Robert Wilsons scenkonst i två böcker

Egentligen skulle en recension av praktverket Robert Wilson kunna uppehålla sig helt vid det fenomenala bildmaterial som utgör en tredjedel av denna coffee table-bok. Ingen annan scenkonstnär i vår samtid skulpterar scenens uttryck så in i minsta detalj, med ljus, färger, arkitektur och aktörernas placering i rummet. Wilsons regi utgår alltid från ett storyboard av teckningar, och även om han skapar moderna allkonstverk som rytmiskt integrerar även ljud, ord och musik, så kan man få ingående information om hans estetik bara genom att studera föreställningsbilder.

Ta till exempel en helsida med tre groteskt vitsminkade skådespelare, iförda helvita, könsneutrala kostymer med historiska referenser till elisabetansk teater. Från en mycket hög, smal, vit, stiliserad bensinpump håller en av aktörerna en bensinpistol som mikrofon, medan de andra två tycks doa med varsin bensinpistol och -slang. Nästan högst upp på scenen, till synes svävande i luften, finns ett typiskt brittiskt plommonstop, likt kubbhattarna som surrealisten Magritte ofta målade. Hattens form och svärta bryter mot de subtila skiftningarna av vitt mot scenens fondslöja.

Bilden är hämtad ur Berliner Ensembles uppsättning av Shakespeares Sonetter, som Robert Wilson iscensatte 2009 med musik av Rufus Wainwright. Fotot berättar om Wilsons artificiellt teatraliserade scenkonst, om de exakta scenerierna, om hans sätt att renodla historiska epoker i ett icke-hierarkiskt sceniskt nu, om ett scenspråk med humoristisk distans och absurda inslag. Vi ser figurer utan inbördes relationer, i en simultan situation med ansiktena riktade mot publiken.

Nästan alla föreställningsfoton i denna bok, från genombrottsstycket Deafman Glance (1970) till den senaste världssuccén The Life and Death of Marina Abramovic (2011), fryser ögonblick där aktörerna – om de så är operasångare, dansare eller skådespelare – ser ut mot publiken, eller riktar blicken snett framåt i diagonala linjer. De ser inte på varandra.

Robert Wilsons scenkonst handlar nämligen inte primärt om relationer mellan roller. I hans verk kretsar figurerna koreografiskt kring sig själva och sin plats i rummet. Åskådaren får fritt bedöma hur de kan tänkas förhålla sig till varandra och de utmaningar eller konflikter de ställs inför. Genom åren har Wilson ofta nog formulerat sitt credo, att han arbetar med konst för att fråga: »Vad är detta?«, inte för att tala om vad något är.

Den franska boken Robert Wilson är nog det hittills mest uttömmande verket om hans konstnärskap. Den utkom samtidigt i en version på engelska, och rymmer en imponerande catalogue raisonné (verkförteckning) över den nu 72-årige amerikanske konstnärens skapande. Med ett genomsnitt på tre, fyra nya produktioner (såväl opera som drama) per år vid teatrar över hela världen, filmer, utställningar och installationer samt egna framträdanden i föreläsningar, performance och pjäsmonologer, håller Robert Wilson en frenetisk rytm grundad i en kompromisslös arbetsdisciplin. Ändå (eller kanske just därför) framstår han som ämabel, avspänd och generös i möten med andra personer. I bokens 27 essäer, skrivna av framstående yrkespersoner som han samarbetat eller haft samröre med, ges uttryck för den frigörande effekt Wilson kan ha för andras kreativitet.

Redaktören Margery Arent Safir har inbjudit skådespelare, artister, scenografer, författare, tonsättare, kritiker med mera från hela världen. Genom texter av bland annat Philip Glass, Laurie Anderson och den legendariske producenten Joe MeLillo på Brooklyn Academy of Music får man en rik bild av den tvärdisciplinära konstscen i New York som lade grunden till Wilsons polyfona teater. Hans sätt att låta sceniska element och konkreta handlingar i ord och gest brytas mot varandra till abstrakta uttryck är en förlängning av de experiment inom musik, dans och bild som utfördes i kretsarna kring John Cage, Merce Cunningham och Jasper Johns.

Men det är i Europa som Robert Wilson har sin konstnärliga hemvist. I Frankrike geniförklarades han redan 1971 med Deafman Glance och fick statliga medel att tillsammans med Philip Glass utforma den radikalt nytänkande operan Einstein on the Beach 1976. Tyska teatrar har också varit självklara producenter alltsedan hans samarbeten med Heiner Müller inleddes i och med Hamletmaskinen, 1986.

Antologin har även intressanta texter av Isabelle Huppert och Stefan Kurt, där Huppert beskriver den absoluta frihet hon som skådespelare upplever av att arbeta med strikt form och stiliserat kroppsspråk. Har man väl lagt schemat på plats kan man betrakta sig själv spela, säger hon. Medan Stefan Kurt från Berliner Ensemble (som spelat i bland annat Black Rider och Tolvskillingsoperan), pekar på likheten mellan Brecht och Wilson i detta att skapa distans mellan det som sägs och det man ser. Han berättar om repetitionerna, där Wilson lägger alla scenerier och gester, fastställer ljus och scenografi, för att först i slutskedet ägna sig åt texten. Kurt menar att det tydliga rörelseschemat ger skådespelaren en närvaro att uttrycka text och känslor som man har just i föreställningens nu.

Andra viktiga tankar formuleras av exempelvis arkitekten och scenografen Serge von Arx. Han avläser olika betydelser i Wilsons sätt att strukturera scenen med dörrar, diagonaler och »performativa väggar« (fondstycken som förvandlas till dörrar eller upprättar nya perspektiv genom spel i färg och ljus). Han framhåller för övrigt att Robert Wilson, som en del tror är svår och intellektuell, tvärtom är lättillgänglig, då han inte har någon dold undertext, utan alltid strävar mot rena, tydliga uttryck.

Denna Robert Wilson-antologi är en elegant, ambitiös och generös publikation. De flesta av skribenterna öppnar till diskussion även bortom Wilsons skapande, i berikande reflektioner om den moderna scenkonstens möjligheter.

Ett helt annat fokus har den franske teatervetaren Frédéric Maurins essäbok Robert Wilson – le temps pour voir, l’espace pour écouter (fritt översatt: att se tiden, att höra rummet). I stort sett utan illustrationer (endast en handfull av Wilsons scenskisser) går Maurin in i hjärtat av Wilsons scenspråk och analyserar de koncept som karakteriserar hans estetik. Denna studie ger värdefulla nycklar till den som vill dröja vid intrycken av Wilsons poetiskt mångtydiga verk.

Maurin reser tvärs igenom tre decennier av Robert Wilsons iscensättningar, identifierar visuella idiom, återkommande figurer, och principer för hur regissören strukturerar tid och rytm i sina verk. Få stjärnregissörer, påpekar Maurin, citerar sig själva så frekvent som Robert Wilson, ett faktum som också har fått många att beskylla honom för att älta sina egna stereotyper.

Men Frédéric Maurin menar att regissörens självrefererande snarare skapar fördjupning och resonans. Scenografin och de visuella konstruktionerna är inte upprepningar utan snarare poetiska handlingar som förtätas, prövas och varieras i nya sammanhang. Wilsons främsta inspirationskälla är den traditionella japanska nôteatern, med dess långsamma, koncentrerade flöde, som i varje gest rymmer både stillhet och rörelse, tystnad och ljud.

Maurin diskuterar hur Wilson skapar en »akustisk bild« av text, språk och ljud, hur han låter kroppar skulptera rummet samtidigt som de är ett slags skulpturer och hur han formar ljuset som bärande element. Grundläggande för detta är hur Robert Wilson arbetar med tid. Han bryter med den outtalade normen att en föreställning ska »flyta på« och tar i stället kontrollen över tiden. Maurin förklarar med en rad konkreta exempel hur det kan se ut.

Wilsons aktörer rör sig ju ofta långsamt och dekonstruerar den fysiska handlingen, så man upplever dess beståndsdelar – på samma sätt som i Eadweard Muybridges tidiga fotoserier av kroppar i rörelse. På så vis söker Wilson frammana en inre energi i skådespelarens gest. Men i en och samma scen kontrasterar han också olika figurer och objekt med varierande rytmer, det vill säga han eftersträvar inte att homogenisera tiden på scen. En pelare kan oändligt långsamt sänkas medan aktörer utför handlingar i mer eller mindre snabbt tempo. Detta medvetna spel med kroppar och scenelement i tid och rum skapar ett spänningsfält, som fascinerar i sin antirealism. Och det intressanta med Robert Wilsons estetik är att den, genom sin abstrakta förhöjning, kan uttolkas jämlikt av alla åskådare. Ingen har mer rätt än någon annan i mötet med den. Det avspeglas egentligen också i båda dessa böcker, där Wilsons konst ger upphov till ett brett spektrum av tankar om teater.

Robert Wilson

Redaktör Margery Arent Safir,

Flammarion, Paris 2011, 335 sid

Robert Wilson – Le temps pour voir, l’espace pour écouter

Frédéric Maurin

Actes Sud/Académie expérimentale des théâtres, Arles 2010, 287 sid

Publicerad i Teatertidningen 2/2013

Foton: 1. The Old Woman, med Mihail Barysjnikov och Willem Dafoe, Lucie Jansch
2. Einstein on the Beach, Lucie Jansch

Läs mer om Robert Wilson:

• Robert Wilson – banbrytande scenkonstnär >>>
• Einstein on the Beach – opera av Robert Wilson, Philip Glass & Lucinda Childs >>>
• Robert Wilson sätter upp Wagners Ringcykel i Paris: Rhenguldet & Valkyrien >>>
• Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson >>>
• Postdramatisk teater >>>
• Armani – modekonstnären utsökt iscensatt av Robert Wilson >>>