Kvävs våra fria tankar om konst- och kulturkritiken krymper?
Kulturskapare har ibland lite paranoida idéer om att kritiker gaddar sig samman och tycker ungefär likadant. Om teateruppsättningar får tummen upp av flera kritiker och konstutställningar får tummen ner så är det kanske en konspiration, som har ingåtts på premiären eller vernissagen.
Men sanningen är den rakt motsatta. Det finns en tyst överenskommelse kritiker emellan att man aldrig i minglet dryftar det konstnärliga verk man just ser. Anledningen är mycket enkel. Var och en behöver bevara sina egna tankar och associationer. Alla går in i ett möte med konsten med olika förutsättningar av kunskap, erfarenhet och minnen. Kritiker har det fantastiska privilegiet att de tvingas formulera sig och därför måste reflektera självständigt över konstens olika uttryck. Jag själv har varit verksam som främst teaterkritiker sedan början av 80-talet och ofta överraskats av hur själva skrivakten genererar en djupare förståelse av de konstverk jag sett.
Konstprofessorn Ulf Linde har skrivit att kritikerns uppgift består i att exemplifiera olika bruk eller tänkbara läsarter av ett verk. En text kan ju aldrig säga allt som går att säga om ett verk. Men ju mer kritikern med hjälp av sin kunskap och erfarenhet pekar på möjliga tolkningar, desto större frihet får också läsaren och kulturkonsumenten att på egen hand våga möta konstens olika uttryck. I förlängningen handlar det om att peka på vars och ens möjlighet att tolka verklighetens iscensättningar och uttryck. Det finns inte, som reklam och partipolitik vill att vi ska tro, bara ett sätt att avläsa och förstå verkligheten. Konstens fiktioner och kritikernas fria dialog säkerställer vår demokratiska rätt att granska och ifrågasätta de kulturella och ideologiska system som omger oss.
Men vad händer med oberoendet och mångfalden i vår verklighetssyn om den kritiska dialogen krymper? Frågan har blivit alltmer akut i takt med 2000-talets stora förändringar i media och dagspress. Medan kultur- och nöjesindustrin tar mer plats i människors liv har utrymmet för självständig kritik minskat påtagligt, framförallt i dagspressen. Är det något som kritiker talar om när vi ses på premiärer, så är det om just detta. Där teaterrecensioner i morgontidningar så sent som för 6-7 år sen kunde ha en volym på över fyra tusen nedslag, alltså omkring en och en halv A4-sida textutrymme, så har de idag ungefär hälften. På knappt en A4-sida ska man analysera en uppsättnings idéer och form, gå in på enskilda gestaltningar och reflektera över vad de säger om människor i dag. Man ska professionellt kunna relatera uppsättningen till en vidare kulturscen och till nuet. Det säger sig självt att den typen av nyanserad kritik stryps redan av de publicistiska förutsättningarna.
Jag har för egen del märkt att jag numera sätter tvångströja på mina tankar redan innan jag börjar skriva. Det är ingen idé att inleda obekanta tankespår som det inte finns plats att fullfölja. Man avstår från nyanser och oprövade perspektiv, som kräver djuplodande argumentation. Tidningarnas sidor är förutbestämda av vissa mallar som strukturerar arbetet. Inget konstigt med det, i och för sig. Men man borde självkritiskt diskutera hur mycket plats som ges åt en redaktionell marknadsföring av kulturproducenterna snarare än åt oberoende kulturkritik.
I Danmark har tidningen Information nyligen haft en artikelserie om den krympande kulturkritiken. Den utgick från en undersökning som visar hur tidningarna i år har bevakat de fyra största konstutställningarna i Danmark, på ARoS i Århus, konsthallen Brandts i Odense, Statens museum för konst och Louisiana. Det visar sig att 76 procent av textvolymen i pressen har varit rena presentationer och på gång-artiklar, alltså en förlängning av arrangörernas egna pressmeddelanden. Bara sex procent av texterna utgår från konstverken och öppnar en kritisk, analytisk dialog omkring tolkningen av dem. Jag tror att en motsvarande undersökning i Sverige i dag skulle ge likartat resultat.
Kulturproducenterna i Danmark reagerar själva mot denna alltmer enkelspåriga kommunikation. Och det danska Kulturrådet ser så allvarligt på den krympande kulturkritiken, att man förra året etablerade ett särskilt Förmedlingspris. Det delas ut till en redaktion eller person som ”i särskild utsträckning bidrar till den kritiska kulturjournalistiken.” Enligt danska kulturrådets chef Mads Øvlisen kan stödet till kulturskaparna blir meningslöst, om det inte samtidigt finns en seriös och oberoende kulturkritik. Kritiken utmanar konstens berättelser och ger människor redskap att individuellt reflektera över den verklighet vi lever i. Därför är det så viktigt att kritiken inte reduceras till platta klichéer om bra och dåligt eller rena betygsättningar med tärningar, hästar, getingar eller vad det nu kan vara.
Publicerat i OBS, Sveriges Radio oktober 2009