Minnen och historia - varför behöver vi minnas?
Vi lever för närvarande i en tid där vi ivrigt sysslar med tillbakablickar och uppgörelser med det förflutna. I Östeuropa öppnas de gamla kommunistdiktaturernas hemliga polisarkiv, i Sydafrika vittnar apartheidsystemets våldsmän i Sanningskommissionen, i Frankrike döms för första gången en av Vichyregimens lydiga pärmbärare, Maurice Papon, för medverkan till brott mot mänskligheten, i Sverige uppdagas politiken med tvångssteriliseringar, i Schweiz kartläggs bankvärldens passiva medverkan till nazisternas plundring av europeiska judar. Kanske är detta en naturlig fin de siècle-stämning, man granskar det som varit och försöker göra bokslut över det århundrade som gått. Kanske är det särskilt angeläget att minnas och genomskåda just 1900-talet, med dess folkmord, diktaturer, krig och lögner. Många känner det som en moralisk plikt att ta fram sanningen, minnena och se vad som hänt – för att omedelbart utbrista ”aldrig mer!”.
Detta ”aldrig mer!” präglar ibland hela minnesprocessen, det är som en medveten eller omedveten besvärjelse vi släpar omkring med för att alls våga minnas, våga titta på det som varit. Men frågan är väl snarare vilka möjligheter vi har att integrera det förflutna i nuet, att omvandla även det svåraste och mest oacceptabla till en levande ingrediens i det nu och den framtid som ju ändå bara är konsekvenser av precis allt det som varit.
På Paris kulturcenter La Villette pågår under våren ett program på temat ”1914-1998: Le travail de mémoire”, som i tre utställningar och en serie debattaftnar behandlar i vilka former vi kan bedriva minnesarbete och vad kunskaperna om det förflutna kan användas till. Som en inledning till La Villettes temavår organiserade nyligen den internationellt sammansatta Académie Universelle des Cultures ett tvådagarsseminarium i ämnet ”Mémoire et Histoire – pourquoi se souvenir?” (Minne och historia – varför minnas?). Seminariet, som leddes av författaren och Nobelfredspristagaren Elie Wiesel, förenade historiker, filosofer, författare, sociologer, ja även en neurobiolog och en psykoanalytiker, som tillsammans sökte definiera minnets funktioner och arbete i utformningen av det vi kallar vår historia. Det blev 34 högintressanta inlägg, som löpte från de mest privata och fysiska minnesprocesserna till de stora sammanhangen, där man diskuterade hur hela nationer och folkgrupper bevarar och förmedlar sitt förflutna.
Elie Wiesel formulerade redan inledningsvis en paradox: allt minne åtföljs av glömska. Vi kan inte minnas allt. Det sker alltid ett urval, och på flera nivåer. Denna sanning bekräftades i snart sagt varje inlägg och skapade hos mig en allt djupare undran: Hur kan det över huvud taget finnas någon information, som en större grupp människor kan enas omkring och kalla sin historia, sitt gemensamma minne? En minnesinformation ska igenom så många fysiska, mentala och ideologiska hinder och löper i varje led en så stor risk att bli utraderad, modifierad eller reducerad, att den i slutänden knappast är mer än ett avlägset spår, en vag påminnelse om ett stycke verklighet som en gång rådde. Kan vi verkligen betrakta en sådan restprodukt som vår Historia, och dessutom hävda att denna Historia förmedlar Sanningen om det förflutna?
Redan i individens hjärna sker ett urval. Enligt den snabbeskrivning som gavs av professorn i neurobiologi Jean-Pierre Changeux, är minnet en komplicerad struktur, där neuroner och synapser samverkar i kemiska och elektriska processer. Både i samband med inmatningen av fakta och upplevelser och i återkallandet av dessa minnen sker ett rent fysiskt urval. En del information tappas bort på vägen, andra uppgifter blir med tiden förvrängda, samtidigt som vissa misstag och falska ”minnen” tränger sig in genom felkopplingar. Som vi alla vet tilltar dessa fenomen med åldern.
Psykoanalytikern Julia Kristeva beskrev nästa led: den psykologiska bortträngningen av allt det som känns svårt och outhärdligt att härbärgera i minnet. Affekt och rädsla skapar en spärr: traumatiska upplevelser som våld och sexuella övergrepp forslas ut ur psyket i ett slags glömska och kan endast mödosamt återkallas i en långvarig process, där analytikerns kärleksfulla uppmärksamhet och identifikation ger individen trygghet att våga minnas. I den processen ger man också en ny mening åt det förflutna, vilket tillåter individen att gå vidare, börja en ny historia.
Nästa steg i minnets hierarki innebär en övergång från det privata till det kollektiva och offentliga. Då kommer även dokument in i bilden. En familjs minne förvaltas huvudsakligen i muntlig dialog, men man bevarar ju också brev, foton, souvenirer och dylikt. Vid varje dödsfall eller flyttning sållar man ut det som känns viktigast, det övriga får falla i glömska. Samma principer gäller för det offentliga minnesarbete som bedrivs i städers och nationers arkiv, museer och bibliotek. Vid Parisseminariet fanns ansvariga för alla dessa typer av institutioner. Historikern Jean Favier, som tidigare ledde Bibliothèque Nationale de France, numera hedersordförande i det internationella rådet för arkiv, formulerade lakoniskt det problem som gäller för dem alla: det svåra är inte att skapa ett arkiv (eller museum eller bibliotek), det svåra är att välja ut vad som ska bevaras. Papperskorgen är en absolut nödvändig del av ett arkiv, framhöll han, men vem kan i dag med säkerhet säga att ett dokument i morgon kommer att vara onödigt?
Om vi sparar på minnen och dokument så är det ju för att så småningom kunna upprätta en historia. Filosofen Paul Ricoeur sade i ett inlägg att konfrontationen av flera separata minnen, formulerade i vittnesmål, är själva inkörsporten till historien. Historien innebär att man har koordinerat minnena och dokumenten, prövat dem mot varandra. Men historien, betonade Ricoeur, hjälper oss dessutom att bedriva ett sorgearbete över det som inte är mer och att tydliggöra i vilken skuld vi står till det förflutna.
Vilka hinder finns då i upprättandet av historien? Enligt vilka kriterier väljer vi ut de minnen som ska få ta plats i historien? Med andra ord, vems minnen är det som räknas? Man kan förenklat svara att det är de starka som har rätt att minnas, de som har den politiska, ekonomiska och intellektuella makten. Redan i en familj formuleras historien av de dominanta medlemmarna, ofta i en åldershierarki. Jag minns en kvinnlig bekant, som var yngst i en familj med fem medlemmar. Hon berättade att hon först som vuxen, inom ramen för en psykoanalys, kände att hon började ta del i sin familjs historieskrivning. Tidigare hade hon alltid frågat sina äldre syskon eller föräldrar vad som hade utspelats vid olika tillfällen när hon var liten.De andra förmodades veta bäst, men i psykoanalysen, där det handlade om hur hon stod i förhållande till dessa skeden, märkte kvinnan att hennes perspektiv och personliga upplevelser av familjens viktiga händelser var annorlunda. Hon förstod då att hennes minnen var lika giltiga som de andras.
Nationellt och internationellt gäller liknande principer. Parisseminariet hade flera inlägg om grupper som av olika skäl hamnar utanför det officiella minnesarbetet och som därför inte har eller har haft tillgång till en egen historia. Man talade om etniska minoriteter, till exempel negerslavarna, vars historia länge var okänd därför att den var ”skamlig”: förödmjukande för dem som hade utsatts för den, moraliskt förkastlig för dem som hade handlat med slavar eller utnyttjat dem. När slaveriet väl förbjöds hade ingen något direkt intresse av att minnas vad som varit. Man kan dra ut resonemanget till dagens samhälle och undra om flyktingar och invandrargrupper integreras i rika länders historiebild och i så fall på vilka villkor. Även kvinnorna var länge undantagna från den gemensamma historien. Det är först på det sena 1900-talet som kvinnornas minne har blivit föremål för analys och forskning.
Värst tycks det dock vara för de fattiga, samhällets utslagna, som ännu i dag saknar mandat för att delta i berättelsen om vår tid. Jean Tonglet från den franska hjälporganisationen ATD-Quart Monde tog i ett engagerat inlägg upp de fattigas behov av att tillerkännas ett eget minne. ATD-Quart Monde (ATD står för ”Aide à toute détresse” – Hjälp i allt slags nöd) bildades 1957 på intitiativ av Fader Joseph Wresinski. Han reagerade mot att det inte finns något monument, inte någon minnesplakett över de stora delar av mänskligheten som dagligen bedriver en hjältemodig kamp mot fattigdomen. De fattiga är inte bara utslagna ur samhällena, de är utslagna ur historien. Man förnekar deras bidrag till mänskligheten. Våra efterlevande får inte reda på vad de fattiga har givit sin samtid av erfarenheter och kunskap. För att motverka denna dubbla utslagning har ATD-Quart Monde inlett ett arbete för att ge dessa socialgrupper en kulturell identitet och hjälpa dem etablera sin specifika historia. Man sänder ut frivilliga krönikörer till slumkvarter och slitna förorter, där de lyssnar på folks berättelser för att sedan återge dem i skrift. Andra medarbetare söker spår av de fattiga i myndighetsarkiv, bland annat hos polisen, socialtjänsten och i folkbokföringen. ATD-Quart Monde har också placerat ett monument på Trocaderoplatsen i Paris över alla dem som dött i misär. Varje år, den 17 oktober, genomförs där en ceremoni till minne om världens alla fattiga och utslagna.
Ty att glömma en människa, det är att döda henne en andra gång, som Elie Wiesel påpekade. Det är en allmängiltig observation, men han sade detta med särskild adress till de historierevisionister som vill förneka Förintelsen och nazisternas koncentrationsläger. Wiesel, som miste sin familj i deportation och själv är överlevande från Buchenwald, ställde sig frågan vilket som är värst, brottet mot mänskligheten eller brottet mot minnet. ”Jag hade inte trott att jag skulle behöva slåss för min rätt att vittna om det jag upplevt”, framhöll Elie Wiesel. Nazisternas folkmord på judar under andra världskriget är exempel på ett kollektivt minne som ständigt har varit hotat av motsägelser, förvrängningar och misstro. Redan de judar som lyckats fly från lägren och försökte larma de allierade möttes av tvivel. Efter kriget ville många av offren glömma och bara bli ”vanliga” människor igen. De judar som trots allt ville vittna om det de upplevt möttes många gånger av en undvikande attityd. Deras minnen var för svåra och plågsamma. Det har därför varit en mödosam process för historikerna att lyckas etablera fakta om lägren och gaskamrarna, och än i dag arbetar man med frågorna om skuld och ansvar – den nyligen avslutade maratonrättegången mot den franske ämbetsmannen Maurice Papon är exempel på detta. Men nu, när de vittnen som var med blir allt färre, finns det grupper som av dagsaktuella politiska skäl sår nya tvivel: var det verkligen så illa? Är inte siffran sex miljoner dödade överdriven? Är inte detta resultat av judisk propaganda och politisk lobbyverksamhet för att försvara staten Israel i dag? Detta ifrågasättande visar att även i ett fall där man har lyckats bryta psykologiska och ideologiska spärrar och faktiskt genomfört en omsorgsfullt minnesarbete för att nå fram till vissa odiskutabla historiska sanningar, så kan historien på nytt bli föremål för falsk motpropaganda och förnekelse.
Per Ahlmark, som är permanent medlem i Académie Universelle des Cultures, tog upp denna problematik i ett uppmärksammat inlägg. Han beskrev arbetet i den svenska kommittén mot antisemitism, vars uppgift är att sakligt och konsekvent bemöta lögner som sprids av antisemitiska opinionsbildare. Ahlmark menade att hela Europa borde anta en lagstiftning liknande den som finns i Tyskland och Frankrike, där det är kriminellt att sprida osanningar om Förintelsen. Ty ”de som ljuger om Förintelsen är också mest benägna att upprepa brotten”, sade han. Per Ahlmark talade även om regeringen Perssons breda kampanj för att sprida korrekt information om Förintelsen till hela svenska folket. Detta är ju ett mycket ovanligt initiativ, ett föredömligt exempel på kollektivt minnesarbete, som mötte de franska åhörarnas intresse och nästan avund. Ockupationstiden är fortfarande som ett oläkt sår i Frankrike och dagens politik är i hög grad präglad av de motsättningar som rådde under kriget. Därför vore en officiell minneskampanj, liknande den svenska, sannolikt omöjlig att genomföra i dagens Frankrike, trots att det handlar om något så fundamentalt som folkmordet på Europas judar. En historisk kampanj, lanserad av en fransk regering, skulle av den politiska oppositionen mötas med misstro och ses som ett försök till rättfärdigande av dagens makthavare.
Vår underliggande önskan med allt minnesarbete är ju i allmänhet att få enas kring det förflutna för att kunna gå vidare. Ofta fördömer vi gamla handlingar och enas kring en ny moral. Ett samhälle kan också avsiktligt besluta sig för att glömma. Paul Ricoeur talade om en glömskans politik, till exempel när man ger amnesti. Ett samhälle kan inte evigt vara i gräl med sig självt, ibland måste man preskribera gamla missdåd och vända sig mot framtiden. Vad händer då när ett färskt kollektivt minne befrias från konsekvenser? Nobelpristagaren i litteratur Wole Soyinka talade om exemplet Sydafrika och vittnesmålen i Sanningskommissionen. Detta är ett modigt minnesarbete. Inget sopas under mattan utan man nedtecknar så många vittnesmål som möjligt om det våld och den tortyr som utövats. I gengäld får de före detta våldsmännen amnesti. Tanken är att själva officialiseringen av den sanna historien och minnena ska få sydafrikanerna att försonas med varandra. Men räcker detta? Wole Soyinka var skeptisk till tanken på en förutbestämd frånvaro av kriminalitet (vittna så går du fri), oavsett hur grymma sanningar som kommer fram. Soyinka efterlyste en moral, och han fruktade att avsaknaden av straff skapar en osäkerhet för framtiden. Han var också kritisk till det budskap Sydafrika därigenom sänder till andra afrikanska länder, bland annat Soyinkas hemland Nigeria (han lever i exil för att undslippa en dödsdom), där diktatorer i dag utövar ett hårt politiskt förtryck och våld mot sina medborgare. ”Ska också psykopatiska diktatorer en dag få frihet?”, undrade han. Exemplet Sydafrika handlar om att noggrant registrera minnet för att sedan i grunden säga: nu glömmer vi allt. Där uppstår ett problem, som skulle kunna bli föremål för ett nytt seminarium: Räcker det att etablera en historia, räcker sanningen om det förflutna för att vi ska kunna försonas och leva vidare i gemenskap?
Publicerad i Svenska Dagbladet, "Under strecket", 1998
Läs mer om Förintelsen och minnesdebatter:
Historikern Henry Rousso om det franska Vichysyndromet - ett trauma efter andra världskriget >>>
Förintelsen i konsten - vilken moral krävs av konstnärer? >>>
Un spécialiste - en film om rättegången mot naziförbrytaren Adolf Eichmann >>>