Marcello Mastroianni i minnesfilm av Anna Maria Tatò
Jag minns mycket väl den där milda decemberdagen för tre år sedan, då jag stod i timmar utanför Marcello Mastroiannis hus på rue de Seine i Paris. Vi var flera som tittade oavlåtligt upp mot Marcellos takterrass, som om han skulle dyka upp där, fast han var död. Till sist bars kistan ut, åtföljd av de närmaste: Catherine Deneuve och dottern Chiara Mastroianni, som var gravid, Marco Ferreri och givetvis Anna Maria Tatò, Marcellos sista livspartner. Och plötsligt var han där! Marcello själv kom ut, förklädd till Mandrake, steppade förbi de sörjande, svingade en käpp och snurrade sin höga hatt då han bjöd mig sin arm. Vi dansade iväg, Marcello och jag, mot minnesstunden över honom i Saint Sulpice. Jag tog ett djupt andetag för att liksom fylla ut bysten ordentligt och för en stund blev jag Anita Ekberg och vi stod blöta men fria i Fontana di Trevi. Vi mindes också när han gästspelade i Paris 1987 som Tjechovs Platonov och jag satt på första bänk och han bekräftade att det var just mig, bara mig han tittade på under en hel scen. I vår dans blev jag Giulietta Masina och Sophia Loren – inför Marcellos blick kunde jag omvandlas till dem alla, medan han själv oavbrutet antog nya skepnader. Min kärlek till honom var gränslös, oavsett om han var neurotisk filmregissör med perversa drömmar, desillusionerad general för en död armé, tyst biodlare, svettig fabriksarbetare, homosexuell antifascist, bohem eller en märkligt poetisk krumelur med tre liv och en enda död. Fast helst hade han velat vara Tarzan (och jag hade blivit Jane!), men en åldrad, sorgsen Tarzan, som ingen längre vill ha med i en film därför att det är ute med lianer, i dag måste hjältarna ha kulspruta eller laserpistoler.
Marcello Mastroianni berättar om sin Tarzandröm i den vackra porträttfilmen ”Mi ricordo, si, io mi ricordo” (Jag minns, javisst minns jag) av Anna Maria Tatò, som utkom 1997 och nu äntligen visats i fransk tv. Hela sitt liv tackade Mastroianni nej till djupintervjuer och filmdokumentärer om sitt liv och arbete. Han hade ju inget att säga, påstod han alltid. Men hösten 1996, då Marcello var dödssjuk, bad han sin partner Anna Maria om att ställa upp kamera och mikrofon, så skulle han berätta sina minnen. Det blev sex timmar, utan omtagningar, inspelade på olika platser i Portugal där Marcello gjorde sin sista filmroll, i Manoel de Oliveiras ”Resa till jordens början”. Tatòs film är det vackraste gravmonument man kan tänka sig över italiensk films störste trickster, en man med anspråkslös, undflyende självironi, som till synes friktionsfritt pendlade mellan 170 olika roller och kunde identifieras med alla genrer. Till och med Tarzan var han alltså redo att spela, om bara någon regissör haft fantasi nog. Marcello berättar om en annan rolldröm, ”som hade passat min lata natur”: vara rullstolsbunden, som Perry Mason, och gärna dövstum. Att bara få sitta, slippa lära sig en replik – ”Jag hade säkert fått en Oscar!”, säger han lyckligt, men hans skratt får en vemodig resonans i hans cancersjuka, magra kropp och man vet att han av fåfänga förbjudit Anna Maria Tatò att filma honom när han är ute och går med käpp, för då riskerar han ju att inte få nya rollerbjudanden, skämtar han. Tre månader senare är han död, 72 år gammal.
I Tatòs film associerar sig Marcello fritt runt i sina minnesrum, talar om Vittorio Gassman, som han alltid beundrat för dennes smala läppar, distinkta näsa och fantastiska skådespeleri. Han minns Visconti, som förde in honom i teatern på 40-talet, och Fellini förstås: en sann vänskap, som byggde på en sund, ömsesidig misstro. Han talar om sin favoritdramatiker, Tjechov, och identifierar sig med dennes mezza-voce-gestalter, som alla är förlorare, fulla av entusiasm och illusioner. Marcello citerar Proust och diskuterar Diderots teorier om en nödvändig distans mellan privatpersonen och rollgestalten, en konst han själv behärskade till fulländning. Han säger att han inte begriper sig på alla de skådespelare som under stort lidande ägnar månader åt att först leva sig in i och sedan ut ur en roll. ”När man som jag säger att skådespeleri enbart är ett nöje blir man inte tagen på allvar!”, utbrister han och plirar med ögonen.
Jag är helt absorberad under de 95 minuter som Marcello Mastroianni talar. Egentligen kommer man honom inte närmare än i vilken film som helst, men jag får en mer påtaglig känsla av sorg över att han är död, efter att ha sett denna film. Jag funderar på hur det egentligen går till att bedriva ett sorgearbete över en död filmidol. Han kan ju aldrig bli annat än tvådimensionell, är alltid lika levande och lika död så länge filmerna finns. Genom dem fortsätter jag drömma mig in i rollerna som hans partner, upptäcker nya sidor hos mig själv och projicerar mina känslor. Hans verkliga liv har strängt taget ingen betydelse. Och kanske är det just detta vi omedvetet inser, när våra älskade närstående dör och vi glömmer bort hur det kändes att krama dem, men plockar fram foton, talar till dem och föreställer oss deras svar. De går in i filmens märkliga, tvådimensionella värld, där de blir just så levande som vi åskådare gör dem. Kanske är det där det verkliga livet utspelas, i ett ständigt skapande äventyr.
Publicerad i SvD december 1999