Lilith Performance Studio och Institutet - Malmös rum för nyskapande scenkonst

Teatern behöver nya former! Detta konstaterade redan den avantgardistiske sonen Konstantin i Tjechovs Måsen från 1896. Sökandet efter nya former är också vad som driver två av Malmös omtalade fria produktionsgrupper, Institutet (före detta Teater Terrier) och Lilith Performance Studio (före detta Teater Lilith).

Vilken tillgång för Malmö att ha två sådana verkstäder för scenkonst! Icke att förglömma Thaliaprisbelönade Teatr Weimar, som i ett seriöst, generöst arbete utvidgar teaterns gränser och gestaltningsmöjligheter i sina prövningar av ordens och språkets kraft.

Intressant är att alla ser misslyckandet som en naturlig del av den konstnärliga processen. Detta är i själva verket nödvändigt om teaterns konstnärer ska kunna utmana sina egna konventioner. Institutets Anders Carlsson och Ludvig Uhlbors hävdar att man måste våga sätta sina privilegier (kulturbidrag, publikens kärlek, lokaler) på spel, bryta mot offentlighetens förväntningar. Annars blir teatern bara upprepning av gamla former.

Elin Lundgren och Petter Pettersson på Lilith Performance Studio har frankt deklarerat att de misslyckats med några av sina artists-in-residence, därför att de som producenter ville stå öppna för oväntade temperament, arbetsrutiner och uttryckssätt. Efter ett år med nio platsspecifika produktioner och en festival har de bättre instrument för att matcha sina gästande konstnärer, vilket i sin tur kan frigöra uttrycken.

Lilith Performance Studio har också skapat sig ett kreativt spelrum genom att betona ett släktskap med bildkonsten. Ett performanceverk är som en levande installation, ett poetiskt och estetiskt tredimensionellt möte, där konstnären iscensätter sig själv, antingen solo eller i komplexa verk med ljud, musik, bild, ensemble och attribut – t ex Melati Suryodarmo som i sju timmar satt likt en madonna i en glasbur med kaniner medan stycken av Bachs Matteuspassion spelades.

Performance nyttjar referenser ur vår kulturhistoria men är i allt väsentligt inriktad på en mångbottnad utvidgning av nuet. Åskådarna samspelar med verkets poesi och laddas med en energi som kanske hjälper dem att leva och agera mer kreativt i sin egen verklighet. Lilith har fått en yngre, nyfiken publik som inte vill ha sanningar serverade på fat utan hävdar sin frihet att tolka och upprätta individuella kulturella sammanhang.

Institutet, som nu prövar sig fram i ett omdebatterat projekt om romarrikets uppgång och fall, söker en uppluckring av fiktionen genom att baka in scenkonsten i klubbkvällar. Dramatikern Ludvig Uhlbors demonstrerar att teater inte behöver bestå av tillrättalagda dialoger och regissören Anders Carlsson har gått från spektakulära utspel av S & M till städad uppläsning som oförutsägbara modeller för handlingarna på scenen.

Även om dessa koncept sticker ut i svensk teater (Uhlbors är dock öppet inspirerad av den skönt egensinnige Anders Paulin) har de släktskap med aktuella strömningar på olika europeiska scener. Det räcker att resa till Berlin och Paris för att se andra varianter av liknande s k postdramatiska teateruttryck. Den extatiska formen erinrar också om Antonin Artaud, som redan på 1930-talet med sin ”grymhetens teater” försökte spränga teaterns illusioner och välpaketerade berättelser för att upprätta nya förbund med publiken.

Institutets projekt är, till skillnad från Liliths, orienterade mot det förflutna, mot omläsning och dekonstruktion av vår kulturella och politiska verklighet. Detta är i grunden klassiska teaterstrategier, välbekanta från både Euripides, Ibsen och Norén. Man går bakom officiell retorik, genomskådar dolda våldsstrukturer, orättvisor och dominansspel.

”Nya” former sålunda, javisst. Återstår att se vilken syn på människan och konsten som förmedlas. Där Liliths produktioner genomsyras av övertygelsen att konstens poetiska spelrum kan ge människan en frigörande beredskap inför livet, präglas Institutets förklaringsmodeller av djupa tvivel på att konsten kan stödja människan i hennes särart. I deras skildring hamnar vi oavbrutet i fällor av gruppförtryck och hierarkier, inklusive teaterns egna. Men just konsten har möjlighet att inte reproducera en destruktiv rundgång. I teaterns nödvändiga uppbrott med gamla former finns också ett projekt för frihet.

Publicerad KvP mars 2008

Läs mer om Teater Terrier/Institutet här:

• We Love Africa (and Africa Loves Us) – Institutet/Nya Rampen & Markus Öhrn >>>

• Woman – Institutet/Ballhaus Ost >>>
  
• Institutet: Romarrikets uppgång och fall 1/2 >>>
  
• Institutet: Romarrikets uppgång och fall 2/2 >>>
  

• Teater Terrier: Best of Dallas >>>