Elisabeth Åsbrink - Smärtpunkten, om Lars Noréns Sju tre
Elisabeth Åsbrink: Smärtpunkten, Natur & Kultur 2009, 352 s
Historien är, grovt kortfattat, följande: Riks Dramas konstnärlige ledare Lars Norén skapar 1998/99 pjäsen och uppsättningen Sju tre med en grupp intagna på den slutna kriminalvårdsanstalten Tidaholm. De intagna spelar sina egna roller. Våren 1999 framförs Sju tre offentligt på Riksteatern vilket väcker medialt ramaskri, främst på grund av rollfigurernas oemotsagda nazistiska budskap. Gränsen mellan verklighet och fiktion anses ha kollapsat. Efter sista föreställningen rymmer en av fångarna och deltar i ett organiserat bankrån som utmynnar i mordet på två polismän i Malexander.
Elisabeth Åsbrink följer en stram dramaturgi och gör i varje moment belysningar utifrån ett omfattande intervjumaterial med Lars Norén, de intagna, teatermedarbetare, filmteam som dokumenterade arbetet, kriminalvårdsansvariga, psykologer m fl. Hon öser också ur floden av debattartiklar som skrivits i ämnet.
Åsbrinks viktigaste insats med denna bok är att hon dementerar de förenklade slutsatser som många dragit. Polismorden var inte en direkt följd av fångarnas teaterarbete, de kunde ha skett ändå. Lars Norén och Riksteatern var inte ansvariga för de brutala brott som förövades.
Men boken resonerar kring en rad psykologiska och institutionella faktorer som kan ha spelat in i förloppet. Sannolikt har de intagnas grandiositet förstärkts av att stå på scen, samtidigt som deras hat mot etablissemanget fick näring av den upprörda kritiken mot deras åsikter. En kritik de inte kunde distansera sig från eftersom de i princip spelade sig själva i det SvDs Lars Ring kallade en ”akut och obehaglig verklighet paketerad som teater”.
Norén regisserade männen som om de vore professionella skådespelare – och lämnade dem efter premiären. Ingen dialog eller psykologisk uppföljning när de attackerades i media. Kriminalvårdens beslutsfattare var å sin sida frikostiga med permissioner. De trodde att Riksteatern kunde hålla koll på dessa tungt kriminellt belastade personer, garantera att inget oegentligt skedde. Men männen var ofta iväg, utanför teatern.
Personligen reagerar jag starkast mot att flera aktörer tycks ha följt personliga impulser och åsidosatt spelreglerna för sina yrkesroller. Inom kriminalvården tummade man på regler därför att man imponerades av Norén. Lars Norén betedde sig inte som chef för Riks Drama utan som en fristående konstnär, dvs skrev, regisserade, stängde om sig och gick vidare till nästa projekt. Det är en gåta att han efter detta fortsätter ha chefspositioner i svenskt teaterliv. Han är en lysande scenkonstnär men tycks helt sakna rollinsikt och förmåga att ta ansvar som ledare inom en offentlig institution.
Publicerad SvD september 2009