. Tre språk. En helgalen dansk regissör och elva totalproffsiga skådespelare. Skaka om dessa ingredienser, servera i en läcker hotelldekor, och resultatet blir en nordisk teatercocktail på toppnivå. Peter Langdal leder årets samproduktion mellan Norges, Danmarks och Sveriges nationalteatrar och har förenat skådespelarna i ett sprakande ensemblespel. Med befriande respektlöshet har Langdal rotat runt i Fadren, Fröken Julie och Fordringsägare: klippt sönder, kastat, lappat ihop och lagt till. Strindberg lever upp som aldrig förr i denna intelligenta pjäsmosaik. Mycket tack vare Peter Langdals unika känsla för den teatrala urkraften och energin i Strindbergs språk och relationer.

De tre pjäserna, som är skrivna nästan samtidigt, hade faktiskt urpremiär just i Köpenhamn, mellan november 1887 och mars 1889. Nu förenas de på Det Kongelige, men i en zapping-version som fokuserar deras avgörande uppgörelser. Karin Betz har skapat tre moderna hotellrum i djupperspektiv, där Ryttmästaren-Laura, Jean-Julie och Adolf-Tekla från respektive pjäs tar plats. Först tror man de alla har tagit in på detta Hotell Strindberg, men några visar sig arbeta där. Jean t ex bär en namnskylt på skjortan och har ett skärp med hotellets logo, ett ”S” med en liten krona över. Andra är gäster, som Fordringsägares Adolf, iförd hotellets badrock med samma logo.

Laddade scener från varje drama utspelas växelvis. Allting kretsar kring sexualitet, begär, svartsjuka och manipulativa maktspel. Jean och Julie förenas i en uppspelt förförelse, där Björn Bengtsson studsar av ostyrigt testosteron och en tufft sminkad Trine Dyrholm hungrigt tar för sig av honom, som om hon vore utlånad från Sex and the City. Norske Nils Ole Oftebro utstrålar massiv manlighet, energi och intelligens som Ryttmästaren. Ändå tycks äktenskapet gå på tomgång med hans kyligt eleganta svenska hustru Laura, som Malena Engström gestaltar full av uttråkad sexuell frustration. De finner en gnista i den accelererande konflikten om vem som är far till dottern Berta. Shanti Roney gör ett lysande tragikomiskt porträtt av den neurotiske konstnären Adolf, som narcissistiskt söker bekräftelse, än hos den lustfyllda hustrun Tekla (spelad med varm, humoristisk sensualism av norskan Anneke von der Lippe) eller den falske vännen Gustav, som han här har en underliggande homosexuell dragning till.

På något förunderligt sätt har Peter Langdal frilagt intrigerna i samtliga tre pjäser och saxat ihop dem med sådan rytmkänsla att man inte egentligen uppfattar att något saknas. Gemensamma teman speglas och förstärks mellan scenerna. Det blir ett rikt galleri av intressanta mans- och kvinnoporträtt, som vittnar om hur öppna texterna är för moderna skådespelares personligheter.

Alla skådespelare talar sina egna modersmål, vilket ger extra dynamik i dialogerna. Ibland låtsas parterna ha svårt att förstå eller hånar varandras idiom, vilket förhöjer den strindbergska nerven i konflikterna. Språkblandningen skapar också en bred nyansering i tonfall och rytm. Man imponeras av spännvidden i Strindbergs texter, deras oerhörda spelbarhet, där orden antingen stryks medhårs eller man agerar sarkastiskt rakt emot det som sägs. Dessa tre pjäser spelas på kors och tvärs, kryddade av Langdal med högar av svordomar och nutida invektiv som ”skideballe” och ”drittsekk”. Ändå går Strindberg ur matchen med bevarad integritet och beundransvärd vitalitet.


Nationaltheatret, Dramaten, Det Kongelige Teater. Text: fritt efter August Strindberg, bearbetning Peter Langdal. Regi: Peter Langdal. Scenografi och kostym: Karin Betz. Medv: Trine Dyrholm, Björn Bengtsson, Nils Ole Oftebro, Shanti Roney, Anneke von der Lippe, Malena Engström m fl

Publicerad SvD december 2005