CPH Metropolis 2015:1 – Københavns Internationale Teater
Ett återkommande motiv i det urbana konst- och performanceprojektet CPH Metropolis är att låta konsten utforska och gestalta berättelser på olika platser i Köpenhamn. Metropolis, som arrangeras av Københavns Internationale Teater och har pågått sedan 2007 med gatufestival vartannat år samt workshops och tvärdisciplinära laboratorier vartannat år, dyker in i stadens rum och dissekerar dem. Nybyggda områden likaväl som ännu inte exploaterade zoner, eller tungt historiskt laddade kvarter – alla blir kärleksfullt belysta genom poetiskt gestaltande performance, installationer och interaktiva verk, där publiken tillsammans med konstnärer skapar och upplever unika, platsspecifika historier.
Under den första veckan av Metropolisfestivalen 2015 har jag deltagit i flera vandringsföreställningar, som i skilda former lyft fram urbana rum. Koreografen Kitt Johnson har i samarbete med bildkonstnären Annette Skov och musikern Sture Ericson skapat en rutt för det tidigare varvsområdet på Refshaleøen. Tolv unga performers från olika länder har fått använda sig av halvöns vildvuxna natur, postindustriella kvarlevor såsom betongklumpar, rostiga järnstrukturer, plåtstycken, varvsdocka och naturens fyra element för att utforma episoder vid olika stationer som vi åskådare vandrar runt emellan. Konstnärerna känner detta halvurbana landskap, där det fram till 2021 (innan stadsplanen läggs) växer fram en mängd kreativa verksamheter och fria urbana aktiviteter. Stads- och fastighetsutvecklarnas syfte är att i praktiken se vad området kan användas till för att sedan bestämma hur det ska byggas.
Föreställningen 12 visar hur man kan leka och dansa med det som finns, allt från träden, vinden och småstenarna till den monumentala scenografi som finns mellan gamla varvshallar och i vildmarker. Någon djupare poesi uppstår dock inte i denna danspromenad, så som exempelvis Lotte van den Berg frammanade på samma område i föreställningen Wasteland på Metropolis 2009. Men vandringen i landskapet är spektakulär och de unga performerna är tydliga i koreografiska figurer som skapar ett slags immateriella spår av rykande grus och vattenlekar.
Ett mer markant konstnärligt uttryck finner vi hos det franska nycirkuskollektivet Le G Bistaki. De var favoriter på Metropolisfestivaen 2013 och är nu tillbaka med det nya verket Baïna Trampa Fritz Fallen. Titeln är just så surrealistisk som deras uttryck. Likt fyra tuffa ”men in white” kommer de kostymklädda längs kajen i Nordhavnen, ett hamnområde som håller på att förvandlas till exklusiva bostads- och kontorskvarter. Nordhavnen har även kvar delar med aktiv industrihamn, och det är i en stor grusdepå som Le G Bistaki iscensätter sin humoristiska lek. Denna gång har de tagit med fem ton majskorn till Köpenhamn. Publiken följer dem till olika spelplatser där de utför jonglerande med tunga majssäckar eller fantasifull objektteater med skyfflar. I händerna på Bistakis fyra medlemmar kan en skyffel bli till heligt, värdefullt föremål, ett vapen, en bumerang, en släpvagn – eller just bara en spade. Även majsen utsätts för förvandlingar: särskilt rolig är en scen där de använder rinnande majs som om det vore vatten och utför en orientalisk tempeldans med detta ”vatten” i stora hinkar.
Det fina med Le G Bistaki är att den grövsta och tyngsta miljön kan få en alldeles särskild magi av deras sceniska lekar. I grunden skulle de fyra männen i vit kostym kunna ses som hamnarbetare med fysiskt slitsamma uppgifter. Men med koreografi, musik och cirkusartisteri får de allt att verka extraordinärt och lite absurt.
Metropolisbiennalens olika konstprojekt framhäver urbana platser antingen genom en poetisk distans – att bryta mot det reella med något helt avvikande – eller genom att förstora och framhäva just det som redan finns.
Dries Verhoeven pekar på urbana beteenden i performance-installationen Ceci n’est pas. Under tio dagar presenteras tio levande tablåer i en glasbur mitt på Strøget. Förbipasserande har där kunnat uppleva Verhoevens uttryck för begrepp som mödrar och fäder, konst, kärlek, kropp osv. En konstnärlig tankeställare mitt i folkvimlet.
I Nikolaj Kunsthal har Wienbaserade kollektivet Numen/For Use spänt upp svävande tunnlar av transparent tejp i spel och motspel med kyrkovalven och den höga takhöjden. Här kan man leka och kravla runt inne i tejpgångarna i en känsla av tyngdlöshet (eller oro för att allt ska brista). På den välbalanserade Sct Thomas Plads på Frederiksberg pågår andra lekar, med snören i glada färger. Det är konstnären Karoline H Larsen som spänner upp Snorejunglen: barn och vuxna inbjuds där att knyta ihop nya snören till en alltmer intrikat väv. Här bildas en stadsdjungel som bryter mot platsens historiska statyer och fontäner.
I en liknande anda arbetar bildkonstnären Asbjørn Skou med sin reflekterande installation Kollapsografi. Här utforskar han begreppet ”terrain vague”, stadens mellanrum, som ännu inte har detaljplanerats. Det är de platser där ingenting riktigt finns, ofta i ytterområden, som vi inte specifikt besöker för att titta på något. Skou har mitt i den historiskt genomgestaltade miljön vid Christian IVs brygghus och det nya nationalbiblioteket Den Sorte Diamant placerat objekt och fragment från en terrain vague. Några marmorbitar, lite plåt och stål, en bygghjälm, staketstycken, lite skräp med mera. I kontrast mot det välansade stadsrummet erinrar Skou om något ostrukturerat och diffust, det som har funnits innan staden formade sina färdiga urbana rum. Och denna kollapsografi är placerad mitt i en historia, där den allra nyaste arkitekturen möter de gamla kungliga byggnaderna.
Vi möter också okända sidor hos oss själva när vi inte riktigt kan överblicka eller kontrollera de rum vi rör oss genom. I den katalanska gruppen Kamtjatkas vandringsperformance Fugit inbjuds publiken att röra sig som flyktingar genom Kødbyen, Köpenhamns tidigare slakthus och kötthallar. Fugits nio aktörer drar med oss åskådare i en ständigt pågående flykt. Utan att säga ett ord vägleder de oss till tillfälliga läger, över bakgårdar och in i slakthus där vi i tystnad delar en bit bröd eller använder tändstickor för att lysa upp för varandra. Det är ett ambitiöst och konsekvent genomfört verk, vars främsta merit är att gestalta vad mänskligt förtroende kan innebära. En verklig flykting, som har lämnat hela sitt liv bakom sig, kan aldrig vara säker på vilken ledsagare eller medresenär som går att lita på. För oss medagerande i denna performance blir det tydligt vilken privilegierad position vi har som alltid kan lita på scenkonstens aktörer. Kamtjatka kan inte lämna oss i sticket, och det är med full tillit jag ger mig hän i deras ytterst allvarliga lek. Det är en erfarenhet att föra vidare i relationer till mina medspelare i staden – även utanför Kødbyens vindlande labyrinter och filmiska scenografi.
Publicerat exklusivt för webben 21/8 2015
Metropolisbiennalen pågår till 30/8 2015 >>>
Läs mer om Metropolisprojektet:
-
Rimini Protokoll och publikens medverkan i den nya urbana scenkonsten >>>
-
Staden som scen. Metropolis Laboratory i Köpenhamn >>>
-
Metropolis Copenhagen 2011:1 - gatuperformance >>>
-
Trevor Davies om Metropolis Copenhagen >>>