”Un spécialiste” - en film om rättegången mot naziförbrytaren Adolf Eichmann

I april 1961 inleddes i Jerusalem en av århundradets mest uppmärksammade rättegångar – mot den före detta SS-officeren Adolf Eichmann. Han åtalades för delaktighet i den ”slutgiltiga lösningen” genom att ha organiserat tågdeportationer av judar från hela Europa till koncentrationslägren. Eichmann dömdes för brott mot mänskligheten och hängdes i maj 1962. Processen var den första i sitt slag som videofilmades i sin helhet, och israelerna kunde även följa den i dagliga radioutsändningar. Av filmmaterialet har dock aldrig visats annat än fragment med utvalda ”höjdpunkter”. Många har en vag bild av den åtalade mannen i den skottsäkra glasburen, en outgrundlig representant för absolut ondska. Den totala dokumentationen, 350 timmar videoband, hamnade på ett arkiv vid hebreiska universitetet i Jerusalem där den legat osorterad – vissa band låg staplade på en toalett – och nästan fallit i glömska.

– Eichmannrättegången är något ständigt närvarande i israelernas kollektiva medvetande, en referens. I skolan fick vi lära oss åklagare Hausners öppningstal utantill. Man minns särskilt vittnesmålen från de överlevande, hjältarna som gjort uppror mot nazisterna – och så den ikonlika bilden av mannen i buren, som inte säger annat än att han lydde order, att han inte var ansvarig. Eichmann själv är märkligt obefintlig i det allmänna medvetandet om rättegången. Det som intresserade mig var att vända på perspektivet och i stället rikta blicken mot den anklagade för att utvidga frågeställningarna om lydnad, konformism, vems order som räknas osv, berättar Eyal Sivan.

35-årige Eyal Sivan har tidigare gjort filmer som kritiskt tar upp hur minnet om Förintelsen används i undervisningen. Han har även behandlat den palestinska frågan och diskuterat den israeliska statens natur, senast i en lång intervjufilm med den kontroversielle filosofen Yeshayahu Leibovitz, som uppmanat unga israeler att vägra göra militärtjänst i de ockuperade territorierna. Eichmannfilmen har Sivan gjort tillsammans med Rony Brauman, välkänd fransk skribent och engagerad debattör i humanitära frågor. Han var 1982-94 ordförande för Läkare utan gränser och har i Etiopien, Rwanda och Jugoslavien konfronterats med deportationer och folkmord. Sivan och Brauman har gjort ett omfattande arbete för att komma åt videobanden från Eichmannprocessen, sortera dem, restaurera dem och sammanställa filmen. Deras porträtt av Eichmann följer den bild som tecknas i den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendts (1906-75) bok ”Eichmann i Jerusalem – en rapport om ondskans banalitet”. Sivan och Brauman redogör för sina syften med filmarbetet i en debattbok, ”Eloge de la désobéissance” (Hyllning till olydnaden).

Det första och mest slående med ”Un spécialiste” är dess ospektakulära karaktär. Den utspelas i tretton tablåer. Vi lämnar aldrig rättssalen. Snabbt kommer man in i den juridiska logiken och rytmen: paragrafer, definitioner, citat från förhör, tystnader och översättningar. Under rättegången, som förs på hebreiska, används flera språk, särskilt tyska, och en fjärdedel av tiden går åt med tolkningsarbete. Det är en oändligt mödosam procedur, som påminner om att även brott mot mänskligheten måste fastställas med bindande bevis. I rätten räcker det inte med moraliska och politiska övertygelser. Man hinner uppleva en viss leda, till och med i denna korta filmversion. Ibland reagerar åhörare i salen ljudligt, till huvuddomaren Landaus vrede: håll era känslor för er själva, dundrar han och hotar med att utvisa alla ur salen. Även vittnen, som varit med om de värsta fasor, uppmanas att vara sakliga.

Det andra starka intrycket är förstås Adolf Eichmann själv, den som åklagaren kallar ett ”vilddjur i djungeln”. Bisarrt nog ger rättegången en iscensättning som tycks illustrera hans grå byråkrattillvaro. Han befinner sig rentav i sitt rätta element, omgiven av stora högar med pärmar, svarar helst inte utan att konsultera ett dokument, visar respekt och eftersträvar precision när han reser sig och tilltalar sina överordnade, dvs domarna och åklagaren. Eichmann ingår på nytt i en hierarki och glasburen ger honom, då som nu, en distans till offren och verkligheten. Hans språk är uppbyggt av byråkratiska klichéer, han redogör för sina uppgifter som expert på ”transporttekniska angelägenheter”. Han beklagar de oangenäma situationer som kunde uppstå vid transporterna när lokala poliser inte följde direktiven från Berlin och det ”kaos” som utbröt när tågen inte avgick i tid (!). Eichmann är inte någon manisk antisemit, hans omänskliga brott är att han vägrar reflektera över realiteten i de order han utförde. Vid ett tillfälle i filmen blir han dock mer personlig: det är då en av domarna avviker från hebreiskan och tolkningen för att på tyska fråga Eichmann om han aldrig led av samvetskonflikter. Där uppstår en intim dialog mellan två män.

Det finns givetvis en fara i att göra ett sådant närporträtt av en historisk brottsling. Dels bryter Sivan/Brauman radikalt med den klassiska filmstereotypen av ariska, hysteriskt rytande SS-officerare, dels tar de risken att väcka sympati för Eichmann. Rony Brauman förklarar att filmen just avser att avmytologisera gestalten, ge publiken en chans att själv bedöma om Eichmann är uppriktig:

- Risken med denna film är snarare att den låter en mer problematisk sanning utmana de historiska efterkonstruktionerna om vad som är ont, gott och moraliskt, säger Brauman, och Eyal Sivan tillägger:

- Den stimulerande paradoxen är att göra antihjälten till hjälte, att utmana tanken. När vi lyssnar på offren får vi en medkänsla, en närhet och ett deltagande, men detta väcker inte en politisk reflektion. Ställda inför bödeln tvingas vi tänka till, på grund av hans skräckinjagande mänsklighet. Man kan då fråga sig om det är farligt att tänka. Det finns de som säger ja, som hävdar att det är omöjligt att omfatta Förintelsen med en rationell tanke. Vår position är den rakt motsatta. Vi menar att den politiska reflektionen måste utgå från det ondas aktörer och att det är icke-tänkandet som är en fara.

Jag påpekar för Rony Brauman och Eyal Sivan att jag tror ”Un spécialiste” ändå kräver en viss mognad av sin publik. Jag finner att den som filmdokument kommer naturligt efter Claude Lanzmanns ”Shoah” (1986), som på ett grundläggande sätt (i tolv timmars film) ger ordet åt de överlevande från Förintelsens läger. Det finns ett slags moralens logik som gör att det vore svårt att reflektera politiskt över bödlarnas personlighet om inte offren redan hade placerats i centrum. I ”Un spécialiste” finns några utdrag ur överväldigande vittnesmål, men filmen har också en sekvens som i bild- och ljudfragment på ett nästan frivolt sätt ”bläddrar igenom”en lång rad vittnen utan att stanna. Filmen förutsätter att vi kan deras historia.

-- Lanzmanns ”Shoah” är ett monument, som dominerar filmerna om Förintelsen, tycker Rony Brauman. Vi är medvetna om att vi kommer efter den. Ändå vill jag hänvisa till Hannah Arendt, som redan 1961 i sin rapport från Eichmannrättegången inriktar sig på en diskussion om Eichmann-figuren, just därför hon menar att det väsentliga som kan sägas om grymheterna i lägren redan är känt då. Vi behövde inte invänta ”Shoah” för att lära oss att Förintelsen var en absolut grymhet. Vår film hade varit möjlig ändå.

Eyal Sivan håller med om att filmhistorien behövde dokumentera vittnenas berättelser, men han hoppas att ”Un spécialiste” skall kunna bidra till en ny fas i minnesdebatten:

-- Jag betraktar inte Lanzmanns ”Shoah” som en utgångspunkt för vår film. Tvärtom anser jag att den markerar en avslutning på en viss kultur kring minnet av Förintelsen, som inleddes med Eichmannrättegången. ”Un spécialiste” bryter snarare med den minneskultur som förmedlas i ”Shoah”, för vi sätter SS-mannens ord i centrum. Det dramatiska här är skrivbordsmördarens ord, som på en gång är väldigt nära oss och ändå så distanserade från de handlingar han begått.

Publicerad SvD juni 1999