Patrice Chéreau död – betydande regissör inom teater, opera och film

Hösten 1983 sände Sveriges Television en komplett inspelning av Richard Wagners Nibelungens Ring, i en epokgörande iscensättning av Patrice Chéreau för festspelen i Bayreuth. 22 år gammal var jag en av hundratusentals tittare världen över som tack vare tv-seriens fyra föreställningar kom i närkontakt med Wagner och blev starkt involverad i verkets omtumlande familjesaga. Gudar och mytologiska figurer, som Wotan, Brünnhilde, Siegfried, Mime, Alberich, Hagen och Gutrune, gick rakt genom tv-rutan som trovärdiga aktörer i begripliga konflikter. Denna scentolkning av det 14 timmar långa musikdramat var gjord till Ringens 100-årsjubileum 1976. Dirigenten Pierre Boulez hade framsynt tagit dit den då blott 31-årige franske teaterregissören Patrice Chéreau, som förvisso var inspirerad av tysk teater och kultur men aldrig hade sett Ringen satt upp endast en opera, Offenbachs Hoffmanns äventyr. Trots att den franska duon utbuades vid premiären mognade uppsättningen och blev snart en av de mest hyllade Ringentolkningarna i Bayreuth. Genom operaspecialisten Brian Larges musikaliskt och sceniskt insiktsfulla videoöverföring fick verket dessutom en bred internationell spridning och popularitet. Denna inspelning, som nu finns på DVD, kan man se som en förebild till dagens digitala direktsändningar av opera på bio. Den lyckas via film förmedla föreställningarnas koncentration och nyanser i en rumslig närvarokänsla.

Chéreau närmade sig tetralogin helt utifrån texten och dramaturgin. Han betecknade Ringen som på en gång antik tragedi och borgerligt salongsdrama, vars myter rymde enkla historier och sublima höjdpunkter. För honom var det tydligt att Wagner primärt kommenterade sin samtid, industrirevolutionens korruption av människan. Tillsammans med scenografen Richard Peduzzi, som Chéreau alltsedan 1969 alltid skulle samarbeta med, lyckades han i konkreta situationer sammanföra till synes oförenliga element och anakronismer. Män iförda smoking eller elegant rökrock kunde bära runt på en lans. Brünnhilde, som en välartad pappas flicka i fotsid klänning, hade samtidigt en lustig liten hjälm. Peduzzi skapade en monumental scenografi, med referenser till bland annat Giorgio de Chiricos och Arnold Böcklins bildvärldar och Fritz Langs film Metropolis. I dessa miljöer regisserades sångarna till ett dynamiskt skådespeleri. Berättelsen drevs fram i en växelverkan mellan bullrande, hotfulla masscener av klassuppror, högdraget borgerligt intrigmakeri, kompromisslöst äktenskapsdrama och viskande närhet. Den intimitet och transparens som Pierre Boulez framhävde i musiken är än i dag ett lysande argument mot dem som tror att Wagner var bombastisk och tung.

När Patrice Chéreau nu har gått bort, 68 år gammal, står Bayreuth-Ringen som en tidig milstolpe i hans mångsidiga konstnärskap. Det är intressant att se hur den rymmer komponenter som ständigt återkommer i hans teater, opera och film. Det handlar om gränsöverskridanden mellan liv och död, lag och passion, begär och destruktivitet, hudlös närhet och socialt påkallad självdisciplin. På denna uppradning förstår man att Chéreau var lidelsefullt sysselsatt med människan och hennes försök att finna sin identitet i en motsättningsfylld väv av inre existentiella behov och utåtriktad delaktighet i ett samhälle.

Patrice Chéreau föddes 1944, växte upp i en konstnärsfamilj, deltog aktivt som skådespelare och regissör i en parisisk studentteater, och blev redan som 22-åring stadsteaterchef i Parisförorten Sartrouville. Här prövade han på progressiva idéer, som att spela politisk teater på fabriker och försöka få ny publik. Men teatern gick i konkurs och Chéreau skrev 1969 en kontroversiell text där han utdömde denna typ av folkteater och fann den kulturella 68-rörelsen naiv. Den verkligt revolutionära och proletära teatern var, enligt Chéreau, den som tillåter konstnärens obundna utforskningar och vars estetik inte ”förmedlar annat än mångtydiga budskap, indirekta budskap”. 1970 inbjöds Patrice Chéreau till Piccolo Teatro i Milano, där han i tre år verkade hos Giorgio Strehler, en av 1900-talets mest betydande regissörer. Hos Strehler utvecklade han sitt karakteristiska scenspråk, som å ena sidan bottnade i en brechtianskt färgad strukturell samhällskritik och å andra sidan en klassisk elegans som bejakade ett brett spektrum av individuella känslor och passioner som drivkrafter. Ett återkommande tema var kvinnors och mäns kamp med sina historiskt och kulturellt betingade könsroller.

Chéreaus Parisuppsättning 2003 (finns på DVD) av Racines nyklassicistiska Fedra är ett bra exempel på hur han kunde synliggöra de motstridiga imperativ som genomkorsar individer. Dominique Blancs Fedra var besatt av en destruktiv inre kamp med sitt omöjliga och njutningsfyllda begär till styvsonen Hippolytos. Samtidigt blev hennes make, Teseus, förintad av rollen att som kung och familjeöverhuvud sätta regelverk och straffa såväl sin älskade son som den hustru han saknat under år ute i krig. Skådespelaren Pascal Greggory, som var en av Chéreaus viktigaste uttolkare, fångade här den tragiska kollapsen hos en man som i sin oförmåga att utöva en förväntad auktoritet, stänger av sina verkliga känslor och agerar i brutalt övervåld mot sina mest älskade närstående. Situationen är mycket lik uppgörelsen i Valkyrian där gudafadern Wotan (Donald McIntyre) obevekligt utdömer ett mångårigt straff mot sin älskade men självsvåldiga dotter Brünnhilde (Gwyneth Jones) . Och den återkommer i Patrice Chéreaus strama kammardrama Gabrielle (2005), en film där Isabelle Hupperts Gabrielle och maken, spelad av Pascal Greggory, är förtvivlat instängda i ett högborgerligt äktenskap utan kärlek. Filmen har klara paralleller till Carl Th Dreyers filmatisering av Hjalmar Söderbergs Gertrud. Chéreau tar känsligt fram inte bara övergreppen mot kvinnan utan också våldet och de inre blödningarna hos en man som av lag och rigida konventioner ser sig tvingad att begränsa sin och hustruns frihetslängtan. I sin sista uppsättning, Richard Strauss högexplosiva opera Elektra (för festivalen i Aix-en-Provence i somras), gav Chéreau ytterligare exempel på denna komplexa människosyn: Waltraud Meiers Klytemnestra, som hade mördat Elektras far Agamemnon, var själv djupt drabbad av sorg över sitt dåd. Elektras bror Orestes flydde i panikångest efter att ha hjälpt sin syster att ”rättvisedöda” deras mor. Hos Chéreau var aldrig någon trygg, varken de dömande eller de dömda.

Kanske var det Chéreaus blick för människors inre oro, deras desperata rastlöshet av obalanserade begär och längtan efter helhet som gjorde hans regi så kongenial med Bernard-Marie Koltès dramatik. Som chef för Amandiersteatern i Nanterre 1982-90 upptäckte Chéreau den unge dramatikern och satte upp alla hans pjäser. Med Negerns och hundarnas kamp, Västra kajen, Tillbaka till öknen, Natten just före skogarna och I bomullsfältens ensamhet avläste Koltès 80-talets upplösning av stora ideologiska system och förklaringsmodeller. Rotlösa, ofta marginaliserade existenser utmanade varandras ordningar och värderingar i ett osäkert famlande efter kärlek, frihet och social tillhörighet. Chéreaus musikaliskt förtätade iscensättningar gav konkretion åt det märkligt overkliga i Koltès poetiska språk. Hans regi var inkännande med rollfigurernas otåliga uppgörelser kring begär och lojalitet, våld, pengar, arv och makt. Chéreau lyfte också fram monologernas storslagna lyrik och livsbejakande energi. Koltès ville själv att pjäserna skulle spelas som komedier, inte som nattsvarta domar över destruktiva relationer i en hopplös samtid. När Bernard-Marie Koltès 1989 dog 41 år gammal i aids skrev Patrice Chéreau i sina minnesord att han var en ”lycklig desperado”, en ”meteorit som våldsamt susade genom vår himmel”, ensam i sina febrila tankesystem. Denna ensamhet kunde Patrice Chéreau identifiera sig med.

Chéreau motade och kanaliserade sin melankoli genom oavlåtlig konstnärlig aktivitet. Bland filmerna kan nämnas kostymdramat Reine Margot (1994) som fick jurypriset i Cannes. Ceux qui m’aiment prendront le train (1998) frilade positionsförskjutningar och krisuppgörelser i en gaykrets i samband med en tågresa till en begravning. Den brittiska produktionen Intimacy (2001) blev omdiskuterad för sina långa, ingående (heterosexuella) sexscener, men fick Guldbjörnen i Berlin. I den personligt känsloladdade Son frère (2003) skildrade han separationsprocessen mellan två bröder där den ene dör i en blodsjukdom.

I Patrice Chéreaus konst var döden en levande närvaro i rollfigurernas nu. Inför arbetet med sina sista pjästolkningar, Jon Fosses Dröm om hösten (Théâtre de la Ville, Paris 2010) och Jag är vinden (Young Vic, London 2011), fick Chéreau besked att han hade lungcancer. Han placerade dessa iscensättningar i ett slags teatrala ingenmansland för levande och döda. Med ännu en magnifik scenbild av Peduzzi utspelades Dröm om hösten i en kopia av Louvrens salar, som metafor över en kyrkogård. Tavlorna var gravstenar, och en mans (återigen Pascal Greggory) barndom, förflutna, nutid och död sammanföll i en drömlik stämning, i scener med en kvinna han älskat eller skulle älska (febrigt undflyende spelad av Valéria Bruni-Tedeschi). I Jag är vinden, samspelade två bröder, eller älskare, eller den simultant levande och döda fasetten av samme person, på en abstrakt flotte, som höjdes ur vatten på scenen. I en extremt ömtålig, lågmäld, dovt belyst föreställning gav de sig ut i en bottenlös existens. Kanske handlade dessa läsningar om livets utslocknande, kanske var de minnesakter över förgångna separationer inom det egna jaget och med andra. I likhet med Jon Fosse tycks Patrice Chéreau inte ha satt någon avgörande gräns mellan liv och död, nutid och dåtid. Genom hela sitt konstnärskap umgicks han med döden och betraktade sig själv som en passage för olika personer och tider.

Publicerad i SvD Under strecket 15/10 2013

Läs mer:

• Rêve d'automne och I am the Wind, av Jon Fosse, regi Patrice Chéreau >>>
• Retour au désert (Tillbaka till öknen) av Bernard-Marie Koltès – på Comédie-Française >>>
• Roberto Zucco av Bernard-Marie Koltès – Malmö stadsteater Intiman >>>