FARB – The Story about a Polyester Soldier, the 3rd (class) passenger, av Henrik Lund Jørgensen, Lilith Performance Studio
Det handlar om tro, sanning och trovärdighet i Lilith Performance Studios senaste verk, FARB – The Story about a Polyester Soldier, the 3rd (class) passenger, av den danske konstnären Henrik Lund Jørgensen. Religiösa referenser etableras redan vid ingången, där kyrkvärden Nina bjuder oss in i en värld av fiktioner, där vi besökare parvis ska ta ställning till olika bud på en verklighet.
Hon säger att konstnären, Henrik, för en tid sedan råkade ut för en upplevelse som han inte riktigt har kommit över. Vi uppmanas att dela hans erfarenhet och reflektera över vad den står för. Han var sent ute till ett kvällsnöje, sprang ut på gatan och fick tag i en svarttaxi. Då började märkliga saker hända.
En dubbeldörr i trä, med till synes kyrkligt snidade mönster (som i själva verket föreställer silhuetter av en bil), slås upp. Till ljudet av ett svagt spelande piano kommer jag in i ett mycket dunkelt rum, där en svarttaxi står och väntar. Lite avvaktande tar jag plats i baksätet, känner in det nedsuttna sätet och besväras lite av det trånga utrymmet i den ganska sunkiga bilen.
Chauffören, av serbiskt ursprung, vänder sig om och börjar berätta var han kommer ifrån, att han haft så hemska upplevelser både i sitt hemland och som tulltjänsteman i Sverige, att han inte längre kunde arbeta. Det handlar om brutalt våld och människor som försvinner eller smugglas. Jag frågar – i ett sökande efter ordning – varför han kör svarttaxi i stället för legalt, och jag försöker placera hans våldstrauman inom ramen för Balkankriget. När han bekräftar att det nog var så känner jag mig tryggare, då våldet har en logik som vi gemensamt kan känna distans mot.
Chauffören är typecastad, ser ganska ruffig ut, men med ljus blick som söker övertyga om hans egen oskuld och otur i ett hårt liv. Jag bestämmer mig för att tro på honom, och funderar samtidigt över om detta är historier som bygger på skådespelarens eget förflutna. Alltså en ny verklighetsfiktion som vävs samman med Henrik Lund Jørgensens minnesfiktion?
Efter en stund är det dags att gå ur bilen. I det läget kan man tänkas ha med sig två erfarenheter: å ena sidan av att ha suttit en stund i samtal med chauffören och förfasats med honom över våld och människosmugglingar. Eller också har man lagt märke till att det finns en mystisk tredje passagerare i bilen, nertryckt i det andra framsätet. En hopkrupen man, tyst och osynlig.
I nästa fas tas vi två besökare emot av en man som kört biografen Grand (ett klassiskt, plats- och tidlöst bionamn) och visas in i en salong, där en film fyller en hel vägg. Pianospelet fortsätter till denna stumfilm, där det ska utspelas en scen av tänkt brutalitet. Ett gäng tonårspojkar står i ett övergivet garage i en skog och sparkar hejdlöst på något/någon. Vi får aldrig se vad det är de sparkar på, men hela deras ljudlösa koreografi antyder att en människa ligger på marken och blir ihjälsparkad.
Allt är filmat som om jag är kameran, som om jag bevittnar detta. Plötsligt kommer svarttaxin körande och ställer sig utanför garaget. Nu kan detta tolkas på minst två sätt: antingen har jag i föregående scen sett den dolda passageraren i hans bil, och kan förmoda att chauffören ska lämna nästa man till slaktning. Eller också bevarar jag historien om chauffören som oskyldigt indragen i våldsscener, och kanske är det han själv som nu ska överfallas av ungdomarna. Det är en mardröm. Vem är jag, betraktaren i detta spel? Har jag möjlighet att ingripa? Detta är vad ”kameran” tycks fråga, och filmaren beger sig ut på skogens stigar i ett flåsande tempo.
Filmen återger nu ett magnifikt nordiskt skogslandskap, med vattendrag, klippor och träd i grön-brun-grå färgskalor. Här möter man hela det nordiska naturmåleriets skogsmystik, men varseblivningen präglas av en oro. Genom klippningen från scener av nutida våld till djuplodande skogs- och naturscener berör Jørgensen en arkaisk rädsla, den som formulerats i otaliga myter om troll, skogsnymfer och andeväsen. Skogen blir platsen för ett möte med det främmande i mig själv, och fortfarande är frågan om de förmodade våldsbrotten helt öppen.
Mitt i allt detta kommer kamera-jaget att möta gruppen med tre ungdomar. De står där med sina jeans och munkjackor, till synes oskyldiga till brott. De är grupperade som rena unga män, som i italienskt renässansmåleri. En av dem lyfter på tröjan och uppenbarar ett djupt sår i sidan – med direkt referens till Jesus. Är det frälsaren som står här bredvid oss?
Nu kommer det märkliga. Kamera-jaget sträcker fram en hand, ett finger som förs in i såret. Jaget, betraktaren, är Tomas tvivlaren, den som tvivlar på Jesu död och återuppståndelse. Precis som jag försatts i tvivel av de historier som berättats och den film som visats. Under min färd genom detta performanceverk har jag matats med antydningar, informationer, cinematografiska klipp och klichéer, som i mitt inre har kombinerats till en hotfull film noir. Men egentligen har jag ju ingenting sett, med egna ögon, bara dragit slutsatser.
Det tycks som om Henrik Lund Jørgensen med sitt verk vill närma sig strömningar i vårt medvetna, uppfattningar som har sin grund i folktro, myter och religion, och som betingat oss att tolka nuet utifrån vissa antaganden. Alla våra beskrivningar av verkligheten vilar egentligen på en medvetandestruktur formad av fiktioner och myter. Det vi kallar rationellt tänkande blir sålunda färgat av det djupast irrationella.
Utgången från bion sker genom en trädörr med dekorativt snidade mönster, precis som ingången. En väg in och ut ur den kyrka vi kallar verklighet.
FARB – The Story about a Polyester Soldier, the 3rd (class) passenger, av den danske konstnären Henrik Lund Jørgensen.
Lilith Performance Studio, Malmö, sep-okt 2012
Läs mer aktuellt om bildkonst som möter scenkonst:
William Kentridge på Documenta 2012 och Avignonfestivalen 2012 >>>