Intervju med Erik Holmström, grundare av Malmö Dockteater
Han inväntade varken finansiering eller någon annans startskott, utan började kort och gott tillverka dockor och en tid senare var succén Funktionell dumhet ett faktum. Theresa Benér samtalar här med Erik Holmström om Malmö Dockteater, där han har utforskat nya vägar för dockteatern.
I något som symboliskt nog kallas Underverket har Malmö dockteater skapat en ny, fri scen. Underverket på Sofielund i Malmö är en förening med omfattande källarlokaler, där cykelverkstad, galleri och kreativa verkstäder ligger vägg i vägg med dockteaterns ateljé, scen och salong.
När Malmö Dockteaters grundare och konstnärlige ledare Erik Holmström 2014 fick möjlighet att till en billig månadspeng hyra in sig här kunde han inte ana att platsen också skulle utlösa ett slags underverk i hans konstnärskap:
– Jag bara satte igång och började tillverka dockor. Det fanns kartong, skumgummi, färger och verktyg. Så fick vi lite pengar, men de flesta jobbade gratis, inte minst jag själv. Om jag hade väntat in pengar, så hade det här aldrig blivit av. Jag kände intuitivt att folk nog skulle bli intresserade.
Så blev det också. Våren 2015 strömmade publik och kritiker till nystartade Malmö dockteater, för att uppleva den lätt bisarra dock-dokumentären Funktionell dumhet, efter sociologen Roland Paulsens studie Vi bara lyder – en berättelse om arbetsförmedlingen. I femtio nyanser av grått hade Erik Holmström utformat ett persongalleri av pappdockor, som agerade på en kartongscen med perspektivmålade kulisser, lik Drottningholmsteatern, fast helt i gråskala.
Fem skådespelare, inklusive Holmström, förde dockor, agerade röster och skötte scenbyten. Just denna form kom att ge intressanta perspektiv på Paulsens problemställningar om människor som underordnade kuggar i större system på arbetsmarknad och i samhälle. Funktionell dumhet blev en succé, som turnerade till både Stockholm och Göteborg. Även en filmversion är nu på gång, med stöd av Svenska filminstitutet.
Men varifrån kommer Erik Holmströms lust att helt gå in för dockteater riktad till vuxen publik? Han var ju 2008-2013 en av tre konstnärliga ledare på Turteatern och uppmärksammad regissör, inte minst för Valerie Solanas SCUM-manifestet.
– När jag har regisserat har jag blivit alltmer intresserad av scenografi, så jag nästan utgår från scenografi, som ett motstånd eller något att förhålla sig till. Jag har också använt pappfigurer, så vissa partier i pjäser har berättats genom något slags figurteater.
– Sedan har jag mer och mer försökt tydliggöra skådespelarnas förhållande till formen. Så att de nästan spelar som dockor, i en väldigt tydlig form. Ibland kan skådespelarna ha en kostym som är som en kuliss, så att till exempel huvudet sticker ut ur ett träd. De där sakerna intresserar mig mer och mer, berättar Erik Holmström.
Han söker ett fokus, som uppstår när alla i ensemblen blir delaktiga i att skapa en större, gemensam bild:
– Med dockteater blir det så tydligt vad skådespelarnas uppgift på scenen är. De ska sköta dockor eller figurer. Jag älskar att se den typen av arbete på scen, uppgifter som utförs. Jag tycker annars det är lite konstigt att någon kommer in på scen och ska spela en roll utan att närmare presenteras.
– Ibland säger folk som jobbar med mig att de tycker det är svårt att inte få gestalta en hel människa, att de tycker det blir platt eller enformigt. Men jag menar att det individuella uttrycket kommer fram mycket mer i en uppsättning där man underordnar sig en uppgift. Motståndet och underordningen gör att jag ser det mänskliga mycket tydligare.
Efter åren med Turteatern var Erik Holmström egentligen sugen på att göra opera. Han ville ogärna söka sig till institutioner, men kände samtidigt viss tvekan inför den fria scenkonstens villkor med ansträngd ekonomi och trånga utrymmen. Därför blev idén om dockteater en befriande ingivelse:
– Med dockor kan man göra minivärldar som är jättestora. Ja, tänkte jag, det är ju precis det jag ska göra! Där finns en linje att utveckla. Jag fick plötsligt lust att sätta upp allt möjligt – realistiska 50-talspjäser, eller Norén, saker jag inte alls haft lust att göra förr. Det blev plötsligt spännande att tänka att jag skulle jobba i en realistisk genre, efterlikna verkligheten. För det finns en distans redan i dockorna, vilket blir oerhört fascinerande. Så för mig har allt återfötts, hela min lust till scenkonst.
Erik Holmström har inte sökt kunskap från de rika konstnärliga traditionerna inom etablerad dockteater. Han hyser stor respekt för dockteaterns konstnärer, men har avsiktligt utforskat egna vägar och uttryck, i samarbete med vanliga scenskådespelare. Arbetssätten och dockkoncepten tillämpar han nu i projekt även för andra teatrar, senast i Mamman på Tribunalen, som spelats i vår.
– Jag är intresserad av att jobba med skådespelare, inte dockspelare. För jag vill inte bara se en perfekt illusion, utan snarare krocken, det blir en spännande dimension. Enligt dockspelets ABC skulle man gömma spelarna mer, eller göra dem neutrala. Men jag tycker det är så fint att de är engagerade och har olika inställningar. Någon mimar med och andra är mer stilla.
En viktig inspiration för Erik Holmströms dockteater är serier, animationer och bildkonst:
– Ibland sitter man lite fast i teaterns konventioner, men det här har varit ett sätt att säga: jag gör inte teater längre, det här är rörliga tavlor. Det blir konst, som gör mig friare. Jag planerar nu ett projekt som är Malevitjinspirerat. Det ska inte vara någon historia. I grunden ska det handla om objekt, färger och ljud. Jag vill utgå från Malevitjs manifest, hur man kan möta det idag. Konkreta former, mekaniskt maskineri. Så ett spår för mig blir att arbeta med rena former, och det andra blir realism.
Han fascineras av att iscensätta banala gester eller vardagsmiljöer (som till exempel arbetsförmedlingens väntrum eller kontor) i dockteaterns artificiella formvärld. Det blir perspektivförskjutningar som belyser detaljer på oväntade sätt:
– Man plockar isär alla sinnliga delar av verkligheten – ljud, ljus, färger, lukter, språk, former, hastighet, rörelser – och tydliggör dem för att sedan sätta ihop allt, fast artificiellt. Jag tror vi kan göra det i Malevitjprojektet också. Hur låter språket som bara ljud? Hur kan rörelser krocka? Jag är intresserad av att leka med den här verkligheten.
Erik Holmström är angelägen om att även samarbeta med andra, både regissörer och konstnärer i olika genrer. Teaterns organisation är just nu fjäderlätt, med endast Erik och producenten Anna Jonsson Björck som heltidsengagerade. Hans vision är att på sikt göra detta till ett centrum för dockteater, serier och animationsfilmer, med festivaler, internationella utbyten och gästspel.
Under våren har Malmö Dockteater spelat romanklassikern Golem, i regi av dockdebuterande Rikard Lekander. Uppsättningens trä- och läderdockor och suggestiva drömspelsestetik skiljer sig radikalt mot Holmströms artificiella realism, samtidigt som den synliggör de två skådespelarna och deras relation till figurerna.
Till hösten gör Malmö Dockteater en produktion där Erik Holmström själv står på scen med sina dockor:
– Det blir en monolog, Skvalpet, med Sören Brunes som scenograf. Den bygger på ett researcharbete kring arbetsförmedlingens före detta chef Angeles Bermudez Svankvist, som talar om »skvalpet«. I Funktionell dumhet säger hon ungefär: »Det är folk som är knäppa fast det inte syns, de har förstorade tuttar och tänker bara på hur de ser ut, de är handikappade« och så vidare. Hon radar upp en konstig harang om folk, och säger att »det är bara skvalpet« kvar. Så jag vill ta ordet och sätta det på människor. Vad är »skvalpet«, de som inte anses produktiva i samhället? Vad är »skvalpet« i mig?
Mera dockteater blir det nästa spelår på Malmö stadsteaters Unga teatern och på Örebro länsteater, dit Erik Holmström inbjudits för att sätta upp Alfred Jarrys absurdistiska stycke »Kung Ubu«, vars rollfigurer är skildrade som groteska, uppskruvade marionetter. Holmström känner sig övertygad om att dockteater talar till vår tid:
– Det är något slags »dockor i luften« som handlar om hur människolika de kan vara. Var går gränsen mellan människa och docka? Mot artificiell intelligens och robotar? När jag själv står och tillverkar dockor – jag känner mig som Frankenstein! Man känner sig nästan som Gud, när man får till en bra mekanisk grej. Vilken skicklig dockmakare det måste vara som har skapat oss människor! skrattar Erik Holmström.
Publicerad i Teatertidningen 3/2016
Foton, Malmö Dockteater, Funktionell dumhet och Golem, Marcus och Mattias Thernström Florin
Läs mer om Erik Holmström:
