Roland Barthes hälsar på igen: sorgedagbok och anteckningar från Kina
Den franske essäisten och litteraturkritikern Roland Barthes hade en unik förmåga att skriva texter som förenade knivskarpa analyser med ett förtroligt tilltal. Han fångade den läsande allmänheten redan 1957 med essäsamlingen Mytologier, som beskrev fransmännens småborgerliga liv och moden i litterära fragment. En annan internationell storsäljare blev Kärlekens samtal. Där tolkade han kärlekens språk och uttryck mot en kulturhistorisk fond av poesi, filosofi, konst och populärkultur. När den utkom 1977 räknades den då 62-årige Roland Barthes till Frankrikes intellektuella elit, med personer som psykoanalytikerna Julia Kristeva och Jacques Lacan och filosofen Michel Foucault.
Den ena heter Carnets du voyage en Chine, Reseanteckningar från Kina, och den andra heter Journal de deuil, Sorgedagbok. Båda böckerna är typiska för Barthes sätt att i korta texter utforska ett stycke verklighet genom teckensystem och strukturer. I det ena fallet är studieobjektet en resa till Kina 1974, i det andra fallet analyserar han sin egen sorg efter att hans mamma dog 1977. Han försöker inringa ett slags fenomenologisk kärna, alltså själva den materiella eller känslomässiga realitet som språket ska översätta, och så undersöker han hur språk på olika nivåer kan möta eller förvanska vår upplevelse av tinget eller erfarenheten.
Reseanteckningarna från Kina är både roliga och intressanta. Barthes ingick i en delegation av franska intellektuella kring tidskriften Tel Quel som 1974 var inbjudna till Kina. Det var en tillrättalagd propagandaresa som stärkte maoismens inflytande i den franska intelligentian. Barthes, som tidigare hade gjort en bok om Japan, skrev vid återkomsten en text i Le Monde. Han avdramatiserade alla politiserade värderingar för eller emot Kina och beskrev samhället snarast som överraskande färglöst. Här i anteckningarna får man dag för dag följa hans iakttagelser på plats.
Han gör en opassionerad strukturell läsning av de situationer som iscensätts. Besök på fabriker, sjukhus, skolor, teatrar, i mönsterfamiljer och så vidare. Överallt samma ideologiska, präktiga presentationer, som Barthes kategoriserar som tegelstenar, utläggningar eller stereotyper. Själv söker han sprickor i muren, han noterar färg och styrka på te som serveras överallt, han skissar kinesernas standardiserade frisyrer och letar uppgivet efter tecken på sensualism och eros. Det är en djupt kritisk tolkning av ett samhälle som framställer sig självt i en politiserad bild och ett språk utan referens till historien och människornas kroppar.
Roland Barthes var i all sin kritik uppfylld av den här förskjutningen mellan faktiskt liv och de ideologiskt och socialt betingade språkliga strukturer som formulerar det. I hans sorgedagbok som nu ges ut tillämpar han analysen på sig själv, på sitt livs största sorgeupplevelse. Roland Barthes levde med sin mamma till hennes död 1977, när han själv var 62 år. I dagboken noterar han sina känslor, i syftet att se hur den unika erfarenheten standardiseras och formges genom övergången till vår kulturs borgerliga språk och konventioner. Dessa anteckningar talar till banaliteten i mig själv, skriver han.
Dagboken är en kamp mot glömska och utslätning, en undersökning av de skuldkänslor det väcker att man faktiskt kan leva utan den älskade. Barthes ställer sig frågan hur skrivandet ska kunna förlänga moderns liv som en närvaro, inte som ett monument över det hon var. Han hävdar rätten att få bo i sin sorg och avvisar alla tankar på ett sorgearbete som skulle kunna avleda från den faktiska smärtan. Just detta att finna ord för sorgens smärta är paradoxalt nog något som förnekar sorgens akuta egenart och tvingar den sörjande in i en djupare smärtupplevelse. I en text funderar Barthes över självmord men konstaterar: ”Hur ska jag kunna veta att jag inte längre lider om jag är död?” Denna Journal de deuil, Sorgedagbok, går osentimentalt in i hjärtat av sorgens kris. Det borde bli ännu en klassiker av Roland Barthes.
Sänt i OBS, Sveriges Radio P1, maj 2009
Journal de deuil (Seuil 2009), Carnets du voyage en Chine (Chr Bourgois 2009)