Filmens födelse – den franske filmhistorikern Jean Douchet om ett 100-års jubileum

I år fyller biograffilmen 100 år. Den föddes i Frankrike, men snart skulle USA ta över som ledande filmnation. En av Frankrikes stora filmkännare, Jean Douchet, berättar här hur det nya mediet etablerades och vilka skillnader mellan europeisk och amerikansk film man kan skönja redan under de första 20 åren.
Filmens födelse brukar dateras till den 28 december 1895. Då organiserade bröderna Louis och Auguste Lumière historiens allra första offentliga filmvisning. Det blev omedelbart en publiksuccé.

Industrin omkring de rörliga bilderna etablerades snabbt och Europa, med Frankrike i spetsen, kom att leda den internationella filmproduktionen fram till första världskriget. Initiativet övergick då till USA och Hollywoods resursstarka filmproducenter. De mest framgångsrika – Fox, Mayer, Warner – var för övrigt judiska emigranter från Östeuropa. De lockade till sig mängder av framstående europeiska regissörer och skådespelare som var med om att skapa Hollywoods drömfabrik.

Människan har i alla tider skapat rörliga bilder: från den tidiga indonesiska skuggteatern till Edisons Kinetoscope. Vad var det som gjorde att filmen föddes just i Frankrike 1895?

– Flera personer bidrog till den tekniska utvecklingen och man kan inte bestämt urskilja en person som skulle ha uppfunnit filmen. Vad vi däremot vet är att Louis Lumière kom på en helt liten teknisk detalj, ”croix de malte”, som fanns i symaskiner. Det var en frammatningsmekanism som kunde föra en perforerad filmremsa förbi en projektorlins.

– I och med detta upphörde filmen att vara privat, avsedd för en person som såg rörliga bilder i en apparat. Filmen blev nu offentlig, 100–150 personer kunde samtidigt se bilderna på en filmduk. Detta var det avgörande steget, som också fick filmen att spridas utanför vetenskapsmännens snäva krets.

Och publiken var omedelbart intresserad?

– Allt var noga uträknat av Auguste Lumière, som hyrde Salon Indien i Grand Café Capucines. Kaféet ligger på en av de stora boulevarderna, i Paris affärscentrum. Han genomförde visningen mellan jul och nyår, när det var massor av folk i rörelse, och drog till sig en stor publik. Hans syften var rent kommersiella. Redan när filmen föddes var den alltså en blandning av konst, vetenskap, industri och kommers.

Det var också i Frankrike det första internationella filmimperiet, Pathé, grundades 1896. Charles Pathé brukade säga att han var först med att industrialisera filmen. Hur etablerades denna industri?

– De första åren fanns faktiskt fyra centra för filmproduktion i Frankrike. Först och främst familjen Lumière. De hade en framgångsrik tillverkning av filmrullar i Lyon. När Lumière skapade kinematografen var det för att kunna sälja mera filmrullar.

– För det andra fanns Georges Méliès. Han var åskådare vid Lumières första visning den 28 december. Méliès var teaterman och trollkarl och såg i filmen en utvidgning av teaterns uttrycksmöjligheter. Han byggde världens första studio där han spelade in sina filmer. Men han var framför allt konstnär och saknade styrkan i en industriell struktur.

– Den tredje var Léon Gaumont, tillverkare av fotografiska och optiska apparater. Filmen gav honom möjlighet att sälja mer av dessa apparater, så han etablerade också en filmindustri, dock inte så renodlat kommersiellt inriktad som Pathé.

– Pathés specialitet var ljudet. Han var grossist för alla dem som på marknader sålde Edisons fonografrullar, vilka var en stor publiksuccé. Även Pathé var med på Lumières första föreställning. Både han och Méliès framställde sina egna kinematografapparater och började konkurrera med Lumière.

– Det intressanta med Pathé är att han via fonografverksamheten från början hade ett distributionsnät, eftersom även filmerna visades på marknader. Pathés sätt att producera och distribuera filmer blev sedan en modell för all filmindustri, även i Hollywood. Kommersiellt och industriellt var Pathé på så sätt en föregångare och ett geni.

Vad för slags filmer producerade man dessa första år?

– Alla tog efter Lumières koncept. Man gjorde enminutsfilmer som kallades vyer, i grunden rörliga vykort. Man ställde upp en kamera ute på gatan och filmade folk.

Det brukar sägas att Georges Méliès uppfann spelfilmen.

– Egentligen var det bröderna Lumière som skapade de första fictionfilmerna. Sådana små historier roade publiken, men de togs inte på allvar, som de rörliga vyerna. Under 1897 började just Méliès alltmer införa berättande i filmerna. Han var också först med att använda sig av trickfilmning. Men alla andra härmade. Så fort någon hade kommit på något nytt kopierades det överallt.

Hur reagerade publiken på detta nya medium?

– Publiken älskade det här. Man bör minnas att pressfotot vid denna tid knappast existerade. Folk hade inte en fotografisk uppfattning av händelser i nuet. Méliès var först med att rekonstruera aktuella nyheter i studio. När han 1899 visade Dreyfusprocessen i rekonstruerad studioversion var publiken övertygad om att de såg verkligheten. Samma sak när han framställde Edward VII vid Westminster Bridge – alla trodde att det var verkligt. När sedan även Pathé visade en Dreyfusrättegång – ja, då såg publiken det som en annan nyhetsfilm!

Uppstod det vid denna tid någon debatt om filmens möjligheter att ge en subjektiv tolkning av verkligheten?

– Nej, inte ännu, av den enkla anledningen att filmen var föraktad av borgerligheten och de ledande klasserna. Filmen visades ju på marknader och betraktades som en vulgär förströelse för tjänstefolk och populas. Det enda man på sin höjd krävde var att filmerna inte skulle vara omoraliska.

När började man bedriva seriösa diskussioner om film?

– 1908, i och med den första så kallade konstnärliga filmen, L’assassinat du Duc de Guise – även med konstnärliga filmer var Frankrike först. Producenterna, som hade tjänat massor med pengar på marknadsvisningarna, ville att filmen skulle bli respektabel och de byggde riktiga biografer i centrum av städerna. De liknade teatrar, fast var ofta lite mer fantasifulla och galna i arkitekturen – tyvärr är nästan alla borta i dag. Med dessa fina salonger sökte man nå den borgerliga publiken. Men det är uppenbart att det inte räckte med enkla, burleska komedier.
Man var tvungen att erbjuda seriösa föreställningar som bevisade att filmen är en konstart.

– I L’assassinat du Duc de Guise medverkade stora namn ur det konstnärliga etablissemanget, bland annat från franska akademin och Comédie Francaise. Även borgarna kunde därmed gå på bio med sina barn. I och med detta började man också uppmärksamma vilka värderingar som förmedlades via filmen.

– Redan före 1908 kan man dock urskilja ideologiska mönster: exempelvis hos bolaget Gaumont, som drevs av katolska högermän. I dess filmer framställdes arbetarna oftast som alkoholister. Bra och dygdefulla personer var de bara när man ville jämföra med arbetare som uppför sig illa och går emot arbetsgivaren.

Var det vid denna tid någon skillnad mellan europeisk och amerikansk film i de värderingar som uttrycktes?

– Ja, i Europa rotades de ideologiska mönstren i filmen lite av sig själva. I USA var det mer beräkning och politisk styrning bakom. Omkring 1900 hade USA ju en stor invandringsvåg. I allmänhet var det fattiga människor, som saknade bildning och heller inte kunde språket, som kom. Amerikanerna, som alltid har handlat pragmatiskt, såg då filmen som ett fantastiskt instrument för att lära ut vad USA är och står för till dem som ville bli amerikaner.

– Det fanns redan från början ett intresse på högsta nivå i Washington. Amerikanerna har alltid haft verkligt politiska intentioner med sin filmproduktion.

– Filmen ingick snart i en propaganda som gick ut på att tala om för världen att det är bra att vara amerikan. En del av denna ideologi var det lyckliga slutet, ”the happy end”, som Hollywood systematiskt tillämpade från början av 1910-talet. Filmen skulle underhålla och beröra publiken men samtidigt få folk att drömma vidare när de lämnat salongen. Därför var det lyckliga slutet obligatoriskt, och det gäller ju för övrigt än i dag.

Kan man säga att europeisk film vid samma tid var mer konstnärligt sökande och mindre politiserad?

– Nja, inte generellt sett. Det land som var konstnärligt mest intressant omkring 1910 var Danmark. Där fanns en betydelsefull filmproduktion som dessutom hade fritt tillträde till den tyska marknaden – tyskarna själva satsade alla pengar på tung industri och betraktade filmen som ett frivolt, typiskt franskt påhitt.

– Danskarna, liksom skandinaverna i övrigt, var i två avseenden före alla andra: i sina skildringar av folks seder och i scenografin. Den naturalistiska scenografi som utvecklats inom teatern i uppsättningar av Strindberg och Ibsen tilllämpades på filmen.

Danska filmer visades både i Europa och USA. Och fram till första världskriget hade Frankrike en ledande ställning i internationell filmindustri. Men under kriget övertog USA och Hollywood initiativet. Vad var det som hade hänt?

– I Frankrike mobiliserades alla i kriget – regissörer, skådespelare och tekniker. Men 1915 insåg regeringen att filmen var ett nödvändigt instrument för att upprätthålla moralen hos militärer och civila. Så filmfolket kallades tillbaka för att skapa nya spelfilmer.

– Tyskland hade dittills haft utländska filmleverantörer, särskilt danskar och fransmän. En viktig del av utbudet var Gaumonts och Pathés journalfilmer. Men det innebar att man under kriget stod med fiendens nyhetsfilmer! Då förstod tyskarna hur oerhört viktigt det var att ha en inhemsk filmproduktion. På två år byggdes den fantastiska filmstaden UFA. Och efter Versaillesfreden, när Tyskland i stort sett var utblottat, använde man sig av filmen för att på nytt komma in på de internationella ekonomiska marknaderna.

– I Frankrike däremot upptäckte både Pathé och Gaumont att de ekonomiskt höll på att förlora filmkriget till amerikanerna. Så de gav upp, sålde sig helt enkelt till USA. Frankrike, som alltså var på vinnarsidan i kriget, förlorade striden om filmen. I Europa blev tysk film ledande.

1915 kom D W Griffiths historiska storfilm Nationens födelse, som handlar om amerikanska inbördeskriget. Varför är den så viktig i filmhistorien?

– Griffith hade en fundamental betydelse för filmen som självständig konstart. Med Nationens födelse skapade han ett konstnärligt mästerverk som dock byggde på en avskyvärd ideologi – sydstatsandan, rasismen osv. Han införde en berättarteknik som sedan blev utmärkande för amerikansk film: det gäller att få folk att tro att det man beskriver är verkligheten, samtidigt som man utesluter och avstår från att ta upp alla problem i denna verklighet. Det är intressant att se hur skickligt Griffith suddade ut de verkliga problemen och ledde publiken i en viss riktning. Han fick publiken att ta ställning för Ku Klux Klan, mot dessa otäcka negrer som inte vet att hålla sig på sin plats!

– Amerikansk film har alltid haft en propagandafunktion. Men den väsentliga skillnaden mot sovjetisk film, som också hade ett politiskt propagandasyfte, var att det hos ryssarna var uttalat, öppet, medan amerikanerna alltid har förmedlat ideologin i maskerade former.

Inordnade sig även de stora komikerna i denna etablissemangets strategi? Man får annars intrycket att de snarare förmedlade ett uppror, till exempel Chaplin när han jagas av poliser?

– Farserna och filmerna som byggde på förföljelser skapades ursprungligen i England och Frankrike. Omkring 1910–12 tog amerikanerna efter och utvecklade dessa genrer på ett enastående sätt. Det uppstod en hel amerikansk skola med stora, kända komiker som Chaplin, Keaton, Laurel och Hardy.

– Deras filmer integrerade subversionen och upproret i ett system som ändå hyllade rättvisan och de goda avsikterna. Är man rättvis och godhjärtad, då når man långt. I förföljelseschemat avspeglas det som är själva grundtemat i amerikansk film: att definiera vem som är god och vem som är ond.

– Europeisk film sysslade mycket mer med gott och ont, som metafysiska begrepp, exempelvis i Carl Dreyers filmer. Där sker ingen urskiljning av förment goda och onda personer. Men i amerikansk film, och det gäller än i dag, har man denna uppdelning. De goda måste alltid vinna.

Till sist: Har filmmediet förändrat vår syn på världen? Är det viktigt att fira detta 100-årsjubileum?

– Ja, filmen har lärt oss att observera detaljer och sätta dem i relation till varandra. Dessutom har filmen infört ett mer direkt, intuitivt sätt att varsebli verkligheten.

– Jag tror inte så mycket på jubileumsfirande, för ofta innebär det att man sedan för gott begraver festföremålet. Men om man vill hylla filmkonsten borde man i varje land välja ut och visa tio filmer som varit avgörande för filmkonstens utveckling.

Publicerad i Populär Historia 2/1995