Venedigbiennalen 2009

Nog är det symptomatiskt att Biennalutställningen inleds med Michelangelo Pistolettis installation Twenty-Two Less Two (2009) med 22 sönderslagna helfigursspeglar i barocka guldramar. Omöjligt att få en hel bild av sig själv i dessa landskap av skärvor. Det är alltså här världsbyggarprojektet kan börja, i en krossad självbild. Den svarta fonden bakom spegelglasets splittrade bitar antar olika former, ni vet som Rorschachtavlor, oformliga bläckplumpar ur vilka man associerar fram nya bilder.

Människan tycks ha en outslitlig förmåga att sammanfoga skilda visuella element och intryck till en begriplig helhet. Det kan behövas när man går runt på Biennalen. Den sydafrikanske konstnären Moshekwa Langa har byggt upp en minutiös storstadstopografi av sytrådar, garn, flaskor, leksaksbilar och minidekorer i Temporal distance. I den turkiska paviljongen finner man en annan utopisk modellstad, Exploded City. Ahmed Ögüt har utformat modeller av byggnader som sprängts sönder i de senaste decenniernas krig och terroristattentat. Här återuppstår nationalbiblioteket i Sarajevo och den bombade bron i Mostar bredvid skyskrapor och moskéer från Irak och Libanon, och på en gata står den röda Londonbuss som sprängdes i ett attentat 2005. Ögüt undersöker vilka minnen och känslor vi kopplar till dessa byggnader före och efter explosionerna.

De flesta av Biennalens verk presenterar inte något slutgiltigt, ofta handlar de om berättelser vi själva diktar i relation till bildkonsten. I verket MIND-GAME (2009) uppmanar holländska Madelon Vriesendorp betraktaren att skapa egna scenarion utifrån en surrealistisk leksaksvärld i ett stort dockskåpsliknande rum. Hon har satt ut djur- och människofigurer med diverse udda objekt i en färgglad dekor. I en premiss skriver hon att mannen vi ser kan vara både jägare och healer, kvinnan kan vara både mor och trollpacka. En tärning laddar hon med ledorden passion och öde. Ur dessa förutsättningar kan vi besökare kombinera ihop figurerna till olika situationer, projicera in oss själva i leken som vi så självklart gjorde när vi var barn.

Verkligheten blir ju till först när vi har laddat den med mening, med historier och myter. En av våra största myter handlar om Edens lustgård, själva urbilden för det mänskliga projektets begynnelse. Svenskan Nathalie Djurberg har till Biennalens utställning gjort en fantastisk iscensättning, Experimentet, med en grotesk och brutal version av vad som kanske hände där i Eden. Djurberg har konstruerat en mörk sagovärld av jätteplantor i brokiga färger. En abstraherad operaaktig musik av Hans Berg fördjupar rummets oroliga stämning. På tre dukar, uppsatta på olika platser i ”trädgården”, visas animerade filmer där lerdockor agerar. Det är inte precis någon förskönad biblisk idyll. Tvärtom dyker Nathalie Djurbergs lerfigurer ner i människans primitiva drifter. Här gestaltas sexualiserade delobjekt i stympade kroppar, en djurisk sexualitet och förhistoriska mänskliga relationer som saknar skydd i normer och regelsystem. Samtidigt har dockfigurerna något paradoxalt oskuldsfullt och rörande över sig. Experimentet kan sägas handla om vad och vem vi är innan vi satt etikett på vad och vem vi är, innan våra kroppar och väsen tagit plats i kulturella, sociala och politiska roller. Helt rättvist har Djurberg fått Silverlejonet som utställningens mest lovande unga bildkonstnär.

Man är riktigt stolt över att vara nordisk på denna Biennal. Danmarks paviljong har slagits samman med den nordiska till ett lyckat gemensamt koncept. I de båda husen har den dansk-norska konstnärsduon Elmgreen & Dragset agerat curators/regissörer och skapat inramning till en fiktion, lite som en film. Det danska huset är rentav till salu, enligt en mäklarskylt utanför. När man kommer in i hallen anar man genast våldsamt uppbrott. Husnycklarna ligger på ett bord med en bukett blommor och på spegeln ovanför står: ”I will never see you again!”. I biblioteket har Elmgreen & Dragset byggt en trappa som slagits sönder. Det stora, dukade matsalsbordet, med den ironiska titeln Table for Bergman, har spruckit mitt itu, som om här skett ett emotionellt jordskalv. All inredning i detta hus är konstverk av nordiska och internationella konstnärer. Allra mest sarkastiskt är Teenage Room av Klara Lidén, ett utbränt, förkolnat tonårsrum med en öppen flyktlucka ut i trädgården. Det vi ser och upplever ger ledtrådar till ett drama om en dysfunktionell familj.

Intrycket blir inte bättre när man i swimmingpoolen utanför ser en påklädd död man ligga och flyta. I den nordiska paviljongen fortsätter fiktionerna. Där handlar det om en ensamstående, homosexuell, modern man, med den rätta smaken i inredning och konst. Även här har man satt internationell samtidskonst bland danska PH- och Le Klint-lampor och Montanahyllor. I båda de nordiska husen krossas myterna om det trygga hemmet, vårt materiella välstånd och den utsökta nordiska smaken. Installationerna ironiserar över hur människor – i synnerhet konstpubliken! – iscensätter sina privata rum som offentliga platser, köper sig läckra självbilder genom konst och design. Men bakom den stilrena polityren och goda smaken lurar hot, ångest och smärtsamma uppbrott. Det återför oss till Nathalie Djurbergs oromantiska lustgård och Pistolettos krossade speglar. Konsten i dag skapar världar och nya tänkbara berättelser om verkligheten. Men den ger oss också verktyg att genomskåda och våga överge alla falska illusioner i de ideal och självbilder vi redan har.

Publicerat i Österlen 360° 3/2009

Venedigbiennalen arrangeras för 53dje gången och pågår i Arsenale och Giardini samt på en mängd andra platser i Venedig t o m 22/11 2009. Info: www.labiennale.org