Tate Modern och måleriets kraft

Jag gjorde häromdagen ett intressant återbesök på Tate Modern i London. Skulle visa museet för en tillrest gäst från Malmö. Vi infann oss då portarna slogs upp, klockan tio, och påbörjade en nyfiken rundvandring i de fyra temasektionerna. Louise Bourgeois tre fascinerande höga torn, som välkomnar besökaren i turbinhallen, avstod vi från att gå upp i, då där raskt bildades prydliga engelska köer till skulpturernas smala trappor. Det kändes onödigt att börja med en innehållslös väntan.

Den första timmen av besöket var njutbar.Då gled man runt bland konstverken, uppfattade ironier och meningsfulla samband i kombinationen av till synes oförenliga konstnärer från olika tider: Matisse-Marlene Dumas, Giacometti-Barnett Newman eller Bonnards badrumsmotiv och Sam Taylor Woods video med en naken dansande man. Mark Rothko-rummet kändes fullt av rymd och förtätad mystik. Vi läste och diskuterade kuratorernas pregnanta konstanalyser på små skyltar. Men efterhand fick promenaden en annan prägel. Det blev allt svårare att få en överblick i varje sal. Kuratorernas intelligent organiserade stilkonfrontationer försvann, eller rättare sagt, var omöjliga att uppfatta. Detta berodde på att den fulla effekten av Tatefenomenet nu gjorde sig gällande. Museet blev alltmer proppfullt. Man fick pressa sig fram i vissa rum, lägga upp strategier för att komma över till Richard Longs väggfresk mittemot Monets näckrosor, utan att snubbla över Longs lilla stenhög på golvet, och utan att döda det gryende konstintresset hos den tvärhandshöga treåringen som stod med mamma i hand. Vissa spektakulära verk, såsom Joseph Beuys blixtnedslag i ett tungt klippblock av granit, miste sin imposanta effekt. Det framstod nästan som banal, offentlig gatukonst, sådan där man bara skyndar förbi utan att lägga märke till. Vissa installationer och skulpturer, till exempel av Tony Cragg och Richard Deacon, Arman och Cesar, som återanvänder det moderna samhällets restmaterial och –produkter, kunde se ut som bara kvarglömt skräp. Tankar om den moderna kulturens tomhet, som många konstnärer ger uttryck för i sina verk, kvävdes av kroppar och röster. Det blev alltmera påtagligt att konstens individuella tilltal och drabbande kraft avvärjdes i detta vimmel av besökare, som liksom var bedövade av en märklig kollektiv likgiltighet.

Konsten har i viss mån blivit offer för Tate Moderns enorma succé. Museet fick redan på sina första två månader över en miljon besökare, tre gånger mer än beräknat. Så är ju inträdet också gratis och i dagens England är det högsta mode att titta på samtida konst. Men intressant nog är det alltså just de allra modernaste verken och konceptuella installationerna som blir mest lidande av konstens popularitet. De verk som Tate Modern skapades för. Bäst står sig måleriet, gärna stora kompositioner eller färgstarka, konturmålade tavlor. Andy Warhol fungerar utmärkt, liksom Jackson Pollock, Francis Bacon och Patrick Caulfield. Picassos Gråtande kvinna är och förblir en höjdpunkt på Tate Modern, trots att den skyfflats undan i en illa belyst hörna. Målningar, som formulerar ett tydligt tilltal från en vägg, integrerar ett djup och en resonans som inte störs av att många tittar på dem samtidigt. Måleriets genomträngande kraft bekräftas för övrigt ytterligare i Londons just nu vackraste utställning, med Rembrandteleven Gerrit Dou (1613-1675) på Dulwich Picture Gallery. Ett 40-tal små målningar, uteslutande med interiörer eller gårdsscener från Leiden, iscensätter individens frågande förhållande till konsterna, universum och samhälle. Och de rymmer tystnad, något som ofta saknas i den bullriga, självförhävande moderna konsten.

Listiga forskare i Dous hemland, Holland, har förresten presenterat biologiska förklaringar på konstnärligt geni. De lär ha kommit fram till att Picassos visioner med människors uppbrutna anatomi beror på att han sannolikt led av migrän. Just så förvridna ser vi ut för migränpatienter. Idén att tolka konst medicinskt är förvisso inte ny. Tidningen The Guardian erinrar om professorn i oftalmologi Patrick Trevor-Ropers bok The World Through Blunted Sight från 1970. Trevor-Roper diskuterade där hur synfel har kunnat påverka kända konstnärers stilar. Monets val av färgskalor skulle kunna ha ett direkt samband med hans starr, enligt Trevor-Roper, och El Grecos långa, utdragna människofigurer kan ha fått den formen därför att han var astigmatiker. Tack och lov visar både Dou-utställningen och Tate Moderns kvalitetsmålningar att konsten står oberörd av dessa i och för sig tankeväckande men reduktionistiska vetenskapliga spekulationer. Men vi får väl vara glada så länge det varken finns botemedel eller glasögon som kan normalisera stora konstnärers ”sjuka” syner.

Publicerad SvD september 2000

Tate Modern och måleriets kraft

Senaste inlägg

Kategorier