”Matisse-Picasso”, Tate Modern, London, 2002

Relationen mellan Henri Matisse (1869-1954) och Pablo Picasso (1881-1973) har ofta betecknats som ett 50-årigt krig. Tate Moderns intelligenta sommarutställning slår hål på denna myt. Visst hade dessa konkurrerande konstgiganter skilda temperament och uttryck, men de förenades av en djup ömsesidig respekt.

Matisse sade en gång till vännen Max Jacob att om han inte redan målat som han gjorde skulle han vilja måla som Picasso. Jacob svarade då att Picasso hade sagt precis samma sak om Matisse! Männen möttes kring 1905 i Paris och utvecklade en relation av vänskap och delad kreativitet. Matisse introducerade afrikansk konst för Picasso, och de förde dialoger om hur man kunde uppnå ett ”primitivt”, ursprungligt uttryck. De utbytte erfarenheter av sina experiment med kubismen.

Båda hade klassisk konstnärlig skolning och var intresserade av samma motiv – särskilt kvinnokroppen. Utställningen illustrerar hur olika Matisse och Picasso tolkar likartade subjekt. Matisse inspireras av afrikansk konst för att finna en naiv enkelhet i linjerna när han målar en nakenmodell. Men han bevarar kroppens runda, skulpturala volymer. Picasso tar intryck av afrikanska skulpturers grova, kantiga karaktär. I ”Les Demoiselles d’Avignon” målar han kroppar och ansikten som vore de uthuggna i trä.

I och med kubismen går konstnärerna ut i olika riktningar. Picasso experimenterar med flerdimensionella, uppbrutna bilder, där man i ett och samma plan betraktar motivet ur olika perspektiv. Matisse, däremot, målar ”figurativt”: hans figurer och objekt ses framifrån och är igenkännbara. Däremot sprider han ut dem på duken som om de vore collagebitar. Han organiserar scener och rum så att de målade bildelementen ser ut att vara klistrade på en platt yta i förgrunden. Rummens miljö antyds med spridda visuella fragment – stolar, fönster, gardiner. Denna typ av collagekubism är fulländad i ”Pianolektionen”, vars fokus finns på sonen ängsligt spelande vid flygeln, medan hans lyssnande mor infogats i ett tomrum snett bakom pojken. I övrigt har bilden dekorelement som antyder borgerlig Parisvåning.

Picasso sade vid ett tillfälle: ”Att måla en tavla är att ge sig in i en dramatisk handling, som leder till att verkligheten slits sönder”. Han var oavbrutet sysselsatt med att bryta upp verkligheten för att utforska dess tolkningsnivåer. Matisse förklarade att ”Picasso krossar former, medan jag är deras tjänare”. Matisse skalade bort allt onödigt och förenklade det direkta mötet med ett motiv.

Utställningens nakenstudier och kvinnoporträtt tydliggör detta. Picasso våldtar modellerna med sin pensel, skulpterar in dem i ett erotiserat kraftfält, där hans fantasier är lika starka som den verkliga modellen. Matisse, däremot, observerar och följer den faktiska figuren. Matisse framstår som den mer ”kvinnliga” konstnären av de två, en som varsamt modellerar och inringar det unikt vackra i varje modell. Picasso är mer brutalt exploaterande, men hans ständigt uppbrutna former vittnar också om en rädsla för det ömtåligt efemära i skönhet och harmoni. Matisse och Picasso delar en djup känslighet för människans sårbara utsatthet. Picasso besvärjer den medan Matisse empatiskt delar den.

När Matisse dog sörjde Picasso sin äldre kollega. En vän påpekade att hans senaste teckningar liknade Matisses, varpå spanjoren svarade: ”Det är alldeles riktigt. Men nu när Matisse inte längre finns med oss måste ju någon fortsätta hans arbete, inte sant?”

”Matisse-Picasso”, Tate Modern, London, t o m 18/8 2002, därefter

Grand Palais, Paris 25/9-6/1 2003

Publicerad Kvällsposten juni 2002

Läs mer om Pablo Picasso och Henri Matisse:

Gertrude Stein och hennes syskon skapade konsthistoria - utställning på Grand Palais, Paris