Svensk kulturdebatt behöver mera konst, fiktion och utblick
Svenska kulturredaktörer tycks kämpa med en order, som ekar genom hela systemet: det de publicerar måste vara agendasättande. Det ska vara debatt och konflikt. Kulturproducenter, konstnärer och intellektuella måste ge sig i kast med vår tids stora utmaningar, definiera problem och inta tydliga positioner.
Syftet med demokratin är att skapa en kultur, som upprättar kommunikation och avväger ett samtal mellan olika intressegrupper. Demokratin får näring av konflikter och oenighet, men de behöver kanaliseras genom våra folkvalda representanter. När personer som Jonas Hassen Khemiri, Åsa Linderborg, Maria Sveland eller Janne Josefsson gör agendasättande debattinlägg, så intar de subjektiva positioner och ger uttryck för sina särintressen i ett offentligt samtal. De är inte folkvalda som ska förverkliga våra drömmar om det perfekta samhället. Med utgångspunkt från sina iakttagelser av Sverige i dag intar de positioner i relation till varandra.
Det som förvånar mig är att kultursidor inte försöker sätta agendan på det sätt som bara konst, filosofi och kulturkritik kan. Nämligen genom att skapa fiktion, eller belysa och kommentera konstnärliga verk, som vidgar våra föreställningar om oss själva. När Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till Beatrice Ask präglades det visserligen av en litterär ton, men syftet var uttalat polemiskt, en skarp kritik av den sittande regeringens immigrationspolitik. Eftersom Khemiris text var så drabbande framhåller en rad kulturredaktörer, att de önskar att just de hade fått publicera den. Men vem är det som har bestämt, att agendasättande kulturjournalistik bara kan utövas genom att gå i klinch med nuet? Genom att peka ut personer och grupper som näthatare, strukturella rasister, antirasister, antifeminister, åsiktspoliser och fascister. Just kulturdebatten har ju enastående förutsättningar att lyfta vår blick ut över den egna ankdammen.
Om nu verkligheten av många upplevs som alltmer polariserad och svårbegriplig, ja då måste vi utforska än mer komplexa former för att tolka den och förändra den. Konst, litteratur, scenkonst, film, ja även musik ger oss verktyg att sätta ett olidligt nu i relation till större föreställningar vi skulle kunna ha om oss själva. Konstens olika uttryck sätter oss i dialog med vår historia, och med en omvärld utanför vår egen kultur, vårt eget språk. Konsten hjälper oss att formulera nya föreställningar om vem vi är eller hur vi skulle kunna leva med varandra.
Många svenska professionella kulturskapare kämpar hårt för att få finansiering att utveckla det de är bra på, nämligen experiment med former och fiktioner, i en långsiktig upplevelse- och bildningsdialog med sin publik. Vi har betalat deras yrkesutbildning med skattemedel. Ska deras konstnärliga skapande då ignoreras i det offentliga samtalet, därför att det kanske inte anses agendasättande just nu? Och ska vi stänga dörren till kultur från andra länder, om den inte anses ha en strikt relevans för den aktuella svenska agendan?
I konsten och det intellektuella samtalet utforskas många agendor parallellt, över gränser och i mycket långa perioder, ibland 2000 år. Låt oss ta vara på den kvalitén inom kulturjournalistik och lämna dagskvittret till snabba, sociala medier.
Sänt i Sveriges Radios "OBS", P1, den 25/4 2013
Länkar till debatten: