Historikern Henry Rousso om det franska "Vichysyndromet" - ett trauma efter andra världskriget

Henry Rousso väckte uppmärksamhet 1987 då han, 33 år gammal, gav ut ”Le syndrome de Vichy, de 1944 à nos jours” (Vichysyndromet, 1944 till i dag). Boken lånade termer från psykoanalysen och beskrev hur Vichyperiodens trauman tog sig uttryck i det kollektiva medvetandet som olika faser av en neuros: ofullbordad sorg, bortträngning och till slut en tvångsmässig fixering vid traumat. Rousso påvisade hur det franska samhällets inre återförening och modernisering under 50- och 60-talen kunnat ske kring vissa politiska myter (om de Gaulles enande roll, om en helgjuten, starkt folkstödd motståndsrörelse etc) men hur denna bild på 70-talet krossades och gav plats åt en skuldtyngd debatt om antisemitism och franska folkets ansvar i Förintelsen - en debatt som varar än i dag.

Henry Rousso blev 1994 chef för det nutidshistoriska forskningsinstitutet Institut d’histoire du temps présent (IHTP), en avdelning av det statliga forskarcentret CNRS. IHTP, som har femton heltidsanställda historiker och ett 100-tal anslutna forskare, sysslar enbart med att kartlägga Frankrikes historia från 1939. Förebilden är det tyska Institut für Zeitgeschichte i München, som har en omfattande historiografi om nazismen. I sitt arbete konfronteras Rousso dagligen med ett lidelsefullt och affektladdat debattklimat. I boken ”Vichy, un passé qui ne passe pas” (Vichy, ett förflutet som inte upphör) 1994, skriven med journalisten Eric Conan, och ”La hantise du passé” (ung Besatt av det förflutna) 1998 tar Rousso upp den passionerade ton som präglar fransk debatt om Vichy, där kraven på att man ”inte får glömma” mynnar ut i en oförmåga att möta nuet och framtiden. När Henry Rousso tar emot SvD för ett samtal frågar jag vad han menar med ”besatt”. Håller vi på att fastna i det förgångna?

- Det finns flera länder som har fått en senkommen polemik om andra världskriget, inte bara Frankrike utan nyligen också Sverige och Schweiz. Ämnena som tas upp är egentligen inte nya, de är ofta välkända för historiker, men när de dyker upp i offentlig debatt får de en betydelse som inte alls är vetenskapligt eller intellektuellt betingad. De får en politisk betydelse. Ett typexempel är affären med de schweiziska bankerna, som fått diplomatiska och internationellt politiska konsekvenser. I Frankrike har det pågått starkt känsloladdade debatter om Vichy i 20 år nu. Men de berör inte bara det förflutna, de får ett direkt inflytande på nuet, även juridiska följder, senast i form av rättegången mot Papon. Man dömde en statstjänsteman, vilket modifierar vår syn på statsbyråkratin under Vichy - men det påverkar också vår syn på dagens myndigheter.

Henry Rousso är intresserad av de förskjutningar som sker i själva sättet att betrakta det förflutna. Han nämner som exempel hur Frankrike 1993 efter upprörda debatter införde en ny nationell åminnelsedag relaterad till andra världskriget (man hade redan 8 maj och Deportationsdagen i april). Man valde den 16 juli, till minne av ”la Rafle du Vel’d’Hiv’”, den

s k ”Velodromrazzian” 16-17 juli 1942, då 13 152 judar arresterades av fransk polis enligt avtal med SS och placerades i velodromen för vidare deportation till förintelselägren.

- Att som här utlysa en nationell minneshögtid för att erinra om ett brott som staten har begått och fråga sig vilket ansvar franska nationen har, det är något helt nytt, som bryter med traditionen för åminnelser. I vårt sätt att etablera ett förhållande till det förflutna går vi inte längre via de ärofulla minnena, via identifikationen med militära och politiska segrar som har varit grundläggande för vår nationella identitet. Nej, förhållandet upprättas utifrån en skuldkänsla och detta är numera ett genomgående mönster i västvärlden.

En orsak till den förändrade synen kan vara att man ger alltmer tyngd åt individers och enskilda gruppers minnesarbete. Henry Rousso diskuterar i ”La hantise du passé” hur historia och minne belyser det förflutna på olika sätt:

- Minnet närmar oss genom fantasin med det förflutna. Att minnas är att närvarandegöra det som har försvunnit. Mitt förhållande till detta är aktivt, känslomässigt, affektladdat, t ex när jag minns mina föräldrar, jag minns min barndom. Även historieforskningen innebär att man närvarandegör det förflutna. Historikern forskar i arkiv, intervjuar vittnen osv. Men han söker inte hålla kvar det förflutna i nuet, utan han gräver fram det för att återföra det på dess rätta plats. Inte glömma bort det eller dölja det, men återupprätta en distans så att man bättre kan förstå sig på det som varit. Historikernas arbete handlar om att upptäcka, analysera och förstå, minnesarbetet handlar om att upphäva distansen.

Henry Rousso argumenterar ofta med dem som säger att vi har en plikt att minnas andra världskrigets tragedi, vi får aldrig glömma:

- Vad är det vi förväntas hålla närvarande? Om det är vår kunskap om perioden, dvs att Vichy begick brott med si och så många offer, så är det självklart viktigt. Men i allmänhet går man längre än så och begär att vi ska hålla själva affekten vid liv, skuldkänslorna. Då tvingas vi in i ett förhållande till det förflutna där vi undanröjer avståndet.

- Dessutom, för att minnas något måste vi antingen ha upplevt det eller åtminstone ha känt till det. Men en av paradoxerna med befallningen att vi har en ”plikt att minnas” är att vi ofta ska minnas saker vi inte ens känner till! Man måste ju i första hand söka en kunskap och det vanligaste i historieforskning är att man gräver fram saker som förut var okända för kollektivet. Vissa grupper hävdar felaktigt att vi har ”glömt” när vi i själva verket inte känner till. Detta ligger ofta bakom missförstånden mellan journalister/minnesivrare och historiker. De har en uppfattning att den historiska kunskapen är fullständigt etablerad och att det räcker att skrapa lite på ytan för att snabbt få fram den. Gör man inte det, så beror det på att någon vill dölja något och att historikerna är kumpaner med staten som inte vill att vi ska veta. Det har funnits perioder då staten på goda och dåliga grunder maskerade fakta om Vichy eller försvårade för forskarna att komma åt arkiv. Men i dag är problemet snarare mängden av information och att den är så heterogen.

Henry Rousso är också medveten om att han är provokativ när han förordar rätten att glömma:

- Ja, mitt yrke innebär ju snarare att jag är för minnet. Men det finns så många faktorer att ta hänsyn till. När vissa kategorier av befolkningen strax efter kriget förordade ett visst mått av glömska var det inte enbart för att släta över statens och samarbetsmännens brott. När man läser memoarer av dem som deporterades, t ex välkända personer som Primo Levi eller Jorge Semprun, då beskriver de alla samma känsla av hur de frestas att bara glömma. Glömma därför att de behöver återupprätta sig själva som individer, leva vidare på nytt. Detta är självklarheter för dem som råkar ut för vanliga trauman, som bilolyckor eller sorg efter någon som dör. Till dem säger man alltid att de måste glömma för att kunna leva vidare. Men när man talar om historiska trauman betraktas det som en synd, ja rentav som ett brott att glömma. Och varför det? Jo, därför att det fanns en viss form av kollektiv och social glömska som i vissa stycken var förkastlig, ibland också rent kriminell. Men det betyder inte att glömskan, som en naturlig process, i sig måste vara förkastlig. Jag anser att man ska kunna acceptera ett slags glömska, inte i bemärkelsen ”jag vill inte veta av det mer” utan i formen att jag läser en bok, jag vänder blad, jag sätter in boken i bokhyllan. Boken finns där, jag tar ut den och läser på nytt när det behövs. Men när ett samhälle blir inkapabelt att vända blad gentemot det förgångna, trots att man tillåter forskning och har ett fritt offentligt samtal, då utgör detta enligt min mening en fara för framtiden.

Den franska minnesdebatten sammanfaller med en kris för den republikanska integrerande samhällsmodellen. Alltfler grupper definierar sin identitet utifrån en kulturell, religiös eller sexuell tillhörighet och endast i andra hand med republiken. Det uppstår behov att skriva en egen historia. Henry Rousso, som själv är jude, för i sina senaste böcker en kritisk diskussion om den centrala plats som Vichy och deportationerna får i den nya judiska historieskrivningen:

- Det som inte tilltalar mig är att man omdefinierar judiskheten i Frankrike på ett negativt sätt, dvs att juden är den som var offer för Förintelsen. Men man kan inte definiera en personlig eller kollektiv identitet enbart utifrån en dödshandling, i förhållande till döden. Man definierar sin identitet i förhållande till livet, omkring ett projekt.

Ett annat motiv för dem som driver minneskampanjer är att förebygga en upprepning och bekämpa den rasism/fascism som uttrycks av Le Pen och Front National. Men inte heller på det planet följer Henry Rousso den allmänna meningen:

- Den verkliga lärdomen av historien, det är inte att tro att den upprepar sig. Det är nonsens, för ingen kan förutsäga om något ska hända igen. Det vi får ut av att blicka bakåt med viss distans och analys är en tydligare förståelse av hur sammansatt och komplex den mänskliga erfarenheten är. Detta kan utöka vår kunskap om människan och det är vad som intresserar mig. Jag vägrar skriva historia för att tjäna någon.

- Vi får heller inte glömma att det krävdes ett krig, ett nederlag och en ockupation för att en regim som den i Vichy skulle komma till makten. Detta ansluter också till debatten om fransk fascism, vissa historiker hävdar att fascismen var ett reellt politiskt alternativ i Frankrike på 30-talet. Men detta är inte sant. Franska republiken stod emot fascismen. Jag ser även det som ett argument mot Le Pen. Alternativet Le Pen är inte oundvikligt, vi befinner oss faktiskt i Frankrike. Här har aldrig ett extremhögerparti vunnit makten, aldrig, utom just under ockupationen. De som varnar för att det kan upprepas glömmer att det endast har inträffat en enda gång och under exceptionella omständigheter.

- De som säger att vi måste minnas Vichytiden för att bekämpa Front National i dag missar sitt syfte. Vi har sett under de senaste 20 åren hur Front National har gjort sina framsteg samtidigt som man mer än någonsin debatterade Vichy. I mina ögon är det snarare två olika symptom på en och samma sjukdom, som härjar i det franska samhället: oförmågan att formulera ett gemensamt politiskt projekt för framtiden.

Publicerad SvD oktober 1998