Young British Artists (YBA) - utställningen Ant Noises 2, Saatchi Gallery 2000
En av de mest sympatiska egenskaperna hos de Young British Artists (YBA) som reklamgurun Charles Saatchi har lanserat är att de i sin konst sätter sina egna liv, sina egna kroppar och sin egen smärta på spel för att utforska verkligheten. Detta personliga fysiska engagemang i den värld de skildrar ger deras verk en uppriktighet, ett tilltal, som man inspireras att gå i dialog med. De lyckas därmed avvärja den ytliga mediala kult som skapats kring deras konst. Skulptören Ron Mueck utnyttjade sin personliga sorg som en resurs i ett numera legendariskt och känslostarkt porträtt av sin döde far. Denna lilla, hyperrealistiska vaxdocka, ”Dead Dad”, presenterades vid Royal Academys ”Sensation”-utställning 1997, där YBA-konsten fick sitt stora genombrott. Mueck har nyligen visat sina senaste verk på Anthony d’Offay Gallery. Denna gång får han fram det ömtåliga livet hos en liten, gammal kvinna (hans mor?), som ligger på en mycket stor dödsbädd. Intill denna sköra, döende individ placerar han en groteskt stor, Buddhafet, naken man med hotfull blick. Med dessa överdrivna proportionsförskjutningar överför Mueck sina egna känslor av ömhet och fruktan på betraktaren. Vi blir omedvetet delaktiga i hans neurotiska relationer.
Medan Tracey Emin besvärjer de svarta hålen i sitt psyke med högljudda, självutlämnande konstverk går hennes väninna Sarah Lucas mera in i en sarkastisk attityd till den egna kroppen och det erotiska spelet mellan könen. Lucas förlöjligar sig själv med fotot ”Two Fried Eggs” – ett självporträtt där hon satt två stekta ägg i stället för sina bröst. Hon genomskådar också erotiska klichéer i deras programmerade sensualism med bilden ”Chicken Knickers”, där en slaktad kyckling hänger från en kvinnas underkropp och hålet av det avhuggna huvudet motsvarar vaginan. Mera fantasifull är Sarah Lucas i installationen ”The Pleasure Principle”, ursprungligen gjord för Freudmuseet, där hon skapar en erotisk scen av ett engelskt matsalsmöblemang i mahogny. Ett neonljusrör står som penetrerande fallos mellan två stolar, som är klädda i dam- respektive herrunderkläder. Scenen visar den underliggande erotism som utgör ett osynligt spänningsfält vid det borgerliga middagsbordet. Samtidigt är underkläderna löjeväckande osexiga. Sarah Lucas blottar sexualitetens banala, patetiska uttryck, men problemet är att hon inte vågar peka mot något mera genuint. Hon dömer sig själv och andra med nedgörande sarkasmer.
På Ant Noises 2 har både Damien Hirst och Gavin Turk tagit livet av sig själva. Hirst med en av sina karakteristiska glasvitriner, där han brukar presentera döda djur i formalin. Här är det ”Contemplating a Self Portrait (as a Pharmacist)”, där konstnärens attribut – staffli, pannå, palett och rock – har glasats in i en hermetiskt sluten bur med en spegel. Hirst ironiserar över konstnärers narcissism, deras uppskruvade kult av den egna, slutna världen, som egentligen är oåtkomlig för betraktaren på andra sidan glasrutan. Lustigt nog är hans glasbur placerad mittemot Tracey Emins obäddade säng, ett verk i vilket många ser enbart ett stycke självbespeglande antikonst. Men medan Tracey Emin hejvilt ropar på hjälp med sin konst förefaller Damien Hirst mera resignerad och betraktar med ironisk distans hur även konsten omfattas av problemen med vår tids inglasade, virtuella ickekommunikation.
Emin-Hirst-Lucas är stjärnorna på Ant Noises 2, men här finns även välgjorda nya verk av bröderna Dinos och Jake Chapman och Gavin Turk. Chapmans presenterar en Goyainspirerad teckningssvit om krigets groteskerier. Framför den står dockskulpturen DNA Zygotic, en genetisk katastrof med 16 plastigt glada flickdocksansikten siamesiskt sammanväxta runt fyra anushål och en fyrbent kropp.
Gavin Turk har gjort en vaxdocka av sig själv utklädd till en död Che Guevara på lit de parade. Vill han därigenom peka på den uttalat politiska konstens död? Är konstnären i dag en död gerillaledare? Finns det inga fler revolutioner? Turk utgår från sin egen kropp för att ställa frågor om konstens omstörtande kraft.
YBA-konstnärerna på Ant Noises 2 är trovärdiga därför att de är personligt delaktiga i den samtid som de kritiskt granskar. Det är intressant att jämföra med generationskamraten Gillian Wearing (som fick Turnerpriset 1997), just nu aktuell på Serpentine Gallery. Gillian Wearing söker upp utstötta, ofta missbrukande individer i det brittiska samhället. Med foto och video söker hon dokumentera individer som inte längre har en social mask att försvara. Hon framhåller att hon under lång tid fraterniserar med sina ”objekt” för att få deras förtroende och kunna filma dem. Wearing visar allt från stapplande gatualkisar till folk som slåss. Hennes verk bär alltför mycket stämpeln av tv- och tidningsreportage för att bli gripande. Och viktigast av allt: hon står själv utanför, som en stundtals överlägsen voyeur. Kanske är konstnärens viktigaste gåva till oss i dag att han/hon personligen engagerar sig i den absurda verklighet vi har att ta ställning till. Just därigenom får vi den efterlängtade länk som gör verkligheten till en realitet, inte bara till ännu ett flyktig sensation.
Publicerad SvD oktober 2000