Psykoanalys - debatt om kontroversiellt franskt lagförslag

Rättegången mot Anna Lindhs mördare har i Sverige aktualiserat debatten om samhällets ansvar för psykiskt lidande personer. Ska ett demokratiskt samhälle kunna garantera att ingen mår dåligt, och i så fall hur? Frågan har debatterats livligt de senaste månaderna i Frankrike, där ett förslag till reform av sjukvården innehåller en totalreglering av all psykoterapeutisk verksamhet. Förslaget, som innebär att staten åläggs att legitimera läkare och högskoleutbildade psykologer som psykoterapeuter, skulle placera en majoritet av landets cirka 5 000 psykoanalytiker och närmare 30 000 psykoterapeuter i ett icke erkänt tomrum. I ett första utkast var det meningen att även analytikerna skulle ingå i regleringen. Staten skulle överta utbildningen av psykoanalytiker och integrera dem i en vårdapparat, där man reglerar och utvärderar verksamheten.

Där har psykoanalys fortfarande en överlägsen plats, men enligt de franska psykoanalytikerna måste den också stå utanför alla vårdsystem. Redan Freud var helt emot att integrera psykoanalys inom medicinen. Det finns nämligen ingen metod, inga objektiva kriterier, för att ”bota” en patient. Det finns ingen drömvetenskap bortom det universum som upprättas av varje enskild drömmare. I psykoanalysen formuleras grundproblemen av analysanden själv och han eller hon får en bekräftelse i själva relationen till analytikern. Man ”botas” inte från sina problem men man lär sig att inte överväldigas av dem. Man lär sig leva med sin egen unika, komplicerade historia. I ett av många upprop som nu skrivits av franska analytiker framhåller man att denna fråga har konsekvenser för hela vår syn på samhället. Psykoanalysens självständighet måste försvaras, hävdar de, därför att den utgör en motståndskraft mot tendensen att reglera alla sociala relationer. Visst är det önskvärt att psykiskt lidande personer får en vägledning i vem de ska konsultera, vem som passar dem bäst. Men problemet med det nuvarande lagförslaget, som ska reglera psykoterapeuters arbete, är att man måste upprätta objektiva kriterier för hur tjänsten ska förmedlas, hur den anses ha lyckats och hur länge den ska behöva pågå. Terapeuten, som har en statlig professionell legitimation, blir en medlare i statens tjänst. Han blir del av ett större kollektivt folkhälsoprojekt för normala, välmående medborgare. Det personliga ansvaret förminskas. Och detta, menar de franska analytikerna, är den springande punkten. Därför både psykoanalysen och alla de därifrån emanerande terapierna, bygger på ett personligt ansvar, ett privat möte. Detta är en bärande del av behandlingen, för det innebär en bekräftelse av individen som en motsägelsefull varelse.

En svensk psykoanalytiker, som har varit verksam 50 år i Paris, gav mig häromdan en väldigt enkel kommentar till den aktuella debatten: Vi behöver lekplatser, sade hon, mentala lekplatser. Psykoanalysen, precis som konsten, upprättar och försvarar dessa fria, privata spelrum, där vi undandrar oss socialt målinriktade aktiviteter. Denna frihet är till gagn både för samhället och demokratin.

Publicerad i OBS, Sveriges Radio P1, januari 2004